Fru talman! Den sista typen av jämförelser är full-
ständigt omöjlig att göra, fullständigt omöjlig.
Vi vet att Spanien är ett land som tidigare har haft
en hög röstandel i relation till sin befolkning. Nu
tillsätter man också en kommissionär och får på så
sätt en ännu högre röstandel. Den jämförelsen mellan
Sverige och Spanien är inte matematisk, den är poli-
tisk. Den har inte förändrats på något avgörande sätt
jämfört med tidigare.
Jag tycker i och för sig att debatten är intressant.
Jag kan hålla med Alf Svensson om att den ger lätt ett
torftigt intryck. Visst är det maktfrågor. Balansen
mellan stora och små länder har inte, tycker jag,
märkbart förändrats med detta fördrag. Det är ungefär
samma situation som förut. Vårt inflytande har inte
blivit sämre. Vi kan inte räkna med samma andel av
rösterna i en union som blir större när det kommer in
tolv stycken nya medlemsstater. De ska också ha sitt
ord med i laget. I den relationen tycker jag att vi har
kommit ut jämförelsevis bra.
Återigen: Vår möjlighet till påverkan i EU står
inte och faller med om vi har nio eller tio röster i
ministerråden. Vår möjlighet till påverkan står och
faller med vår förmåga att bygga allianser, att lägga
fram kloka förslag, att vara innovativa, att så att säga
ligga i takt med tiden. Det har vi hittills visat att vi
har kunnat vara i rimlig utsträckning. Ingenting av det
vi har gjort omkring sysselsättningsunion har någon-
sin byggt på att vi har haft fyra röster i ministerrådet.
Den tanken har inte ens existerat.
Jag varnar lite för baklängesmatematiken. Den är
improduktiv, och den leder politiskt fel. Den leder
tankarna till något slags unionstänkande som har
havererat i den östra delen av Europa.