Fru talman! Regeringen bjuder in svenska folket
till ett gemensamt ansvarstagande sade statsministern
i regeringsdeklarationen. Det är bra, men ansvar
hänger nära samman med makt. En människa som
känner sig ratad och förnedrad - det gäller många
arbetslösa och många som tvingas söka socialbidrag -
kan inte tvingas ta ansvar för något som andra har
beslutat långt över deras huvuden.
Jag måste tyvärr ge Bo Lundgren och Anne
Wibble rätt när de säger att regeringen saknar ett
konkret program mot arbetslösheten. Regeringen
tycks bara ha en grundläggande idé om hur arbetslös-
heten skall halveras: Att genom budgetsanering få ned
räntan och därmed få fart på ekonomin. Men inte ens
den idén tycks fungera i dag, för den reala räntan är
fortfarande avskräckande hög. Jag tror, Erik Åsbrink,
att ni måste vända på resonemanget. Det är inte bud-
getsaneringen som skall få ned arbetslösheten, utan
det är den minskade arbetslösheten som skall stärka
de offentliga finanserna.
Att jag delvis kan hålla med Bo Lundgren och
Anne Wibble betyder självklart inte att vi har gemen-
samma idéer om hur arbetslösheten skall bekämpas.
Tvärtom gapar det en avgrund mellan högerns och
vänsterns idéer. Bo Lundgren och Anne Wibble: Era
idéer prövades faktiskt! Era skattesänkningar pröva-
des. Det ledde till massarbetslöshet. De idéer som jag
vet att Bo Lundgren och hans parti är inne på, innebär
på längre sikt att vi skall få ett samhälle där det, som i
England, förekommer lönenivåer på 25-30 kronor i
timmen. Detta är löner som gör att många unga män-
niskor faktiskt tycker att det lönar sig bättre att vara
kriminell än att söka sig ett jobb.
Vänsterns alternativ är aktiv näringspolitik, sänkt
skatt för de minsta företagen, omfördelning av arbets-
tid och inkomster, miljöomställning och utbildning.
Svenska folket arbetar extremt mycket, men arbetsti-
den är också extremt snett fördelad. I Växjö har, ge-
nom ett vänsterinitiativ, kommunanställda fått möjlig-
het till kortare arbetstid. Massor av liknande försök
pågår runt om i landet. Med statligt stöd till sådana
försök skulle arbetslösheten kunna minskas till en
mycket låg samhällskostnad. Samma sak gäller för de
miljöjobb som skapats av den miljöfond som kom till
på vårt initiativ hösten 1994.
Jag får ibland en känsla av att Erik Åsbrink litet
grand drömmer sig tillbaka till gamla tider, till 60-
talet. Han vill inte tänka kring framtidsidéerna; ar-
betstidsreformer och miljöomställning.
Akut behövs också nu en rejäl köpkraftsökning för
de grupper som behöver det bäst. Vänsterpartiet före-
slår riktade stödåtgärder till låginkomstpensionärer -
bäst vore att höja det särskilda bostadstillägget - och
till barnfamiljer. Vi föreslår också sänkt skatt för de
med lägst inkomster.
Enligt en undersökning som gjorts av Hyresgästfö-
reningen i västra Sverige hamnar en normalavlönad
LO-familj med två barn i hyreslägenhet under social-
bidragsnormen. Erik Åsbrink talade här med rätta om
hur viktigt det är att hålla tillbaka boendekostnaderna.
Men verkligheten, Erik Åsbrink, är i dag faktiskt att
hyrorna stiger väsentligt mer än inflationen. Vad
tänker Erik Åsbrink göra åt detta? Kommer han att
lägga fram några förslag som håller tillbaka hyresut-
vecklingen? Det här är ett mycket stort och allvarligt
problem, speciellt för människor med låga inkomster.
I nästan alla kommuner och landsting genomförs i
dag sparprogram som ofta har nått utöver det socialt
acceptabla. Ovanpå detta kommer nu beskedet att
kommunerna skall tvingas betala tillbaka pengar för
att skatteinkomsterna inte blev vad man räknat med.
Samhällsekonomin sparar minimalt på att kasta ut
ännu fler kommunalanställda i arbetslöshet. Ge nu ett
besked i dag, Erik Åsbrink: Kommer kommunerna att
få behålla dessa skattepengar? Det handlar inte om
mycket pengar, men det skulle vara en oerhört viktig
signal till kommuner och landsting.
Ytterligare en fråga skall jag våga mig på. På LO-
kongressen föreslog man att värnskatten skall vara
kvar efter 1998 och göras om till en vårdskatt. Hur ser
finansministern på det förslaget?
I regeringsförklaringen sägs att i takt med att ar-
betslösheten sjunker och statsfinanserna stärks kan
utrymme skapas för åtgärder som förbättrar inkomst-
fördelningen utan att budgetsaneringen äventyras.
