Fru talman! Först och främst en väldigt tydlig
uppmaning till alla parter att komma i gång igen med
de havererade förhandlingarna, där ju EU, tycker jag,
har en bra position. Vi ska väl inte ge upp Kyotospå-
ret, utan det bör gå att ta ny fart i det. Den nya ameri-
kanska administrationen kan komma att ta lite tid,
men det är ändock det som är den huvudsakliga
framgångsvägen.
Sedan kan vi naturligtvis också i Europa göra ett
och annat för att minska våra koldioxidutsläpp utan
att vi har ett Kyotoprotokoll. Vi står och faller ju inte
med detta. Jag skulle tro att klimatfrågan blir särskilt
politiskt viktig när vi nu har en växande medvetenhet
om att det kanske är så att vi upplever en klimatför-
ändring. Inte minst bilderna från Storbritannien är
väldigt skrämmande. Den typen av tryck kan skapa
en helt ny politisk situation också för oss.
Göteborgstoppmötet kan delvis komma att få
syssla med detta, men då från en praktisk utgångs-
punkt - hur vi minskar kol-, gas-, diesel-, bensin- och
oljeanvändningen och sådana saker. Det kan vara
väldigt praktisk politik.
Vad gäller handelspolitiken fick jag nu en full-
ständigt oläslig lapp av min medarbetare. Det är
märkligt. En del skulle ju ha satsat på en medicinsk
karriär, ser jag. Jag får lägga den åt sidan och använ-
da mitt eget minne.
Det var en ganska spänd diskussion kring han-
delspolitiken. Det var inga stora framsteg som gjordes
med en gemensam extern handelspolitik. Det är utan
tvekan så att några länder i kretsen har stora inrikes-
politiska bekymmer med frihandeln, vilket vi i och
för sig kan förstå men definitivt inte delar som upp-
fattning. Vi kan också tänka oss att gå vidare med
QMV på detta område. Men det är ett begränsat re-
sultat från Nice. Det är en märklig situation därför att
det förekommer en attack på hela frihandelsdiskus-
sionen som jag tror i slutändan kommer att drabba
inte minst de minst utvecklade ekonomierna i värl-
den, och det är sorgligt.