Fru talman! Jag håller med statsministern om att
det som är bra med Nicefördraget är att det öppnar för
EU:s utvidgning. Det underlättar Sveriges ordföran-
deskap. Men när det gäller beslutsförmågan och ut-
vecklingskraften i framtidens EU, tycker jag att för-
draget lämnar en hel del att önska.
Visserligen kan vi glädja oss åt att det kvarstår ett
krav på enhällighet i skattefrågor, men flera andra
frågor borde ha förts från krav på enhällighet till
avgörande med kvalificerad majoritet.
De nya röstreglerna i ministerrådet gör också att
det blir svårare att fatta beslut. Det ingick, som stats-
ministern sade, i förutsättningarna att de stora länder-
na skulle få kompensation för att släppa sin andra
kommissionär. Jag erinrar mig att när vi från moderat
håll pläderade för att det kunde ligga något i det här
med dubbel majoritet hette det att det var för krång-
ligt. Nu har statsministern medverkat till något som
kan kallas för trippelmajoritet. Då blir det ju ännu
svårare. Hur försvarar statsministern det?
Sedan kommer jag till frågan om det närmare
samarbetet som ju egentligen löstes i Amsterdam. Nu
har statsministern medverkat till att ytterligare mjuka
upp reglerna för detta. Att ta bort den s.k. nödbrom-
sen gör kanske inte så mycket. Men att, när det gäller
något som betecknas som en sista utväg, gå ned till så
få deltagarländer som åtta måste vara fel. Det kom-
mer att verka splittrande på samarbetet i Europa. Här
undrar jag om detta beror på att statsministern egent-
ligen tycker att det är skönt att kunna ställa sig vid
sidan av när det kommer känsliga frågor om utvidgat
samarbete och när Sverige inte vill ta ansträngningen
att delta, som t.ex. beträffande införandet av euron.