Herr talman! I Maastrichtavtalet står det att den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall
omfatta alla frågor som berör unionens säkerhet,
inbegripet utformningen på lång sikt av en
gemensam försvarspolitik som med tiden skulle
kunna leda till ett gemensamt försvar. Unionen
anmodar VEU att genomföra unionsbeslut och
unionsaktioner som berör försvaret. Målet är att
bygga upp VEU stegvis som Europaunionens
försvarskomponent. Jag tycker att syftet är mycket
tydligt. Det är väl ingen tvekan om att ifall man
hade velat vara på den säkra sidan och kunnat lugna
svenska folket, är det givet att man skulle ha gjort
ett förbehåll på den här punkten. Men det har man
inte gjort, och det är svagheten i ståndpunkten.
Eftersom Davignonrapporten har berörts i
utskottets utlåtande, vill jag nämna att
statsminister Palme 1971 tog upp frågan om den
svenska neutralitetspolitiken. Mot bakgrund av
motsvarande omständigheter ansåg han att det inte
var möjligt att förena det här med svensk
neutralitetspolitik utan ett uttryckligt förbehåll.
Det är beklagligt att man inte har följt det danska
exemplet, där det finns ett uttryckligt fördrag. Men
det har man inte kunnat få in, eftersom EU inte
längre vill gå med på sådana här saker.
Man var inte heller beredd att gå med på ett
undantag när det gäller offentlighetsprincipen.
Beträffande offentlighetsprincipen är det både en
fråga om vad som gäller nu och vad som kan gälla
framdeles. Man gick inte ens med på en gemensam
deklaration. På dessa centrala punkter där Sverige
verkligen är i behov av ett undantag -- i alla fall
inför framtiden -- har vi inte fått några undantag.