Fru talman! Vad som är en bred majoritet beror alltid lite grann på omständigheterna. Jag tror att jag har sagt tidigare att det inte heller får vara så att ett litet parti blockerar genomförandet av en viktig förändring, kanske i regelfrågor eller frågor av materiell natur i lagstiftning eller annat. Ingvar Svensson och jag utredde ju bland annat barnpornografin. Där kan vi ha ett visst resonemang kring vilka breda majoriteter som krävs.
Nu handlar det om spelreglerna och inte om sakliga beslut. För min del anser jag att 40 % eller en tredjedel av riksdagen är för många som står utanför uppgörelsen. Uppenbarligen är ju även de som tillhör majoriteten missnöjda med förslaget. Jag kan ju instämma i stora delar av Ingvar Svenssons anförande. Det är en kompromiss som inte är bra från flera synpunkter. Där kan vi nog i långa stycken vara överens.
Jag skulle vilja fråga Ingvar Svensson vilka kompromissförslag som han lämnade under de här överläggningarna. Vilka kompromissförslag sade jag nej till? Ja, det var fråga om skrivningar i förarbetena om att det här är icke-beslut. De kom ju, och det var ju bra. Men några materiella förslag till förändringar, till exempel att säga att vi inte ska slå samman utskotten, minns jag inte. Jag kan säga att jag sade vid ett sammanträde att jag kan acceptera att man har de hoppande suppleanterna i EU-nämnden. Men på det fick jag ingen respons, för det var inte utbytbart, och det fungerade inte. Det Ingvar Svensson nu försöker ge sken av skulle vara kompromissförslag var att Socialdemokraterna efter flera års diskussioner i Riksdagskommittén och annat skulle ge upp sin ståndpunkt och underkasta sig det Ingvar Svensson ville diktera i det här sammanhanget.
Jag tycker inte att det är en riktig beskrivning när Ingvar Svensson säger att det är Socialdemokraternas fel att det är så här. Majoriteten måste väl någon gång ha något ansvar i en sådan här fråga?