Herr talman! Utgångspunkten för mitt anförande
är det betänkande som nu föreligger. Det står i
betänkandet att det finns två skäl till att man vill ha
ett medlemskap i Europeiska unionen. Det ena är
att ett medlemskap på ett avgörande sätt förbättrar
förutsättningarna för fortsatt utveckling av vårt
lands välstånd och välfärd. Det andra skälet är att
ett svenskt medlemskap i unionen skulle säkra
freden och friheten i Europa.
Det låter naturligtvis bra. Frågan är om detta är
sant. Jag påstår att det inte är sant. Det finns inte
några faktiska belägg för detta. Det är snarare
precis tvärtom. Det är bl.a. det som är skälet till att
Vänsterpartiet säger nej till medlemskap i
Europeiska unionen.
Vi kan börja med att granska det första påståendet,
dvs. att det på ett avgörande sätt skulle förbättra
förutsättningarna för utveckling av välstånd och
välfärd. I argumentationen i betänkandet grundar
man dessa ställningstaganden bl.a. och i huvudsak
på de konsekvensanalyser som har gjorts av den
ekonomiska utvecklingen, den
samhällsekonomiska utvecklingen,
investeringsläget i Sverige, osv.
Nu tror jag att åtminstone delar av utskottets
ledamöter är bekanta med att dessa
konsekvensanalyser har bedömts som mycket
undermåliga, framför allt i de delar som pläderar
för ett ja till medlemskap. Det finns en del
beräkningar som inte är prognoser utan enbart
räkneexempel på vad som vid ett medlemskap
skulle kunna hända ekonomiskt för Sverige om
tillväxten utföll på det ena eller andra sättet.
Det finns en del sifferexercis i dessa
konsekvensutredningar som inte har något
faktaunderlag, och det säger man också. Detta är
inte prognoser, utan detta är räkneexempel. Jag
tycker att det är märkligt att man bygger stora och
viktiga ställningstaganden på räkneexempel, och
att man tar dem till intäkt för att det skulle vara
någon form av vetenskaplig sanning i detta.
Dessa konsekvensanalyser har tvärtom -- och det
gäller framför allt de som handlar om ekonomi --
sågats jämns med fotknölarna, om man uttrycker
det litet brutalt, av ekonomer av alla de slag i
Sverige och även i omvärlden. Vid ett ganska stort
internationellt seminarium i New York för några
veckor sedan fanns det nästan bara kritiska röster.
Man menade att detta inte är riktigt, utan det är
fråga om politiska beställningsverk.
Jag och Vänsterpartiet delar den uppfattningen inte
bara vad gäller konsekvensutredningen om
ekonomin utan vad gäller samtliga
konsekvensutredningar. Man har haft en
personsammansättning som är fullständigt ensidig.
Av 35 personer som har anlitats för att göra s.k.
oberoende konsekvensanalyser är 32 mig veterligen
uttalade anhängare till ett medlemskap i unionen.
Man kan göra liknelsen att det vore som att sätta
kds att utreda om Gud finns eller inte. De skulle
förmodligen komma fram till att Gud finns.
Vi har anmält detta för konstitutionsutskottet. Vi
anser att det är otillbörligt av en regering att handla
på detta sätt. Vi får väl se vad det ger för resultat.
Men några faktiska ekonomiska belägg för att ett
medlemskap i Europeiska unionen skulle garantera
ett ökat välstånd och en ökad välfärd i Sverige
existerar inte. Det skall bli intressant att höra om
det kanske finns några andra grunder för varför
man tror detta.
De flesta är överens om att allt det som gäller
ekonomin täcks av EES-avtalet. De eventuella
ekonomiska fördelar som kan komma av en
eventuell ökad handel och en eventuell ökad
ekonomisk tillväxt i denna region täcks för Sveriges
del i och med EES-avtalet. Det har i sin tur andra
brister, vilket jag skall återkomma till senare.
