Fru talman! Om Könberg lyssnade noga på det
han själv läste upp, hörde han att där inte fanns något
krav på att vi skulle ta miljöskatter med majoritetsbe-
slut. Dessa formuleringar är mycket noga genomtrös-
kade. Däremot finns det ett tydligt uttryck för att vi
vill samordna och höja miljöskatterna, gärna genom
att miniminivåer trycks uppåt, men inte med majori-
tetsbeslut.
Varför? Jo, det finns två skäl. Vi vill åstadkomma
resultat. Jag är helt övertygad om att den väg vi har
att gå fram när det handlar om att få till stånd mini-
minivåer på miljöskatteområdet handlar om att an-
vända den beslutsmekanism som vi har i dag, dvs.
enhällighet. Det är naivt att tro att de länder som är
fundamentalt starka motståndare till gemensamma
beslut om skatter i EU plötsligt skulle göra ett un-
dantag för miljöskatterna. Det är att köra in i en åter-
vändsgränd.
Om vi vill ha resultat, låt oss då använda konsen-
susbeslut. Om vi vill göra det här till en uppvisning
av vem som är mest federal, låt oss då göra det - men
den debatten deltar inte vi i. Det är ju det som är det
principiellt stora när vi pratar om skatter. Den dagen
vi lyfter upp skatter till gemensamma beslut på Euro-
panivå har vi också försatt oss i ett läge där det kom-
mer att finnas europeiska medborgare som betalar
skatter som deras eget parlament inte har beslutat om.
Jag kan inte tänka mig - det är i och för sig ingen risk
för att Sverige drabbas av miniminivåerna - att vi
skulle kunna se en situation framför oss i Sveriges
riksdag där skattefrågorna successivt börjar lyftas ut
härifrån.
Det är det principiella resonemanget som det
handlar om. Och då menar jag: Se upp för de här
federalistiska irrfärderna och kom tillbaka till en
praktisk miljöpolitik! Då kan vi säkert övertyga en
del om att vi ska höja miniminivåerna, men inte till
priset av den här principiella förändringen av skatte-
frågorna.