Herr talman! Jag skall inte ägna mig åt att recensera
olika statsrådsuttalanden. Jag skall bara påminna
om den formulering som riksdagen har fastställt när
det gäller uttolkningen av alliansfriheten. Det skall
vara alliansfrihet i fred för att vi skall kunna vara
neutrala i händelse av krig i vårt närområde.
Det har skett en liten förändring i förhållande till
den tidigare formuleringen. Det hette tidigare att
alliansfriheten var syftande till neutralitet i krig. I
bägge fallen är alliansfriheten till för att vi skall
kunna vara neutrala i händelse av krig.
Att den moderna formuleringen är något
annorlunda beror inte på EU utan på att det har
förekommit ett antal krig under senare årtionden
då Sverige inte har varit neutralt, t.ex.
Vietnamkriget och krigen i södra Afrika. Då har
Sverige aktivt stött den ena sidan. En
modernisering av denna formulering har varit av
nöden alldeles oavsett EU-samarbetet.
Det viktiga för oss är alltså att vi kan bibehålla vår
alliansfrihet så att vi kan vara neutrala om det
skulle bli ett krig. Det har funnits ett traditionellt
tal om neutralitet i förhållande till det kalla kriget,
men det har inte varit lika formaliserat. Det är
naturligtvis inte lika aktuellt längre, i och med att
det kalla kriget inte längre existerar.
Sverige har en lång tradition av att kunna ta
ställning i känsliga och konfliktfyllda
utrikespolitiska frågor och av att kunna samverka
med andra i sådana frågor. Detta är alltså inte på
något sätt någonting nytt.
Det kan finnas anledning att påminna om att
Danmark inte har gjort något undantag från
Maastrichtavtalet när det gäller deltagandet i ett
militärt samarbete. Det var uppe tidigare i
debatten. Danmark och EU:s medlemsländer har
konstaterat att en dansk ensidig deklaration om att
man inte tänker delta i något militärt samarbete är
helt förenlig med Maastrichtavtalet. På
motsvarande sätt har vi deklarerat att vår
alliansfrihet består. Vi har alltså löst detta på i
princip samma sätt som Danmark har gjort.
Detta att man skall undvika att hindra enhälliga
beslut är ingen juridiskt bindande del av avtalet.
Det är en politisk ambition. I ett samarbete är det
rimligt att man är beredd att vid behov jämka litet
och att man försöker komma fram till enhälliga
beslut. Om vi anser att vitala utrikes- eller
säkerhetspolitiska intressen står på spel har vi dock
ingen som helst anledning att medverka till ett
enhälligt beslut.
Hans Göran Franck antydde att vi i så fall skulle
kunna utsättas för påtryckningar. Det har jag svårt
att förstå. Risken för påtryckningar från EU:s sida
är förmodligen betydligt mindre om Sverige är
medlem än om Sverige är en liten utanförstående
part i EU:s grannskap.
Det finns inte någon offentlighetslagstiftning i EU
som är tillämplig i de enskilda medlemsländerna.
EU:s offentlighetsregler gäller EU:s egna organ.
Därför har det inte funnits någon anledning att göra
undantag i avtalet för offentligheten. Man kan inte
göra undantag från någonting som inte finns. Vi
bestämmer själva över offentlighetslagstiftningen i
Sverige.