Fru talman! Ja, det var ju inte den muntraste av debatter man bevistat i denna kammare. Man skulle nästan kunna tro att det skulle vara det om man bara tittade på framsidan av betänkandet.
Riksdagen i en ny tid
- det låter ju väldigt bra. Det låter som om det svenska parlamentet skulle ta sig an de utmaningar som vi verkligen står inför med bristande förtroende, sjunkande valdeltagande och allt annat som vi diskuterar med jämna mellanrum. Och så öppnar man och försöker förstå vad som är denna riksdagens nya tid. Ganska snart inser man att det nya är att riksdagen nu ska gå med i EU.
Jag finner det lite symtomatiskt att det har tagit tolv år för denna genomgripande diskussion om hur riksdagen ska hantera EU-arbetet från det att Sverige gick in i Europeiska unionen. Jag tycker också att det som nu sker är, som Mats Einarsson uttryckte det, en naturlig utveckling. Vi är, vad vi än tycker om det - jag gillar det inte - medlemmar i en union som tar sig alltmer makt och som beslutar om alltfler frågor. Alltmer av det vi gör här i riksdagen berörs också på olika sätt eller har på olika sätt bäring på sådant som inte beslutas här utan kommer från den europeiska unionen.
Detta gäller inte minst det som är ett demokratiskt parlaments själva huvuduppgift, nämligen att stifta lagar. Mycket av den lagstiftning som gäller här i Sverige är beslutad i EU. Därför är det naturligt, som Mats Einarsson uttryckte det, att riksdagen, parlamentet, försöker söka sätt att få inflytande i denna lagstiftningsprocess och inte bara agerar expeditionssträcka för redan fattade beslut.
Man kan också se att de försök som gjorts att nå en demokratisk legitimitet för EU-systemet på övernationell nivå - med EU-parlamentet som det tydligaste exemplet - inte har fallit särskilt väl ut. Valdeltagandet i EU-parlamentsvalet är som bekant lågt och på många håll inom unionen också sjunkande. Därför behövs det i EU att de demokratiskt valda parlamenten på nationell nivå får ett starkt inflytande. Det är också det som legat bakom det arbete som har gjorts i kommittén och som nu ska nå ett delmål genom att vi fattar beslut om detta betänkande här i kammaren.
Miljöpartiets inställning till hur riksdagen ska får mer inflytande över EU-arbetet har ju varit att EU-nämnden inte är tillfyllest. Vi har velat och vill lägga ned EU-nämnden och föra över de samråd som där sker till fackutskotten.
Jag brukar exemplifiera bakgrunden till denna åsikt med det andra politikområde som jag har haft ansvar för under min tid i riksdagen vid sidan om de konstitutionella frågorna, nämligen flyktingpolitiken. Flyktingpolitiken är som alla i riksdagen vet, tror jag, ett ganska speciellt område eftersom majoriteterna vanligtvis inte ser ut som de brukar göra. Det har vid ganska många tillfällen varit så att samtliga partier i riksdagen utom Socialdemokraterna haft
en
linje. Det har nog hänt mer på det än på något annat område. Vi har haft livliga debatter i kammaren om flyktingpolitiska ställningstaganden, vilka slutat med att Socialdemokraterna blivit nedröstade.
Man skulle kunna tänka sig att detta också färgade av sig på arbetet i EU-nämnden, eftersom EU alltmer arbetar med migrationspolitik och har som mål att få en gemensam migrationspolitik till 2010. Det har det dock inte gjort. Det har inte gått att finna några majoriteter mot regeringen, eller för en annan linje, i EU-nämnden. Anledningen till det är helt enkelt att de personer som arbetar med flyktingfrågor i riksdagen inte alltid varit samma personer som representerat sina partier i EU-nämnden när frågorna beretts.
I EU-nämnden har andra överväganden legat till grund, eller så har frågorna inte prioriterats fullt ut av de respektive partierna. Därför har regeringens förslag till slutsatser och ställningstaganden lite hafsigt flutit igenom i samrådet. Jag tror att det är det grundläggande problemet. Ska man ha ett samråd som fungerar måste de riksdagsledamöter som kan frågorna, som är engagerade i frågorna, som har klart för sig sina partiers ståndpunkter, också vara de som sköter samrådet.
Detta beskrivs mycket bra i den socialdemokratiska reservationen till dagens betänkande. Där sägs nämligen följande: "EU-nämnden bygger på att en regering kan ha ett förtroendefullt samarbete med en fast krets av utskottsledamöter. En större och i personuppsättning skiftande EU-nämnd kommer snarare att minska riksdagens inflytande via EU-nämnden. Helheten går förlorad när olika ledamöter deltar beroende på ärende, och vad en regering behöver stöd i är just övergripande helhetsbedömningar för nationens bästa."
