Fru talman! Göran Magnusson inledde debatten med att säga att den här debatten ter sig annorlunda för Socialdemokraterna. Jag kan ändå trösta Göran Magnusson med att i den långa process som har lett fram till dagens debatt har Socialdemokraterna varit precis som vanligt, det vill säga man har ensidigt behandlat alla de frågor som ingår i riksdagsstyrelsens framställning utifrån ett renodlat regeringsperspektiv och man har varit väldigt oförmögen att se behandlingsordningen i parlamentet med några andra glasögon än regeringens glasögon.
Det andra som hela tiden har varit närvarande är det stora partiets perspektiv och därmed den totala oförmågan att se de problem som partier som är något mindre än Socialdemokraterna möter i det parlamentariska arbetet. Det har lett till att Socialdemokraterna trots en lång och utdragen process i princip har sagt nej till varje förändring av vårt interna arbete.
Jag vill gärna hålla med Göran Magnusson om att det är olyckligt att vi bryter traditionen och att ett stort parti därtill blir överkört i processen. Jag är också av uppfattningen att när det gäller politikens infrastruktur, de grundläggande spelreglerna för vårt arbete, är det angeläget att eftersträva så breda lösningar som möjligt. Men av det kan ändå inte följa att Socialdemokraterna i varje läge ska ha vetorätt mot varje förändring.
Jag vill understryka att vi har haft en ovanligt lång och ovanligt gedigen beredningsprocess i det här arbetet. Herregud! Det är åtta år sedan Riksdagskommittén tillsattes. Det är ett antal år sedan Riksdagskommittén fick tilläggsdirektiv. Vi har haft ett antal remissvändor till partigrupperna - riksdagsgrupperna - i huset. Men trots det har Socialdemokraterna varit oförmögna att rubba sig en millimeter i arbetet. Det är det som har lett fram till den unika situationen att riksdagens talman och företrädare för sex partier i riksdagsstyrelsen är beredda att genomföra de nu föreslagna förändringarna i riksdagens arbete trots att socialdemokratin inte är med på vagnen. Det beror på att socialdemokratin under processen har uppträtt med den maktens arrogans som jag också anser att Göran Magnusson var en exponent för i sitt inledningsanförande.
Innan jag går in på sakfrågorna vill jag inom parentes säga att jag lyssnade med intresse på Ingvar Svenssons inlägg. Det var nog mandatperiodens magsuraste anförande. Det var ingenting som var rätt i den process som har förevarit. Riksdagsstyrelsen har absolut inte fattat någonting, fru talman! Men de värsta formella ofullkomligheterna och allmänna tankehaverierna har gudskelov kunnat rättas till under konstitutionsutskottets behandling efter rådigt ingripande av Ingvar Svensson. Jag tackar Ingvar Svensson för detta.
Men jag vill också säga att jag under Riksdagskommitténs långdragna arbete har sett med vilken kraft och energi Kristdemokraternas gruppledare Stefan Attefall har engagerat sig i arbetet, hur han har försökt överbrygga motsättningar mellan partierna, söka gemensamma lösningar och fördjupa diskussionen. Jag vet också med vilken noggrannhet han har gått tillbaka till den kristdemokratiska riksdagsgruppen för att försöka förankra sitt arbete i Riksdagskommittén.
Om Ingvar Svensson inte har märkt någonting av detta är det ett problem mer för Ingvar Svensson än för Riksdagskommitténs beredningsprocess.
Jag var inne på att det finns en ganska lång bakgrund. De förslag om förändringarna i riksdagens EU-arbete som ingår i det här betänkandet tog sin början i en bred arbetsgrupp under förste vice talmannens ledning - en arbetsgrupp med representanter för samtliga partier, en arbetsgrupp som arbetade efter en konsensusprincip, en arbetsgrupp vars rapport remitterades till samtliga partigrupper i riksdagen, för att därefter ånyo processas i Riksdagskommittén, riksdagsstyrelsen och konstitutionsutskottet.
