Herr talman! Pär Granstedt talar om neutralitet
som om det endast hänförde sig till det kalla kriget.
Neutralitetspolitiken har en mycket lång historia i
Sverige. Den kom till långt innan det kalla kriget
blev en realitet.
Jag förstår att det är problem för Pär Granstedt när
det gäller säkerhetspolitiken, av den enkla
anledningen att neutralitetspolitiken både inom
Socialdemokraterna och Centerpartiet är mycket
fast förankrad.
Det beklagliga är att Moderaterna och Folkpartiet,
som inte alls har denna förankring och tradition, av
allt att döma inte har något emot att Sverige
överger neutralitetspolitiken. De är inte heller
emot att Sverige i fortsättningen ingår i ett
gemensamt försvar. Det är här problemen inställer
sig.
Ulf Dinkelspiel gjorde i inledningsskedet av
förhandlingarna uttalanden om att Sverige inte
kommer att motsätta sig en utveckling mot ett
gemensamt försvar. Det är klart att det innebär
problem. Det finns även andra ting som verkar i
denna riktning.
Det var också intressant att statsministern i går inte
besvarade frågan om det uttalande som den franske
Europaministern gjorde när han nyligen var här.
Han deklarerade tydligt att Sverige måste ansluta
sig till Europaförsvaret. Enligt Lamassoure är det
för närvarande inte obligatoriskt, men på sikt måste
Sverige som medlem gå med i den Västeuropeiska
försvarsalliansen. Observatörsstatus i VEU kan
tillåtas men är enligt Lamassoure endast ett
provisorium.
Detta är ett exempel på de påtryckningar som man
kommer att bli utsatt för.