Fru talman! Om ett år kommer den öppna arbets-
lösheten att vara under 5 %. Jag gissar att nästan alla
känner igen uttalandet. Det var det löfte som gjorde
att Socialdemokraterna vann valet 1994.
Enligt tabellerna i dagens budgetproposition skall
denna föreställning köras i repris. I nästa valrörelse,
år 1998, kommer Erik Åsbrink återigen att lova att om
ett år skall den öppna arbetslösheten vara under 5 %.
Men då gäller det alltså inte 1995 - det är ju redan
passerat - utan 1999! Vad som har hänt med arbets-
lösheten under fyra långa år däremellan kommer han
att tala mycket, mycket tyst om. För de arbetslösa är
det många förlorade år.
Det var ett falskt budskap i valrörelsen 1994, och
det finns en stor risk för att det blir lika falskt i valrö-
relsen 1998. Om det är fråga om bristande insikt eller
rent lurendrejeri vet jag inte. Men förlorarna är under
alla omständigheter de arbetslösa och deras familjer,
som trodde att de röstade på en sysselsättningspolitik
som inte finns, vilken byggde på glädjekalkyler och
felaktig verklighetsbild. Jag tror att socialdemokratins
brutna löften har bidragit till att alltfler människor inte
längre vågar tro på politiska budskap. Det har blivit
en ökande klyfta mellan medborgare och politiker, ett
tilltagande problem för demokratin.
Så här i halvtid har den öppna arbetslösheten par-
kerat sig på ca 8 %. Den totala arbetslösheten, alltså
alla människor som är utan jobb och som vill ha ett
jobb, är högre än 12 % och stigande. Enligt regering-
ens egna siffror kommer den att ligga kvar där nästa
år eller vara högre. 1997 kommer den rent av att vara
några tiondelar högre än under 1995. Utvecklingen
går i fel riktning. Dessa siffror tvingar ju regeringen
att erkänna att läget är sämre än man vad man själv
trodde så sent som i våras. Sysselsättningen minskar,
och nästa år kommer färre människor att kunna för-
sörja sig på eget arbete än för ett år sedan. Detta är ett
monumentalt misslyckande.
Fru talman! Budgetpropositionen präglas trots
detta av en egendomlig förnöjsamhet, ja, nästan skryt
ibland, över hur bra allting har varit. Detsamma gäller
för övrigt Per-Ola Erikssons anförande. Jag tror att
detta är ett stort misstag, för människor känner inte
igen bilden av att allting är jättebra och har blivit
bättre i Sverige. De flesta människors vardag känne-
tecknas inte av att det är bra eller bättre än vad det var
i går. Nästan alla är tvärtom väldigt oroliga - över det
egna jobbet, för någon släkting eller vän som riskerar
att bli arbetslös, för något barn som inte får jobb, för
att pengarna inte räcker, för att pensionen är för liten,
för att vården inte fungerar, för att omsorgen när man
blir gammal inte skall vara tillräckligt bra och för att
skolan inte ger tillräckliga kunskaper. Oron är väldigt
stor. Regeringens förnöjsamhet vittnar om en verklig-
hetsflykt, som jag tror är ett stort misstag. Många
förstår också att detta med kvaliteten i vården och
skolan hänger ihop med jobben. Men klarar man inte
jobben, som regeringen nu visar att man inte kan,
tvingas många människor att leva på a-kassa, social-
bidrag eller andra offentliga pengar och då räcker ju
inte skattepengarna till en bra skola och en bra vård
och omsorg. Därför är kampen för jobben, mot arbets-
lösheten, huvudfrågan för oss i Folkpartiet.
Nu säger naturligtvis regeringen att kampen mot
arbetslösheten är en huvudfråga även för dem. Men
det man gör är ju bevisligen helt otillräckligt och i
långa stycken felaktigt, eftersom resultatet visar att
målet inte uppnås. Enligt de egna prognoserna klarar
man inte det uppsatta målet. Ännu vid sekelskiftet
kommer var tionde människa att gå utan jobb.
Under två års tid har regeringen nu sagt att åtgär-
der för att stärka tillväxten och minska arbetslösheten
skall komma, och det står det även nu. Åtgärderna
skall, står det, redovisas för riksdagen varje halvår i
den uppföljning som vi skall få. Men varför i all sin
dar vänta? Varför är det inte redan gjort? Varför görs
det inte under alla omständigheter nu? Nästa uppfölj-
ning skall komma i april nästa år. Det är mer än ett
halvt år till dess. Tänker regeringen och Centerpartiet
inte göra någonting i kampen mot arbetslösheten
förrän om ytterligare ett halvår, och vad tänker man i
så fall göra då? Det står inte ett ord om detta.