I stället innebär detta medlemskap, som ju också är
ett medlemskap i den ekonomiska och monetära
unionen, att vi frånhänder oss möjligheten att här i
riksdagen diskutera målet för den ekonomiska
politiken. Vi lyfter över de stora viktiga
ekonomiska besluten från den svenska riksdagen
till ett ekonomiskt ministerråd som skall styras av
riksbankschefer från respektive medlemsland. Det
är ett ekonomiskt institut som inte skall ta direktiv
från någon politisk församling -- inte från
ministerrådet och inte från några nationella
parlament.
Den ekonomiska politik som dessa herrar skall föra
är redan fastslagen i termer av prisstabilitet, dvs. att
man skall hålla nere priser och kostnader för att
stärka den västeuropeiska industrins
konkurrenskraft i den internationaliserade
ekonomin och i kampen med USA och Japan. Vem
skall sälja flest bilar, flest TV-apparater, flest
kylskåp, osv. Där gäller det för EU att se till att föra
en sådan ekonomisk politik att priserna och
kostnaderna hålls nere, bl.a. genom hög
arbetslöshet och låga löner.
Denna ekonomiska politik med en ensidig
inflationsbekämpning har i medlemsländerna lett
till en permanent arbetslöshet på över 10 %,
oavsett konjunkturens uppgång eller nedgång. Det
är det troliga resultatet också för Sveriges del om
Sverige skulle välja att ensidigt koppla sin
ekonomiska politik till den man för i unionen.
Det har den nuvarande regeringen bestämt sig för
att göra. Det innebär att vi redan kan avläsa just de
konsekvenserna, dvs. en förhållandevis hög
permanent arbetslöshet. Det innebär konkret att vi
frånhänder oss beslutanderätt om den ekonomiska
politiken, som ju är ett av de viktigaste medlen för
att uppnå de politiska mål man har.
Så till frågan om detta innebär att vi säkrar freden
och friheten i Europa. Jag skulle vilja formulera det
på följande sätt. Om ett svenskt medlemskap skulle
innebära att vi gjorde detta skulle konsekvensen
vara att vi ökar krigsrisken i Europa om vi säger
nej. Jag undrar om det verkligen är med sanningen
överensstämmande. Skulle ett svenskt nej till ett
unionsmedlemskap öka krigsrisken i Europa? Jag
tror faktiskt inte det.
Jag tror däremot att uppbyggnaden av en militär
allians, som ju är den politiska målsättningen och
ambitionen med det gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiska samarbetet, i stället innebär att
man ökar krigsrisken inte bara i Europa -- jag
menar då Västeuropa i förhållande till Östeuropa --
utan framför allt i världen.
Enligt Vänsterpartiets uppfattning är frågan om
fred och säkerhet en global fråga. Det finns inte
säkerhet och fred i Europa om det inte heller finns
en global säkerhet. Ett av de stora hoten mot den
globala säkerheten är militärallianserna och
västvärldens intressen i andra delar av världen.
Tanken med den gemensamma militära alliansen är
just att Västeuropa skall kunna bevaka det man
brukar kalla för ''sina'' intressen runt om i världen.
Det sägs uttryckligen att syftet är att säkra
frihandeln och tillgången på råvaror i världen. Det
är självklart att man vill göra detta, eftersom flera
medlemsländer i unionen har varit kolonialmakter
och fortfarande har koloniala band runt om i
världen. Där finns just de råvaror som man vill
säkra tillgången till.
Jag anser inte att det här är någonting som Sverige
skall delta i. Jag anser inte att Sverige skall ge upp
sin militära alliansfrihet och gå in en västeuropeisk
militär allians som har ambitionen att bevaka sina
intressen runt om i världen. Jag anser att Sveriges
roll i det internationella arbetet skall bygga på
Sveriges alliansfrihet. Vi skall kunna ha en egen
röst i vårt arbete för fred och nedrustning, för
avskaffande av kärnvapen och för upplösning av
militära allianser.
Om vi skall bygga en global fred och en global
säkerhet måste den också vila på ländernas
självständighet. Det internationella samarbetet
måste också ha utrymme för alternativa
säkerhetsbegrepp, och alliansfrihet är ett
alternativt säkerhetsbegrepp som man kan använda
sig av i stället för att gå in i militära allianser.
