Fru talman! I tisdags öppnades riksdagen för ett
nytt arbetsår under festliga former. Då sade statsmi-
nister Göran Persson i sin regeringsförklaring att
människan är målet, men att detta mål skyms av att
mer än var tionde människa går utan arbete. "Det är
ett fruktansvärt slöseri. Den främsta tillgång samhället
äger kommer inte till nytta", sade han. "Det är tid att
ta ansvar. Det är tid att helhjärtat, och utan förbehåll,
delta i arbetet för att åter nå full sysselsättning", fort-
satte statsministern sina ganska starka ord.
Låt oss ändå, fru talman, för ett ögonblick titta li-
tet i facit.
Sedan Göran Persson tillträdde som statsminister i
mars i år och till slutet av förra veckan har 84 280 fler
människor blivit arbetslösa i Sverige, enligt Arbets-
marknadsverkets veckostatistik. Slöseriet med sam-
hällets främsta resurs har alltså ökat. Detta är varken
mer eller mindre än ett totalt misslyckande för rege-
ringens ekonomiska politik. Differensen - flera andra
talare har varit inne på detta - mellan de stolta vallöf-
tena som ledde till regeringsmakten och resultatet är
knappast heller något etiskt föredöme, nu när allt fler
inser behovet av en etisk värdenorm både i det poli-
tiska och i det ekonomiska systemet.
Jag tror inte att Socialdemokraterna hade haft en
chans att återkomma till regeringsmakten om man inte
hösten 1994 hade lyckats övertyga vanligt hederligt
folk om att man redan under 1995 "tiondel för tion-
del" skulle pressa ned arbetslösheten under 5 %. Folk
röstade fram Socialdemokraterna därför att man trod-
de på löftena om en snabb sänkning av arbetslösheten,
att nu skulle det vara slut på nedskärningarna, nu
skulle pensionärer och barnfamiljer i stället få upprät-
telse, nu skulle det bli slut på uppsägningarna i kom-
muner och landsting.
Det blev precis tvärtom. Utan denna vilseledande
marknadsföring hade väljarna knappast köpt er pro-
dukt. Denna typ av vilseledande marknadsföring
tolereras inte inom näringslivet och borde inte tolere-
ras inom politiken heller.
Fru talman! I finansplanen skriver regeringen:
"Den ekonomiska politiken har i de flesta avseenden
varit mycket framgångsrik den första hälften av inne-
varande mandatperiod." Det är ett ganska hånfullt
påstående för alla dem som trodde på löftena om att
pressa ned arbetslösheten men som i stället nu blivit
arbetslösa. I dag är nämligen fler arbetslösa i Sverige
än när Socialdemokraterna tog över regeringsmakten
från fyrpartiregeringen hösten 1994.
Men arbetslösheten är inte bara ett slöseri för de
arbetslösa. Den drabbar faktiskt också gamla och
sjuka människor i vårt land. Resurserna räcker inte till
den vård och omsorg som medborgarna har rätt att
kräva.
I går slog Socialstyrelsen larm om katastrofala in-
teriörer från åldringsvården. Den nedrustning som
t.ex. pågår här i Stockholms läns landsting av en ko-
alition av socialdemokrater, vänsterpartister och mil-
jöpartister var knappast vad som före valet förespeg-
lades väljarna av dessa partier. Men nu skall 3 miljar-
der - 3 000 miljoner kronor - skäras ned på vården
och omsorgen bara här i Stockholms läns landsting!
Sådan vilseledande marknadsföring borde, fru talman
- för att använda ett av statsministern ofta och gärna
använt uttryck - brännmärkas av väljarna i nästa val.
Ovanpå detta skall landets ekonomiskt sämst ställ-
da pensionärer behöva uppleva hur ni nu bl.a. sänker
bostadstilläggen. Skall verkligen våra äldre som har
varit med och byggt upp landet behöva uppleva
ängslan för att pengarna skall räcka till enkelt boende,
nödvändig medicin och behövliga läkarbesök? Den
allra största besparingen görs dessutom på de allra
fattigaste i u-länderna och biståndet. Är detta välfärd?
Är detta Socialdemokraternas Sverige? Varför är ni så
stolta över denna utveckling, Erik Åsbrink?
Det är ganska häpnadsväckande att handlingsför-
lamningen när det gäller att åstadkomma nya jobb
fortsätter även i denna budget när nu halva mandat-
perioden har passerats. Detta att stimulera landets
familjeföretagare så att de får stabila och positiva
villkor, vågar satsa och nyanställa, verkar vara ideo-
logiskt minerad mark där regeringens karta och kom-
pass inte längre stämmer med dagens verklighet.
Regeringen verkar på något sätt famla omkring i
okänd terräng, tyngd av återställare, väntande på ett
oändligt antal utredningar. Hela er politik ligger för
närvarande i utredningsfas. Ni har inte någon politisk
linje i en mängd tillväxtfrågor. Här ligger roten till
regeringens misslyckande med arbetslösheten.
Nu har regeringen efter två års motvärn ändå slä-
pats fram till några motvilliga ideologiska eftergifter
med visst stöd av Centerpartiet. Visst blev det en
arbetsrättslig tumme till sist efter alla utredningar,
kommissioner och medlingar. Men inte är det den
moderna lagstiftning som rejält skulle kunna sänka
tröskeln in på arbetsmarknaden för landets arbetslösa.
Övertidsuttaget fortsätter att vara bedövande. Man
fortsätter att ta ut straffskatten på risksparande. Den är
dubbelt så hög som skatten på det riskfria sparandet
på bank. Även här handlar det om ett halvhjärtat och
ofullgånget förslag.
