Herr talman! Motiven för att Sverige sedan en tid
strävar efter medlemskap i EU är uppenbara. Vi
inser att det finns en lång rad för oss väldigt viktiga
problem som måste lösas på gemensam europeisk
nivå. Det handlar om miljöfrågor, ekonomisk-
politiska frågor och frågor som gäller att
konsolidera demokratin i Europa och trygga
freden.
Dessa frågor kommer att avgöras genom
europeiskt samarbete. Huvudfaktorn när det gäller
att lösa de gemensamma europeiska frågorna
kommer att bli EU, vare sig vi är med eller inte.
Den linje EU väljer när det gäller viktiga
framtidsfrågor kommer att avgöra väldigt mycket
av vår framtid, vare sig vi är med eller inte.
Till detta kommer naturligtvis att vi har valt att gå
in i EU:s inre marknad. Numera tycks även
Vänstern i den här riksdagen stödja att vi är med i
den inre marknaden.
Att vi är med där innebär naturligtvis också ett
mycket starkt beroendeförhållande till EU:s
utveckling och EU:s lagstiftning. Om vi ställer oss
utanför den inre marknaden blir konsekvenserna
för vår ekonomi och därmed för våra möjligheter
att upprätthålla social trygghet och sysselsättning i
och för sig så pass stora att vad jag förstår inte ens
Vänsterpartiet är berett att ta dem längre.
Den inre marknaden skapar alltså ett
beroendeförhållande. Om vi vill vara med och stifta
de lagar vi själva måste följa, då är det nödvändigt
med ett fullt medlemskap.
Det är alltså motiven för medlemskap. Detta måste
självklart vägas mot frågor om vilken
handlingsfrihet vi får att lösa egna problem vid ett
medlemskap. Det var därför Centern för en bra bit
över ett år sedan lade fram en rad krav vi ville få
beaktade i förhandlingsprocessen. De kraven kom
sedan att avspeglas väl i den
förhandlingsuppläggning som regeringen gjorde.
Vi ville få säkerställt att vi kan behålla högre
miljökrav på varor. När det gäller andra miljökrav
tillämpar EU som bekant minimiregler och det är
lätt att ha en högre ambitionsnivå. Vi ville ha det
även på varuområdet. Det har vi fått tillgodosett i
förhandlingarna genom en fyraårig övergångstid.
Under denna tid har EU åtagit sig att se över sina
regler i syfte att nå till vår nivå. Om inte det lyckas
kan vi med hjälp av EU:s miljögaranti förlänga våra
undantag.
Liknande regler har vi när det gäller andra
säkerhetskrav, alkoholbestämmelser osv.
Ett annat huvudkrav från vår sida var att vi inte nu
skulle behöva binda oss vid en eventuell framtida
gemensam valuta. Där kan vi konstatera att
eftersom vi själva råder över i vilken takt och i
vilken omfattning som vi tillgodoser de
konvergenskriterier som är en förutsättning för att
man skall få vara med om en gemensam valuta, så
har vi också god kontroll över om vi blir delaktiga
i den gemensamma valutan eller inte.
Det är i praktiken omöjligt att tvinga Sverige in i en
gemensam valuta. Vi har också klargjort i
förhandlingarna att vi kommer att pröva den här
frågan i vår riksdag, precis som Nederländerna och
Tyskland har gjort -- Tyskland med stöd av ett
utslag från den tyska författningsdomstolen.
Ett tredje huvudkrav från vår sida var att vi skulle
kunna fortsätta att föra en ambitiös regionalpolitik
och dessutom få del av EU:s regionala fonder.
Resultatet av förhandlingarna innebär att vi har fått
försäkringar om att de regionalpolitiska medel och
den omfattning vi har på vår nationella
regionalpolitik är förenliga med EU:s regelsystem.
Dessutom kommer vi att få ungefär två och en halv
miljard ur EU:s regionala fonder, vilket innebär att
vid ett EU-medlemskap kommer våra resurser för
regionalpolitiska insatser att i det närmaste
fördubblas, jämfört med dagsläget.
