Fru talman! Det är faktiskt inte att undra på att re-
geringen har interna motsättningar och stridigheter
om den ekonomiska politiken. Om Erik Åsbrink i de
interna diskussionerna låter på det sätt som han gjorde
här i kammaren - statsministern inledde för övrigt
regeringsförklaringen på samma sätt - finns risken att
någon tror att det är sant. Detta har ju hörts ganska
många gånger. Det är sannolikt att några successivt
tror att det är så. Då får man en alldeles felaktig grund
för att åtgärda problemen på rätt sätt.
Då kommer folk att tro att man skall göra precis
tvärtom mot vad de gjorde som uppenbarligen skapa-
de alla problem. Då får man precis den här tonvikten
på traditionalistisk socialdemokratisk politik som
innebär mera skatt på en och annan höginkomsttagare,
mera bidrag till olika offentliga system och mindre
frihet och möjlighet för företagande. Detta leder till
den misslyckade kamp mot arbetslösheten som rege-
ringen nu bedriver.
Som ett litet bidrag till denna falska historiebe-
skrivning vill jag nämna vad finansministern sade i
sitt första anförande. Han sade då, som bevis på sin
egen framgång, att den största enskilda besparings-
posten var minskade statsskuldsräntor på 19 miljar-
der. Jag tror att det var det han kom fram till så små-
ningom. Nu råkar det vara totalt fel. Den största en-
skilda besparingsposten är med största sannolikhet Bo
Könbergs förslag till förändrad arbetsskadeförsäkring.
Jag tror att det har sparat ungefär 80 miljarder kronor
jämfört med om ingen åtgärd hade vidtagits. Det
röstade ni naturligtvis emot. Vi har sparat dessa 80
miljarder trots ert motstånd. Det illustrerar hur lätt
man hamnar fel om man har fel utgångspunkt.
Min huvudfråga var: Hur vill regeringen få ned
arbetslösheten? Den frågan har inte besvarats. Erik
Åsbrink räknade upp olika saker i ett meningsutbyte
med Bo Lundgren. Det var utbildning, Östersjön,
småföretagsprogram och diverse annat. Men poängen
är ju att alla dessa ting var väl kända redan i vårpro-
positionen. Man räknade ju upp samma saker då.
Dessa saker har varit kända i flera månader, nästan ett
halvt år. Om det finns någon ordning och reda på
Finansdepartementet numera har man väl tagit med
effekterna av dessa redan beslutade och kända åtgär-
der i de prognoser som man lägger fram.
Det här innebär ju att effekterna av dessa åtgärder
redan finns inbakade i de prognoser som visar att
politiken misslyckas. Min fråga kvarstår alltså. Erik
Åsbrink kan inte smita undan den genom att hänvisa
till saker som riksdagen beslutade om i juni eller fått
veta under sommaren, för dessa har man ju redan
räknat med!
Om man jämför med vårpropositionen är proble-
met faktiskt nästan allvarligare än man skulle kunna
tro. Vad som har hänt sedan dess är nämligen att man
höjt tillväxttalen - konjunkturen går litet bättre - men
trots detta är läget på arbetsmarknaden sämre. Trots
bättre produktion är färre människor i arbete. Det
illustrerar ju att det finns något grundläggande fel, ett
rejält strukturellt problem på arbetslöshetssidan. Där
kvarstår min fråga: Vad tänker regeringen göra för att
komma till rätta med arbetslösheten?