Fru talman! Låt mig liksom många andra uttrycka
den glädje som jag tror att vi känner över att topp-
mötet blev en sådan framgång när det gäller möjlig-
heterna till utvidgning.
Jag skulle också vilja säga att det är glädjande att
det blev en framgång när det gäller det som få här i
dag diskuterat, nämligen den sociala agendan och den
socialpolitiska målsättningen. Det är ett viktigt steg i
arbetet med att göra unionen till en mer välfärds- och
sysselsättningsinriktad union. Det märks också att det
förskjuter positionerna. Tidigare ja-sägande partier
här i Sverige är nu också motståndare till många av
de delar som skulle flytta fram positionerna när det
gäller sysselsättningen och sociala frågor.
Det är lite så när man har ett toppmöte som hand-
lar mycket om institutionella reformer att det här
kommer i bakgrunden. Därför är det glädjande att
man under det svenska ordförandeskapet lyfter fram
många av de här frågorna, som faktiskt kan bidra till
att få en annan bild av unionen även bland allmänhe-
ten. Jag tror att det behövs. Det behövs en union som
tar itu med de frågor som är viktiga för allmänheten:
välfärd, sysselsättning och socialpolitiska frågor.
Det behövs också en union som kan ta krafttag
mot dumpning när det gäller skattefrågor, när det
gäller sociala frågor, när det gäller miljömässiga
frågor. Jag tror att de flesta här inne håller med stats-
ministern när han säger att det önskvärda är att detta
går att åstadkomma med mellanstatliga beslut. På
vissa områden har vi indikationer på att det håller på
att ske. Sysselsättningsområdet är ett sådant område
där vi har höjt ambitionerna. Kapitalskatterna har
statsministern nämnt tidigare.
Jag tror att många, inklusive statsministern, hop-
pas jag, är missnöjda med det tempo som detta sker i.
Alltför lite händer faktiskt när det gäller att förhindra
dumpning ur skatte-, miljö- och socialaspekten. Mina
frågor är: Vad tänker statsministern göra för att stres-
sa fram detta? Vad tror statsministern är möjligt att
göra för att de här frågorna ska kunna lyftas upp så att
vi kan få fler beslut? Om det inte visar sig möjligt,
finns det anledning att omvärdera principen om majo-
ritetsbeslut kontra enhällighet?