Också på den punkten, Erik Åsbrink, tycker jag att ni
skall vända på resonemanget. En skarpare fördel-
ningspolitik är ju just ett bra redskap mot både arbets-
löshet och budgetunderskott. Vänta inte med fördel-
ningspolitiken!
Enligt siffror från Statistiska centralbyrån har de
som tillhör den fattigaste tiondelen av hushållen tap-
pat 27 % av sin reala disponibla inkomst 1989-1994
medan de som tillhör den rikaste tiondelen har vunnit
17 %. Enligt regeringens egna beräkningar i budgeten
har budgetsaneringen bidragit till att ytterligare öka
skillnaden mellan de allra mest lågavlönade och de
med de allra högsta inkomsterna.
Redan i slutet av 1994 lovade Mona Sahlin att alla
regeringsförslag skall belysas ur ett kvinnoperspektiv.
Jag är ju visserligen som synes man, men också jag
kan faktiskt se det gapande hålet. Jag har inte hunnit
läsa hela budgeten, men jag ser det gapande hålet som
lyser. Var är kvinnoperspektivet, det utlovade kvin-
noperspektivet, konsekvensbeskrivningen av alla
förslag ur ett könsperspektiv? Och framför allt: Var är
de konkreta förslagen för att öka jämställdheten?
Det är också bra att Socialdepartementet gjort en
rapport om barnen, men vi saknar fortfarande den
barnbilaga som utlovats. Det vore naturligtvis allra
bäst om det också på denna punkt lades fram konkreta
förslag.
De dramatiskt ökade klassklyftorna uppstod sam-
tidigt som massarbetslösheten och de raserade statsfi-
nanserna. Det är lika sant i Sverige, det som i en FN-
rapport konstateras vara sant i världsekonomin: Jämn
inkomstfördelning är bra för den samhällsekonomiska
effektiviteten. Därför är det också ett elände att me-
dan EU-bidragen ökar mer än beräknat, reduceras
biståndet till jordens fattigaste länder. Det är inte bara
orättfärdigt, det är också ineffektivt ur globalekono-
misk synpunkt. Den kollektiva depressionspolitik i
EU-länderna som följer av viljan att få vara med i den
ekonomiska och monetära unionen är också skadlig
för världsekonomin.
Finansministern vill att vi skall kunna ta ställning
till EMU utifrån en styrkeposition. Vänsterpartiet är
enigt med regeringen om att vi faktiskt behöver ett
offentligt sparandeöverskott för att stärka demokratin
mot storfinans och kapitalmarknad. Detta gäller oav-
sett om Sverige blir med i EMU eller inte. Men själva
grundidén med EMU är att man skall överlämna poli-
tisk makt från valda parlament och från regeringen till
förment opolitiska bankdirektörer. Därmed försvårar
man möjligheten till aktiv bekämpning av arbetslöshe-
ten och därmed också till att bekämpa budgetunder-
skott.
Vänsterpartiet anser också att det behövs ett starkt
offentligt ägande, inte minst inom det banksystem
som i dag arbetar för brinnande livet för att förbereda
sig för ett svenskt inträde i EMU. Därför är vi starkt
kritiska till förslagen om massiv utförsäljning av sam-
hällsägda företag. Det är förslag som enbart syftar till
att kvalificera Sverige för EMU:s gemensamma hö-
gerpolitik. Ge som sagt gärna ett ansvar till svenska
folket, men låt då EMU avgöras av en folkomröst-
ning! Jag skulle väldigt gärna vilja höra Per-Ola
Eriksson säga något i denna fråga. Han sade inte ett
ljud om EMU. Var står Centerpartiet i frågan om en
folkomröstning om EMU?
Regeringen vill kunna lita på parterna på arbets-
marknaden för att klara arbetslösheten. Men, Erik
Åsbrink, det pågår faktiskt en maktkamp i detta land.
Jag tror, Vänsterpartiet är övertygat om, att regering-
en måste välja sida. Att försvaga arbetsrätten handlar
inte om att skapa fler jobb, det handlar om att ge
kapitalägarna mera makt på de arbetande människor-
nas bekostnad. Ta inte konfrontation med fackföre-
ningsrörelsen, Erik Åsbrink och Ulrica Messing! SAF
har mycket starka vänner i alla fall. Fackföreningsrö-
relsen behöver den samlade arbetarrörelsens stöd.
Vi vänsterpartister vill också ta vår del av ansvaret
- om vi får makt att påverka den politik som förs. Vi
vädjar inte om samarbete, och vi känner oss inte för-
smådda. Men vi skall se till att den starka opposition
från vänster som vi vet finns i dag runt om i landet får
en röst här i riksdagen i höstens budgetdiskussion.