Herr talman! Jag anser att jag var ganska klar i mitt
ställningstagande. Det må vara att Frank Barnaby,
påven, Kalle Anka eller vem som helst -- t.o.m.
Irlands regering -- kommer eller påstås komma till
en viss slutsats. Vi har i utrikesutskottet i Sveriges
riksdag dragit en slutsats som vi står för. Det är vår
analys och vårt betänkande, och om riksdagen
godkänner detta, blir det också det officiella
Sveriges position fram till regeringskonferensen
1996. Det som är viktigt med detta betänkande är
att vi där slår fast detta.
Detta har för övrigt också slagits fast av riksdagen
i fjol och av två f.d. kabinettssekreterare i deras
studier av dokumenten från Maastricht osv. Det
som vi vill säga med betänkandet är att det nu
äntligen kan råda klarhet om detta enligt svenska
bedömningar och utifrån svenska positioner, som vi
står fast vid. Detta är vårt åtagande -- sedan må
andra tolka det på sitt sätt. Det är utrikesutskottets
och i och med att riksdagen slår fast detta det
officiella Sveriges linje.
Försvarspolitiken är uttryckligen undantagen från
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Jag sade det i mitt anförande, och jag upprepar det
med anledning av den fråga som ställdes.
Det ankommer visserligen inte, herr talman, på mig
att försvara Carl Bildt, men han sade faktiskt inte
att han kan tänka sig att det utlyses en
folkomröstning om ändring av alliansfriheten. Han
sade tvärtom att om man skulle ändra på den kurs
som riksdagen nu förhoppningsvis beslutar att slå
fast, måste riksdagen kopplas in igen. Han kunde
t.o.m. tänka sig att det då behövs en
folkomröstning. Det var alltså en
''tvärtomförklaring''.