Den typen av resonemang bygger på synen att EU-politiken är utrikespolitik som det är upp till regeringen att sköta, och samrådet handlar då om att lyssna in riksdagens åsikter i de utrikespolitiska ställningstagandena. Mitt resonemang bygger på att EU-politiken är att betrakta som nationell politik eftersom de lagstiftningsområden som EU har makt över, och får mer makt över, är sådana som traditionellt har beslutats nationellt. Därför ska EU-nämnden inte ge stöd till regeringen för nationens bästa, som det står i reservationen, utan i stället vara ett forum. Samrådet ska vara ett forum där olika åsikter bryts mot varandra. Den åsikt i sakfrågan som har störst stöd av väljarna ska sedan också vara den som regeringen driver i överläggningarna och förhandlingarna.
För oss är Riksdagskommitténs majoritets ställningstagande ett nederlag. EU-nämnden läggs inte ned. Däremot tas ett par steg som vi tycker är bra. Fackutskottet får en större och viktigare roll. I EU-nämnden kommer personer som i sina respektive partigrupper har ansvaret för sakområdet att kunna delta. Dessutom blir ett antal EU-frågor - grön- och vitböckerna - riksdagsärenden. Det faktum att förslaget utgår från att det i slutändan ska voteras om dessa har diskuterats. Det har sagts att detta skulle försvaga Sveriges förhandlingsutrymme.
Göran Magnusson exemplifierar detta i sitt anförande med att säga att motståndarna i förhandlingarna i EU kommer att kunna säga: Titta, er riksdag tycker så. Det exemplet bygger dock på att regeringen säger något annat än det som är riksdagens ställningstagande, ståndpunkt, i en fråga. Jag tycker inte att regeringen ska göra det, utan regeringen bör i huvudsak följa de linjer som skissas upp av riksdagen.
Det sägs också i reservationen att en minister efter ett sådant ställningstagande riskerar att bli en bromskloss i EU-arbetet. Ska jag vara ärlig så tycker jag inte att det är fel om den svenska regeringen bromsar förslag som riksdagen inte gillar.
Fru talman! Jag vill understryka det som tidigare talare sagt, nämligen att hela den här processen på sitt sätt är ett nederlag. Det är ett nederlag eftersom vi inte lyckas komma överens, vilket alltid är beklagligt. Det är ett nederlag eftersom beredningen inte varit den bästa - och nu kanske jag, det ska erkännas, kastar sten i glashus då jag själv inte är helt fri från skuld. Det hade givetvis varit bättre om vi alla varit eniga. Men när vi hamnade i den situationen att dessa förslag lades fram kompromissade vi med våra åsikter om att lägga ned EU-nämnden och ytterligare stärka riksdagens roll och gick på majoritetslinjen.
Fru talman! Detta sagt om EU-frågan. Låt mig kortfattat orda något om de andra frågorna som berörs. Det gäller bland annat utskotten. Det har förtjänstfullt framförts vikten av att vi får färre utskott i riksdagen. Framför allt är det bra för de mindre partierna. Efter nästa val kommer jag inte att tillhöra den kretsen av partier, men jag kan känna solidaritet med de andra. Förslaget kanske inte är det allra bästa, som det uttrycks, men det är dock ett förslag om hur utskotten kan bli färre, och därför godtar vi förslaget.
Beträffande motionsrätten, fru talman, finns det en reservation från Miljöpartiet, som jag härmed yrkar bifall till. Det finns ett förslag från kommittén som innebär att motionsrätten på skrivelser tas bort, med några undantag som talmannen ska få bestämmanderätt över. Jag tror att den praktiska följden av det ställningstagandet blir att motionsrätten tas bort på de skrivelser där det i dag inte väcks några motioner men finns kvar på de skrivelser där motioner väcks. Därför undrar jag vad förslaget egentligen är till för. Risken är ju att det kommer att bli en fråga på marginalen om några skrivelser, alltså om någon vill väcka en motion men talmannen säger att det inte är motionsrätt på dem. Då politiseras talmannens roll. Talmannen dras in i den politiska processen på ett, som jag tycker, olyckligt sätt.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag säga att den miljöpartistiska följdmotionen till förslaget innehöll en lång rad förslag om jämställdhetsarbete och HBT-kompetens. Där har utskottet kunnat ena sig kring mycket bra skrivningar, som jag hoppas att alla läser.