Herr talman! Jag skall inskränka mig till att tala om
en del av betänkandet där något som engagerar och
oroar många medborgare tas upp. Förhoppningsvis
har vi kunnat bemöta detta i betänkandet. Det
gäller säkerhetspolitiken och den europeiska
unionen.
Våra militärexperter, inklusive överbefälhavaren,
har nu officiellt deklarerat vad vi alla har anat,
nämligen att Ryssland inte längre utgör något akut
militärt hot mot vårt land. Faran för ett
överraskande anfall från Warszawapaktsstyrkor i
Ryssland, Baltikum, Polen och DDR, som under
årtionden betraktades som det allvarligaste och
mest sannolika krigshotet, är ju borta. Därmed har
också villkoren för vår säkerhetspolitik och våra
försvarsutgifter förändrats.
Sveriges säkerhetspolitiska handlingsutrymme har
ökat kraftigt. Tidigare låg vi ju klämda mellan
militärpakternas sköldar i terrorbalansens tid. Det
har i det här läget på ett sätt blivit lättare och
mindre farligt att bedriva säkerhetspolitik. Men
samtidigt har nya, svårlösta och arbetskrävande
problem dykt upp. Det kalla kriget djupfryste
historiska konflikter och stängde in världen i
konstlade block, i en del fall i onaturliga
statsbildningar. Vi ser det som grymmast i f.d.
Jugoslavien och i flera republiker i det forna
Sovjetunionen.
Just nu är Bosnien Europas blödande sår, och alla
länder har en del av ansvaret för den utdragna
tortyr som folket där utsätts för. Jag är varm
anhängare av en union mellan Europas folk, men
just nu känns det svårt att tala om en europeisk
identitet. Klockan är fem över tolv på Balkan, och
alltför litet har gjorts alltför sent.
Jugoslavienkrisen fastnade, det är sant, mellan den
västeuropeiska integrationsprocessens
självupptagenhet och den överskuggande
fokuseringen på Sovjetväldets upplösning. Ändå,
herr talman, måste vi arbeta vidare, dels med
omedelbara åtgärder för Bosniens folk, dels för en
varaktig fredsordning på Balkan.
Men ingen europeisk region går fri från faran av
aggressiv nationalism, internationell maffia,
miljöförstöring, rasism, massarbetslöshet eller
social oro. Demokratin är hotad i Europa, både i
öst och väst. Vi har Zjirinovskij i Ryssland och Fini
och Berlusconi i Italien.
Vi vet skälen till Zjirinovskijs möjligheter att vinna
framgång: den sociala oron, traumat över att ha
förlorat ett fosterland i det forna Sovjetunionen,
osv. Fini och Berlusconi representerar ett annat hot
mot demokratin, nämligen det mot politiken -- och
detta mitt i Europas och EU:s hjärta. Jag menar att
det därför behövs en kraftsamling av Europas
demokrater och antifascister. Jag anser själv att den
mest trovärdiga punkten för att samla krafterna i en
demokratisk motoffensiv ligger inom ramen för det
samarbete som bedrivs i den europeiska unionen.
De problem som jag har nämnt kan naturligtvis inte
lösas med militära medel. De måste tacklas genom
samarbete över gränserna. Att väva samman folk
och nationer genom allsidiga kontakter och
frivilliga avtal till ömsesidig nytta är den viktigaste
fredsfaktorn i vår tid. Vi som vill att Sverige blir
medlem i den europeiska unionen ser i EU inte ett
färdigt projekt utan ett historiskt instrument för
våra sociala, politiska och kulturella ambitioner.
Ibland möter vi invändningar mot ett EU-
medlemskap som speglar en oro över att vi skulle
tvingas in i militära äventyr och allianser. Mitt svar
är att vi varken kan tvingas till att eller bör ändra
vår säkerhetspolitiska linje. Vår militära
alliansfrihet har varit oerhört lyckosam. Den har
uppfyllt sitt huvudsyfte: att hålla oss utanför krig
och bevara vår handlingsfrihet.
Socialdemokratin har samtidigt under flera
årtionden arbetat för en alleuropeisk fredsordning,
för en framtid bortom murar, militärpakter och
neutralitet. Men just nu vet ingen hur denna
fredsordning kommer att gestalta sig i Europa.
Därför gör vi rätt i att inte ändra vår huvudlinje: att
stå utanför militära pakter och bidra aktivt överallt
där vi kan det till Europas gemensamma säkerhet.
I det betänkande från utrikesutskottet som vi nu
behandlar har utskottet i stor enighet slagit fast
Sveriges kurs när det gäller säkerhetspolitiken
också inför folkomröstningen. Vi framhåller i
betänkandet att det i Maastrichtavtalet inte finns
några hinder för att varje land inom EU bibehåller
kontrollen över sin utrikes- och säkerhetspolitik.
Där finns inget som säger att ett medlemskap
förpliktigar till något militärt samarbete.
Det råder vad man skulle kunna kalla dubbla veton
inom EU när det gäller säkerhetspolitiken, av
ungefär samma art som i FN:s säkerhetsråd. Kravet
på enhällighet i alla viktiga frågor är att likställa
med ett veto. Maastrichtavtalet skiljer på två olika
slags beslut inom den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken. Det ena slaget av beslut
innebär att medlemsstaterna fastställer en
gemensam ståndpunkt, vilken därefter skall vara
vägledande för varje land. Sådana beslut fattas av
ministerrådet och alltid med enhällighet.
Det andra slaget av beslut avser s.k. samfällda
aktioner. Även beslut att inleda sådana aktioner
fattas av ministerrådet med enhällighet. Frågor
som rör försvaret är uttryckligen undantagna från
s.k. samfällda aktioner. Vid utformandet av den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
stadgar Maastrichtavtalet att särskild hänsyn skall
tagas till vissa medlemsländers speciella karaktär
på det säkerhets- och försvarspolitiska området.
Vill man förändra rådande praxis eller avtalets
innehåll, t.ex. vid den planerade
regeringskonferensen 1996, krävs det återigen
enhällighet, dvs. varje land har veto. De
förändringar av EU:s grundfördrag som kan bli
följden av konferensen kräver dessutom
godkännande av de nationella parlamenten. Allt
annat som sägs är politisk propaganda.
Vår säkerhetspolitiska linje kan, herr talman,
sammanfattas så här: Sveriges militära alliansfrihet
består oförändrad. Samtidigt skall vi visa öppenhet
i efterkommunismens tid med siktet inställt på
gemensam, kollektiv säkerhet. Under tiden skall
Sverige vara en aktiv bidragsgivare till en
alleuropeisk fredsordning i alla de sammanhang där
vi kan vara det, inom den militära alliansfrihetens
ram. Ett sådant agerande stärker vår och Europas
säkerhet.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.