Det är inte en hafsig beredning. Det är inte en slarvig beredning, även om slutpunkten av den har blivit ett ställningstagande i sak som Göran Magnusson inte gillar. Vad är det då som är så förgripligt?
Förändringen i förslaget innebär att vi får en institutionaliserad ordning i riksdagen för behandling av vitböcker och grönböcker. I dag är bilden väldigt diversifierad. En del utskott lägger ned mycket energi på de här preliminära tankedokumenten från EU:s institutioner, och andra gör det inte. Vi har från flera partier sett ett behov av att få en institutionaliserad ordning, där de här diskussionerna inte bara förs i utskottens slutna rum utan där vi också tillser att utskotten för sina diskussioner och tankar till kammaren i form av ett utlåtande.
Det är viktigt att vi får en ökad tyngdpunkt på detta, därför att det samråd som äger rum i EU-nämnden är inriktat på beslutsfattande som ska ske på ett rådsmöte om några dagar, det vill säga där besluten i realiteten redan är fattade. Där riksdagens EU-arbete brister är i alla de ärenden som är på väg in i unionens olika beslutsprocesser, och det är där en ökad tyngdpunkt behöver läggas. Då är det bra att ha en ökad institutionaliserad ordning som gör att utskotten tvingas diskutera grön- och vitböckerna och föra den diskussionen till riksdagen.
Det är inte en beslutsordning liknande den som gäller för riksdagens lagstiftning, som påstås i den socialdemokratiska reservationen nr 1. Det är inte sant.
Här har man en ordning där det inte finns någon motionsrätt för riksdagens ledamöter med anledning av utskottets diskussion kring grön- och vitböckerna, där diskussionen i kammaren inte heller kan leda fram till några för regeringen bindande beslut eller något tillkännagivande till regeringen, men där det ändå finns en möjlighet att föra utskottets diskussion öppet inför svenska folket i denna kammare och där man sedan lägger ärendet till handlingarna och - ve och fasa! - då har möjlighet att rösta om med vilket resonemang man ska lägga ärendet till handlingarna.
Då säger Göran Magnusson att "det är inget större problem" att riksdagen får möjlighet att diskutera EU-frågorna. Det var ju bra att det inte var ett "större problem" att riksdagen fick diskutera EU-frågorna. Men det är jätteförgripligt om man kan rösta om med vilket resonemang, med vilken motivering, som en grönbok eller en vitbok ska läggas till handlingarna.
Jag menar att detta inte är det icke-beslut som Göran Magnusson i sitt inledningsanförande påstod att det var. Jag menar att det inte heller är ett beslut bindande för regeringen på det sätt som påstås i den socialdemokratiska reservationen. Det är - med de vackra ord som någon av våra domstolar i ett remissyttrande till konstitutionsutskottet uttryckte det - preliminära synpunkter av konstitutionellt oförbindande karaktär. De är enligt vår mening ägnade att bredda och fördjupa den parlamentariska EU-debatten. Det tycker jag är bra. Jag bestrider inte att det är Sveriges regering som företräder konungariket i det mellanstatliga och överstatliga samarbetet, men det innebär inte att vi ska lägga en munkavle på den parlamentariska debatten i Europafrågorna.
Får jag sedan säga att Riksdagskommittén i alla dessa ärenden har vägletts av en ambition att ge också de mindre partierna i riksdagen bättre arbetsförutsättningar och arbetsvillkor. Det är ett skäl till den ordning som föreslås för EU-nämnden, det vill säga att det parti som saknar en ledamot eller en suppleant i EU-nämnden som sitter i det utskott som EU-nämnden ska samråda om ska ha möjlighet att ta in en ledamot från det utskottet.
Då säger Socialdemokraterna i sin reservation för det första: Nej, det finns inget behov av extra sakkunniga i EU-nämnden. Nehej. Och varför skulle Socialdemokraterna vara de som är ägnade att göra den bedömningen? Ska inte varje parti kunna göra den bedömningen för sig?
