Herr talman! Åtminstone en av de två
kabinettssekreterare som Pierre Schori hänvisade
till hade en annan åsikt i denna fråga innan han blev
utsedd att leda en konsekvensutredning med
uppgift att komma fram till att förenlighet förelåg.
Tidigare hade Sverker Åström varit övertygad om
att en alliansfrihet inte är förenlig med ett
medlemskap i unionen.
När han blev utredare i en konsekvensutredning
som var beställd av regeringen så ändrade han
uppfattning i den frågan.
Jag är medveten om att detta är utrikesutskottets
majoritets analys och slutsats. Men frågan är hur
den analysen och det ställningstagandet, liksom
senare riksdagens ställningstagande, håller i en
juridisk och praktisk prövning mot
Maastrichtavtalet. Vad kommer det att få för
konsekvenser i praktiken? Det är ju det
intressanta.
Om det hade varit så självklart, som ni beskriver
det här, varför har då t.ex. Danmark förhandlat sig
till ett undantag, där man uttryckligen säger att man
inte vill delta i det gemensamma militära försvaret?
Det hade man inte behövt göra om det hade varit
så enkelt som att man år 1996 bara sagt att man inte
hade lust att vara med.
Varför har inte Sverige skaffat sig juridiskt
bindande försäkringar om att det är just den analys,
som Pierre Schori nu har levererat, som är den som
gäller? Det hade varit väldigt enkelt, om det
tydligen inte heller hade stött på patrull. Varför gör
man på ett sätt i Danmark och på ett annat sätt i
Sverige? Varför begär man inte juridiskt bindande
försäkringar om att vi inte behöver delta i en
gemensam försvarspolitik och uppbyggandet av en
gemensam armé?
När det gäller den frågan, offentlighetsprincipen
och sista steget i den ekonomiska och monetära
unionen så säger man: Vi tycker att det är på det
här viset. Men varför kan vi då inte få juridiskt
bindande försäkringar om att det gäller också vid
en prövning i praktiken när detta arbete sätts i
gång?