Långsiktigheten för landets företagare illustreras
av att regeringen nu avskaffar det riskkapitalavdrag
som man nyligen har beslutat om efter återställarna
med Vänsterpartiet hösten 1994. Tala om att vingla!
Tjänstesektorn har hittills varit helt ideologiskt
bannlyst och tabubelagd för regeringen. Här har stats-
råden redan hunnit inta minst två mot varandra stri-
dande uppfattningar innan regeringen har lagt locket
på med en ny utredning. Vad annars?
I Danmark har nyligen ett framgångsrikt försök
med moderna hemtjänster utvärderats och permanen-
tats på förslag av Erik Åsbrinks systerparti. Folke-
tinget har med stor majoritet röstat fram ett sådant
system, som redan har skapat tiotusentals nya jobb.
I Sverige lägger regeringen Persson fram ytterliga-
re en utredning. Denna kraftlöshet när det gäller att
fatta beslut i tillväxtfrågor är ett förödande slöseri
med "den främsta tillgång landet äger", för att citera
Göran Persson. Det är knappast förvånande att arbets-
lösheten fortsätter att öka.
Vad vill ni då göra för att få ner arbetslösheten,
Erik Åsbrink? Jag instämmer med Anne Wibble: Det
är dagens viktigaste fråga, som icke får sitt svar i
denna budget, som icke fick sitt svar i sysselsätt-
ningspropositionen, som icke fick sitt svar i tillväxt-
propositionen och som icke fick sitt svar i vårpropo-
sitionen. Nu har ni förbrukat halva mandatperioden.
När kommer förslagen? Har ni några förslag? Ligger
de i skrivbordslådan? Har ni låst in dem i ett kassa-
skåp? Nu verkar det som om vi ändå skall få se nå-
gonting i mars, april nästa år. Det är ganska skräm-
mande.
Statsministern inbjöd hela svenska folket att delta
i kampen mot arbetslösheten. Det kan man förstå. Det
lär faktiskt behövas. Regeringen räknar inte ens själv
med att den egna politiken når målet 4 % arbetslöshet
vid sekelskiftet, utan det handlar om 5,7 % med den
politik som föreslås i propositionen.
Det krävs en högre tillväxt. Frågan kvarstår: Vad
är det som har hindrat regeringen att lägga fram för-
slag till åtgärder som klarar av detta? Om ni tror att
det finns sådana, varför kommer de aldrig? Varför
dessa ständiga uppskov? Varför dessa långbänkar?
Jag kan förstå att man inte skall lägga fram kost-
samma förslag som inte är fullt finansierade. Doktri-
nen att man inte kan sanera statens finanser samtidigt
som man lägger fram förslag om tillväxtfrämjande
åtgärder står inte alls på vetenskaplig grund om man
lägger fram förslag till åtgärder som är fullt finansie-
rade.
Att förändra och modernisera arbetsrätten kostar
ingenting. Att ta itu med lönebildningsproblematiken i
stället för att bara skriva och prata om den kostar
ingenting. Varför görs ingenting på detta område? Nu
har ni funderat och våndats i snart två år. Är det inte
snart dags att komma till skott?
Vi i oppositionen har från första stund varit be-
redda. Vi har erbjudit alternativ med starkare budget-
saldon och miljömässigt hållbara tillväxtåtgärder.
Varför skall landets arbetslösa behöva vänta ytterliga-
re, Erik Åsbrink?
Man tror helt enkelt inte att det är sant när man lä-
ser följande i propositionen: Förslag till åtgärder som
stärker tillväxten och minskar arbetslösheten kommer
i första hand att redovisas i samband med vårproposi-
tionen nästa år. Detta är häpnadsväckande. Tillväxt-
propositionen blev en agenda. Även detta blev en
tumme.
Problemet var att regeringen började sin karriär
med att gå åt fel håll. Man återställde ett antal struk-
turreformer som hade genomförts av den förra rege-
ringen tillsammans med Vänsterpartiet. Nu har dessa
återställare gett en rejäl baksmälla i form av den väx-
ande arbetslöshet som vi kan inregistrera. Nu har
ångern infunnit sig, och vänstersvängen skall åtgärdas
med största möjliga tystnad efter LO-kongressen.
Nu är det dags för återställarnas återställare. Det
betyder i klartext, Erik Åsbrink, att de arbetslösa i
allra bästa fall är tillbaka vid ruta ett, där de stod vid
valet 1994. Nu är ni snart tillbaka där vi lämnade
över. Nu skall ni försöka återta den politik som ni
återställde. Lycka till! Men det brådskar, måste jag
säga.
Upprepandet av att välfärden är säkrad och att den
ekonomiska styrkan är återvunnen är ganska överma-
ga mot bakgrund av dagens situation på arbetsmark-
naden. Det upprepas entonigt att regeringen skall
halvera den öppna arbetslösheten. Där väntar vi fort-
farande på åtgärder.
Det som förslås i propositionen är inriktat på att
defensivt administrera den skyhöga arbetslösheten
och fördela arbetslösheten. Nu blir det stora löften till
de arbetslösa att ge arbetslösheten guldkant. Vi kan
också se fram emot ett värdigt slut när vi kommer
fram till 55 års ålder. Regeringen Perssons budget för
1997 har ingen lösning för arbetslösheten i Sverige.
Fru talman! Vi kristdemokrater kommer under
motionsperioden att lägga fram ett alternativ till rege-
ringens politik som ger förutsättningar för en miljö-
mässigt riktig tillväxt av nya jobb genom ett nytt
klimat för landets kämpande företagare, ett större
personligt ansvarstagande, en familjepolitik som ger
mer tid för barnen, en bra och värdig vård och en mer
rättvis fördelningspolitik.
(Applåder)