Herr talman! Jag skulle vilja ställa några frågor till
Pierre Schori, som är så övertygad om att ett
medlemskap inte innebär att Sverige behöver
överge sin alliansfrihet.
Jag vill först fråga om Pierre Schori tycker att Frank
Barnaby ägnar sig åt politisk propaganda när han
gör den analys som jag redogjorde för i mitt inlägg.
Jag vill också fråga om den diskussion som pågår i
Irland just nu. Man har där låtit jurister som är
kunniga på internationell rätt se på
Maastrichtfördraget utifrån den ställning som
Irland kommer att inta och hur man skall göra med
sin neutralitetspolitik. Man har där kommit fram
till att denna inte är förenlig med fördraget, och den
irländska regeringen lutar nu åt att man på
konferensen 1996, när dessa frågor skall tas upp
igen i EU, skall överge sin neutralitetspolitik.
Skälet är alltså att man inte anser att det är förenligt
med den övergripande Maastrichtstadgan, som
säger att den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken skall omfatta alla frågor som
berör unionens säkerhet.
Jag vill också gå in på diskussionen om att det krävs
enhällighet. Detta kommer i konflikt med det
faktum att Sverige har lovat att inte bromsa
utvecklingen mot ett gemensamt försvar. Men om
det krävs enhällighet och ett land skulle säga nej,
bromsar det ju utvecklingen mot ett gemensamt
försvar och uppbyggandet av den försvarsallians
som de andra men inte Sverige vill ha. Detta går
inte ihop, utan en konflikt uppstår.
I gårdagens debatt sade Carl Bildt att man kanske
kan tänka sig att 1996 ha en folkomröstning till i
Sverige inför ett ställningstagande till den
gemensamma försvarspolitiken. Men blir det då
möjligt att säga nej, när Sverige som land har lovat
att inte bromsa och om det krävs enhällighet? Det
går inte ihop. Säger man att enhällighet skall krävas
och samtidigt lovar att inte bromsa en utveckling,
måste man naturligtvis säga ja. Annars har man
gjort bort sig.
Jag skulle vilja höra hur man inom
socialdemokratin resonerar i just dessa frågor.