För det andra: Det är synd om statsråden, för det blir svårare att planera EU-nämndens arbete. Det är återigen det här ensidiga regeringsperspektivet.
För det tredje: Det står i reservationen från Socialdemokraterna, vilket också Gustav Fridolin citerade, att EU-nämnden bygger på att en regering kan ha ett förtroendefullt samarbete med en fast krets av EU-nämndsledamöter. Jag skulle vilja säga att det förtroendefulla samarbetet i väldigt hög grad beror på hur regeringens företrädare uppträder i EU-nämnden, snarare än att de möter samma ansikten varje gång.
Det är lätt för Socialdemokraterna att ta lätt på den här frågan. Ni har så många ledamöter och suppleanter i EU-nämnden att ni kan ha företrädare från varje fackutskott i EU-nämnden. Även vi moderater är ganska gynnade. Vi kan ha företrädare som ledamöter och suppleanter i EU-nämnden som representerar i alla fall de EU-relevanta utskotten. Men för mindre partier är det betydande svårigheter.
Med det här förslaget öppnar vi nu en möjlighet för också de mindre partierna att låta sig företrädas i EU-nämnden av de ledamöter som de i varje fall anser bäst skickade för detta.
Låt mig till sist säga några ord om utskottsindelningen. Det här har också med de mindre partiernas arbetsvillkor att göra.
Jag vill understryka att inför enkammarriksdagen gjordes det noggranna överväganden av hur många utskott man skulle ha. De övervägandena utgick just ifrån att man för att få drägliga arbetsvillkor behövde ha en viss relation mellan antalet riksdagsmandat å ena sidan och antalet ledamots- och suppleantplatser i utskotten å andra sidan. Problemet var att den diskussionen utgick från riksdagsordningens bestämmelse om att utskotten ska bestå av lägst 15 ledamöter och 15 suppleanter. Vi har nu i realiteten etablerat en ordning där riksdagens utskott har 17 ledamöter och 17 suppleanter.
Då är den noggrant penetrerade relation mellan antalet riksdagsmandat och antalet ledamotsplatser i utskotten som ingick i förarbetena till enkammarriksdagens tillkomst passé. Den relationen är rubbad, och det gör att det för många partier blir svårt att besätta platserna. Det motiverar en minskning av antalet utskott, och man kan diskutera hur den ska gå till.
Jag vill understryka att det finns två skäl, som jag tycker är ganska tydliga, för den sammanläggning av utskott som riksdagsstyrelsen nu har föreslagit. Det här är oerhört trög materia. Sedan enkammarriksdagens tillkomst 1970 har vi, trots kontinuerliga diskussioner i 30 års tid, mäktat med att byta namn på jordbruksutskottet till miljö- och jordbruksutskottet och att flytta regionalpolitiken från arbetsmarknadsutskottet till näringsutskottet. Det är i stort sett vad vi har orkat med. Det är förvisso en trög materia.
Med denna sammanläggning delar vi inte längre upp civilrätten mellan två utskott, och vi får en ordning där alla utskott har ett ansvar i budgetprocessen och ett eget utgiftsområde, något som dagens lagutskott som bekant saknar.
Låt mig allra sist säga att det har varit intressant att ta del av beskrivningarna av KU:s inre liv och olika partiers eventuella och potentiella kompromissvilja. Men den diskussionen bortser helt från det ganska omfattande och i tiden långt utdragna arbete som har bedrivits i Riksdagskommittén med återkommande återkopplingar till partigrupperna. Jag vill säga att den processen har varit oändligt mycket mer genomtänkt, demokratisk och transparent än vad en uppgörelse i KU:s slutna rum skulle ha kunnat vara.
Med det ber jag att få yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag i betänkande 21. På några punkter innebär utskottets förslag ändringar i huvudbestämmelserna i riksdagsordningen. Jag yrkar, fru talman, att samtliga förslag till ändringar antas med endast ett beslut. Om den erforderliga majoriteten inte uppnås yrkar jag i andra hand att förslaget antas som vilande enligt benämnd beslutsordning som gäller för stiftande av grundlag.