Jag har på grundval av dagens finansplan bara en
enda fråga till Erik Åsbrink och Per-Ola Eriksson:
Hur vill ni få ned arbetslösheten?
Fru talman! Folkpartiet bedriver en konstruktiv
oppositionspolitik. Vårt recept mot arbetslöshetskri-
sen heter jobb genom företagande. Vi har hela tiden
lagt fram förslag som både har skapat förutsättningar
för fler jobb genom företagande och innehållit en
ansvarsfull budgetsanering genom besparingar. Vi har
inte hemfallit åt någon godispåse-politik och kommer
inte att göra det, i motsats till vad Socialdemokraterna
gjorde i opposition. Varje regering måste sanera de
offentliga finanserna - valet står mellan att göra det
på ett bra sätt eller på ett dåligt sätt. Det finns majori-
tet i riksdagen för budgetsanering som bidrar till fler
jobb eller budgetsanering som bidrar till färre jobb.
Regeringens val framgår av att skatteinkomsterna på
två år har ökat med 145 miljarder kronor och av att
jobben har blivit färre. Man säger nu att det behövs
ett gemensamt ansvarstagande i kampen mot arbets-
lösheten, för man inser uppenbarligen att man inte
klarar det själv. I denna arbetslöshetskris som Erik
Åsbrink vet är mycket allvarlig, fast han försöker att
skyla över det, kommer Folkpartiet att bidra med
förslag som ger just jobb genom företagande, fortsatt
budgetsanering och fortsatt låg inflation.
Den bestående arbetslöshetskris som regeringen,
enligt dagens budskap, ganska passivt åser riskerar att
försvaga och försämra förtroendet för Sverige och
skapar osäkerhet om den framtida ekonomiska politi-
ken. Traditionalistiska krafter inom socialdemokratin
och inom dem näraliggande organisationerna blir
alltmer högljudda i kraven på olika former av finans-
politiska stimulanser, mindre betydelse för låg infla-
tion samt krav på nya skatter och ökade bidrag. Ty-
värr andas ju redan finansplanen litet grand om efter-
gifter av förment fördelningspolitiskt slag. Ju längre
arbetslösheten består och ju närmare valet vi kommer,
desto mer högljudda kommer dessa röster att bli.
Osäkerheten kommer att öka om i fall regeringen
orkar att stå emot. Det är ett allvarligt problem som
kommer att försvåra och försämra läget för de arbet-
lösa.
Fru talman! Nu har halva mandatperioden gått.
Allt det som regeringen inte har orkat med och därför
skjutit på framtiden måste faktiskt beslutas. Det gäller
bl.a. lönebildningen, arbetsmarknadens flexibilitet,
energipolitiken, pensionssystemet och den offentliga
sektorn. Vad regeringen vill göra på dessa områden
framgår inte alls. Man har nämnt dessa ord, men det
står inte ett smack om vad det är man vill göra. Det är
väldigt illavarslande att man inte vet vad man vill. Det
som faktiskt står i finansplanen är också illavarslande,
t.ex. offentliga överskott för att finansiera framtida
investeringar. Erik Åsbrink gjorde en poäng av detta.
En naturlig fråga är naturligtvis om detta avser inves-
teringar i naturgas för att kompensera nedläggning av
inhemsk kraftproduktion. Det är väldigt illavarslande
att pensionärernas premiereserver skall räknas in i den
offentliga sektorn - det är ju pensionärernas pengar.
Det är mycket illavarslande att man ägnar så mycket
möda åt att öka den politiska maktsfären, i forsk-
ningsstiftelserna och genom 40 miljoner kronor i
ökade bidrag till fackliga organisationer. Det är också
mycket illavarslande att Erik Åsbrink klagar över att
de offentliga finanserna i Sverige är så känsliga för
konjunktursvängningar, men ändå bygger sina kalky-
ler på att de offentliga utgifterna är två tredjedelar av
BNP och att det inte finns någon konjunktursvacka.
Den allvarligaste frågan, fru talman, är ändå: Hur
tänker Erik Åsbrink få ned arbetslösheten?
(Applåder)