Det blir alltså en kraftig förstärkning av
regionalpolitiken. Som centerpartist kan man
naturligtvis inte annat än välkomna detta.
Ytterligare ett viktigt krav var att vi skulle kunna
behålla vår alliansfrihet. Där konstaterar vi att
avtalet inte innehåller några alliansförpliktelser, att
EU inte har beslutat om att införa ett gemensamt
försvar, att varje steg i den riktningen -- gemensam
försvarspolitik, ombildande av EU till en allians
eller skapandet av ett gemensamt försvar -- skulle
kräva ett nytt avtal mellan EU:s medlemsländer,
nytt godkännande i alla EU:s medlemsländers
parlament och i många fall, kanske också i fallet
Sverige, en folkomröstning. Vi har alltså en
fullständig kontroll.
Jag tyckte att Pierre Schori benade ut de här
frågorna på ett ganska tydligt sätt.
Nu har man från Nej till EU valt att ändå försöka
övertyga svenska folket om att ett medlemskap
innebär att vi överger alliansfriheten. Därför är jag
alldeles övertygad om att Gudrun Schyman och
andra kommer att fortsätta att hävda att ett
medlemskap innebär att vi överger alliansfriheten,
trots att det inte finns någon punkt i avtalet som
skulle kunna framläggas som bevis för detta och
trots att Sveriges riksdag och regering har klargjort
att vi tänker bibehålla vår alliansfrihet. Nej till EU
kommer säkert fortfarande att envist, månad efter
månad, hävda att vi överger alliansfriheten -- i hopp
om att en osanning som upprepas tillräckligt många
gånger till sist blir trodd. Det är redan många som
tror på detta påstående. Det är inte desto mindre
fel.
Vi konstaterar att våra förhandlingskrav -- och
listan är naturligtvis betydligt längre än så här -- har
blivit väl tillgodosedda. Det är en viktig
utgångspunkt när vi tar ställning. Personligen
tycker jag att det är givet att ett ställningstagande
bör bli att vi bör utnyttja de möjligheter som det här
ger oss att påverka vår egen framtid mera och att
vara med och påverka Europas framtid mera.
Det är intressant att huvudalternativet från nej-
sidan nu tydligen är ett fortsatt EES-avtal. Vad blir
då kvar av den stora skrämmande unionen? Vad
blir det kvar av detta att vi avstår från vår
beslutanderätt?
Egentligen är det endast två områden där EU har
helt gemensam lagstiftning. Det ena området är det
som handlar om EU:s inre marknad. Där gäller den
gemensamma lagstiftningen också oss i Sverige, vid
ett EES-avtal. Det andra området är det helt
harmoniserade jordbruket. Om det är bra att vara
med i EU:s jordbrukspolitik eller inte kan man ha
olika uppfattning om. Såsom centerpartist tycker
jag naturligtvis att det är bra, eftersom det ger
jordbruket betydligt bättre utvecklingsmöjligheter
än den svenska jordbrukspolitiken gör.
Men därvid stannar det. Det är bara på dessa
områden som vi avstår från vår nationella
självbestämmanderätt. På alla övriga
beslutsområden i EU gäller i dagsläget att man
antingen tillämpar regeln om minimikrav eller om
enhällighet. En minimikravstillämpning innebär att
det står Sveriges riksdag fritt att själv lagstifta när
det gäller miljö, sociala frågor m.m. -- så länge vi
uppfyller minimikraven. Och det vore väl ynkligt
om vi inte gjorde det. En enhällighetstillämpning
innebär att inget beslut fattas som Sverige inte är
berett att gå med på. I dessa fall bibehåller vi
kontrollen över de beslut som gäller oss.
När man nu från nej-sidan skall gå ut till svenska
folket och tala om att Sverige överger sin
självständighet och upphör som självständig nation
om vi går med i EU, handlar det i grund och botten
om att vi inte längre själva kan besluta om vår
jordbrukspolitik. Det är en dålig grund för en
våldsam propaganda om att den svenska
självständigheten överges.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utrikesutskottets
hemställan.