Fru talman! Det sista tror jag är väldigt farligt att
påstå. Jag tror att alla som sitter i den här församling-
en mycket noggrant lyssnar i sina valkretsar och gör
en avvägning av de synpunkter man där hör och det
ansvar man långsiktigt har att ta för landet. Jag har
ingen anledning att på något sätt ifrågasätta riksda-
gens förmåga eller förutsättning att på ett korrekt sätt
ta ställning till om ett sådant här avtal ligger i linje
med långsiktiga svenska intressen.
Jag gick inte in i Europaunionen, det gjorde inte
heller Marianne Samuelsson eller någon annan i den
här kammaren, för att se till att den blev stillastående.
Vi hade alla ambitioner med unionen. Vi ville ju
påverka Europa. Vi ville ju ha ett ord med i laget,
sitta vid bordet, sade vi, påverka utvecklingen.
Det har vi faktiskt gjort. Jag är stolt över de re-
sultat vi har nått, inte minst det vi nådde i Nice. Det
ligger helt i linje med vad vi har talat om, inte minst
vad gäller utvidgningen. Amsterdamfördraget, som
var ett stort fördrag, var ett nordiskt fördrag i allra
högsta grad.
Visst har unionen förändrats. Men varje gång den
förändras måste man inte gå till en folkomröstning.
Man får nog passa sig så att man inte hamnar i ett
läge där man säger att riksdagen ska fatta besluten
bara de gånger man gillar förändringen. Men de
gånger man inte gillar förändringen ska man ta till
folkomröstning.
Jag påminner om att vi i den här församlingen all-
deles nyss har godkänt ett fördrag som heter Amster-
damfördraget. Jag tyckte det var helt naturligt att anta
det i riksdagen. Likadant är det nu, enligt min upp-
fattning.