I och med att situationen i Europa har förändrats
och Warszawapakten har upplösts kunde man ju
tänka sig att utvecklingen också hade gått mot att
upplösa NATO. Det hade varit fullt möjligt. Nu är
det inte den utvecklingen vi ser. Men
uppbyggnaden av en militär allians som begränsar
sig till Västeuropa och som har som ambition att ha
hela världen som sitt arbetsfält är inte förenligt med
en svensk alliansfrihet.
Jag vet att frågan om Sveriges alliansfrihet och
neutralitet är förenlig med ett medlemskap i
unionen eller inte har debatterats många gånger.
Jag har själv debatterat den många gånger.
Häromdagen, jag tror att det var i går, det var en
debatt i den frågan. Då sade regeringen, och det får
vi väl höra nu igen, att det inte är sant att vi tvingas
in i ett militärt samarbete.
Men i praktiken kommer det nog att gå åt det
hållet. Väldigt många som tolkar Maastrichtavtalet
säger att avtalets texter med nödvändighet innebär
att länderna som är medlemmar också går in för att
förverkliga planerna på en gemensam
försvarspolitik och en gemensam armé. Det finns
väldigt många personer med lång och stor
erfarenhet både av att tolka avtal och av ett
internationellt freds- och säkerhetspolitiskt
samarbete som vittnar om detta.
Jag skall ta ett enda exempel. Det är Frank
Barnaby, som jag tror är väl bekant för alla här i
kammaren. På ett seminarium som handlade om
Sveriges säkerhetspolitik och EU den 4 februari i år
sade han: I praktiken är det helt uteslutet att
Sverige kan bli medlem i EU utan att också bli
medlem av militäralliansen VEU. Syftet med EU är
att integrera Europa. Om Sverige går med kommer
det att utsättas för ett enormt tryck att också
integrera utrikes- och säkerhetspolitiken, dvs.
försvaret. Allt annat som sägs är politisk
propaganda.
Jag håller med honom fullständigt. Allt annat som
sägs är politisk propaganda och tjänar till att
försöka undanhålla det svenska folket den här
upplysningen. Det tjänar till att lägga ut dimridåer
och försöka få folk att tro att vi inte alls behöver
diskutera den här frågan nu. Det kan vi göra
senare, kanske någon gång i slutet på 90-talet och
framför allt efter det att Sverige har valt
medlemskap. Det är ett mycket bedrägligt
förfarande. Jag tror inte att det bidrar till att höja
respekten för politiker och politiken. Det går upp
för allt fler att ett medlemskap faktiskt innebär att
vi lämnar vår alliansfrihet.
Så till våra yrkanden som finns i den motion som
behandlas i det här betänkandet. De går ut på att
vi vill ha alternativ. Vi vill att regeringen tar fram
alternativ. Vi utgår nämligen från att det blir ett nej
till medlemskap i den folkomröstning som vi skall
ha. Eftersom den skall ske redan i november är det
bråttom att få fram alternativ som utgår från just
detta nej.
Det innebär att vi måste ha en alternativ
säkerhetspolitik som förstärker alliansfriheten och
som definierar och utvecklar alliansfriheten utifrån
detta nej till medlemskap i unionen. Det innebär
också en utveckling av en ekonomisk politik som
utgår ifrån att Sverige inte är med i den ekonomiska
unionen utan att vi fortsätter att vara ett
självständigt land med en egen valuta och en egen
centralbank. Där kan vi diskutera vilka andra
valutor som den svenska kronan skall förhålla sig
till.
Dessa alternativ från regeringen lyser med sin
frånvaro och har gjort det hela tiden. Den
folkomröstning som vi skall ha verkar mycket
märklig om man inte kan tänka sig en framtid där
Sverige har sagt nej till ett medlemskap.
Vi har alltså efterlyst detta, och vi efterlyser det i
vår motion. Den har avstyrkts. Majoriteten i
utskottet anser inte att det behövs några sådana
alternativ eftersom majoriteten i utskottet är
inställd på att det blir ett ja i folkomröstningen. Vi
är mer realistiska och har därför krävt även ett
alternativt tänkande från regeringen.
Med detta vill jag yrka bifall till den meningsyttring
som Vänsterpartiet har avgivit.