Fru talman! Som ledamot av ett av de utskott som är starkt berört av de förslag som diskuteras här i dag kan jag inte låta bli att säga några ord. Som avgående ledamot kan jag väl knappast beskyllas för att tala i egen sak. Efter åtta år som ordinarie och sex år som suppleant i lagutskottet har jag en bra erfarenhet av hur arbetet i det utskottet ser ut.
Civilrätten omfattar frågor som gäller rättsförhållandet mellan enskilda och även enskilda juridiska personer, till exempel aktiebolag. Dit räknas reglerna om till exempel köp, arrende, lån, skuldebrev, borgen, växlar och checkar, pantsättning med mera. Dit hör också reglerna om äktenskap, partnerskap, samboende och sådana förhållandens upplösning samt regler om arv, testamente och boutredning. Konsumenträtten är också en viktig och central fråga i den moderna civilrätten.
I det nya utskott som nu föreslås blandas frågor som fysisk riksplanering, bebyggelse och lantmäteriväsendet med frågor som familjerätt, konsumenträtt, skadeståndsrätt och försäkringsrätt. Det känns främmande för mig att frågor som könsneutral äktenskapsbalk, arvsrätt för kusiner, frågor om personnamn, trafikskadeersättningens omfattning, reklam riktad till barn, förbud mot könsdiskriminerande reklam och skuldsatta barn skulle ha några beröringspunkter med bebyggelseplanering och expropriation.
Det är som ledamot alltid väldigt svårt att se hur mycket arbete som olika utskott har. Men att lagutskottet har tillräckligt att göra vet jag. Sedan hösten 2005 har vi klarat av 25 propositioner och 39 betänkanden.
Med min erfarenhet i riksdagen vet jag också att arbetsbördan och även arbetsfördelningen mellan olika utskott varierar väldigt mycket. Man säger i betänkandet att försvarsutskottet, kulturutskottet, arbetsmarknadsutskottet och bostadsutskottet skulle ha väldigt lite att göra. Det kanske de har haft under de år som Riksdagskommittén har undersökt. Men jag vet andra år när arbetsmarknadsutskottet och bostadsutskottet har haft väldigt mycket att göra. Det beror lite på konjunkturer och hur det ser ut i landet. Man har motiverat väldigt dåligt varför man ska göra denna sammanslagning.
Avslutningsvis vill jag säga att det är svårt att förstå meningen med sammanslagningen av bostadsutskottet och lagutskottet. Den största faran är, som jag ser det, att den nuvarande överblicken av den civilrättsliga lagstiftningen går förlorad. Det finns anledning till oro för att dessa frågor inte får den behandling som de kräver och förtjänar i framtiden.