Fru talman! Jag ber härmed att få överlämna bud-
getpropositionen för år 1997. Den innebär en väsent-
lig nyhet jämfört med tidigare. Jag kommer inte bara
att överlämna den i form av en sedvanlig skriftlig
budgetproposition utan också som komplement i form
av en CD-skiva. Den här budgeten kommer att vara
tillgänglig för hela svenska folket fr.o.m. nu på Inter-
net, i CD-ROM-form och i sedvanlig skriftlig form.
Finansministern överlämnade regeringens propo-
sition 1996/97:1 med förslag till statsbudget för bud-
getåret 1997, m.m.
Fru talman! Minnet är kort i den ekonomiska po-
litiken. För bara två tre år sedan hade Sverige ett
skenande budgetunderskott, en skuldsättning som vi
var på väg att tappa kontrollen över och ränteutgifter i
statsbudgeten som var som en fet gökunge som träng-
de ut alla andra statliga utgifter. Vi hade inte bara
statsfinanser i olag. Vi hade en ekonomi där det mesta
gick åt fel håll. Tre år i rad hade vi negativ ekonomisk
tillväxt. Investeringarna rasade, arbetslösheten tre-
dubblades, räntorna sköt i höjden, och vi gjorde oss
beroende av utländska långivare.
När den socialdemokratiska regeringen tillträdde
1994 var det nödvändigt att omedelbart ta itu med
dessa problem. Den första uppgiften, den som under
alla omständigheter måste lösas, var att ta itu med de
skenande statsfinanserna. Det har under denna period
som har gått sedan hösten 1994 vidtagits mycket
omfattande åtgärder i form av ett saneringsprogram
som till stora delar redan har beslutats och genomförts
av den här riksdagen. Det har varit mycket tufft och
mycket besvärligt, och det har utsatt svenska folket
för stora påfrestningar. Men vi kan se resultaten av
den förda utvecklingen.
Den budget som jag just har lagt på talmannens
bord innebär att vi är på väg att nå de budgetpolitiska
mål som vi har satt upp. Vi har sagt att vi skall få ned
underskottet i de offentliga finanserna till under 3 %
1997. Det kommer vi att klara. Jag är övertygad om
att vi gör detta, och det krävs ingen kreativ bokföring
för att nå det målet. Vi räknar med ett underskott
nästa år på 2,6 % av BNP. Vi räknar även med att
klara nästa mål som vi har satt upp, att få offentliga
finanser i balans 1998. Också detta mål ligger inom
räckhåll. Vi räknar med att den offentliga skulden
minskar, och det är en minskning som redan har bör-
jat. 1994 nådde skulden sitt maximum. Vi fick en
nedgång 1995, och vi får en fortsatt nedgång 1996
och med all sannolikhet också 1997 och framöver.
Detta är viktigt, eftersom det visar att vi är på väg att
få kontroll över statsfinanserna, och det i sin tur är
nödvändigt för att vi skall få kontroll över ekonomin i
stort. Det är en nödvändig förutsättning för att vi skall
återvinna framtidstro, viljan och förmågan att satsa
och att se framåt, en förmåga och framtidstro som till
stor del hade gått förlorad under de gångna åren.
Detta är en budget som inte innehåller några stora
överraskningar. Vi arbetar nu med en ny budgetpro-
cedur som riksdagen har varit med om att utarbeta.
Jag tror att den innebär stora fördelar. Det handlar
inte bara om att vi arbetar med kalenderår i stället för
som tidigare budgetår. Det handlar inte bara om att
budgeten presenteras i en nyare, fräschare och moder-
nare förpackning, utan det handlar framför allt om att
få bättre ordning och reda och bättre disciplin i bud-
getprocessen. Den delen handlar inte om partipolitik,
utan den handlar om att ge utrymme för politiska
prioriteringar - och där kan uppfattningarna förvisso
skilja sig åt - så att utgifterna inte sipprar i väg åt
olika håll utan att det är medvetna politiska beslut
som avgör vilka områden som vi skall satsa på och
vilka andra områden som får stå tillbaka. Det är en
stor landvinning att vi har kunnat genomföra dessa
förändringar. Jag tror att det kommer att hjälpa oss att
undvika den typ av statsfinansiella katastrofer som vi
har upplevt i det förgångna och som har skapat så
många problem för Sverige och för svensk ekonomi.
Om vi ser på den svenska ekonomins utveckling
ser det i många avseenden bättre ut nu än vad det
gjorde så sent som i våras. Inflationen är nu nere på
rekordlåg nivå. Den senaste tolvmånaderssiffran är
0,3 %. Det finns de som har uttryckt oro över detta.
De talar om riskerna för deflation och säger att det
vore bra med litet högre inflation. Jag delar inte den
uppfattningen, och jag förstår inte den uppfattningen.
Det finns ingen risk för deflation i Sverige. Tvärtom
står vi allt tydligare inför en konjunkturuppgång. Att
priserna inte ökar på mat, boende, kläder och resor är
jag övertygad om att en överväldigande majoritet av
svenska folket tycker är bra. Vi skall slå vakt om
dessa landvinningar. De är också en nödvändig förut-
sättning för att det skall gå bra i ekonomin i andra
avseenden.
Exporten fortsätter att gå bra, trots att kronan har
stärkts väsentligt sedan förra sommaren. Även nästa
år får vi en kraftig ökning av exporten. Det bidrar till
att vi får ett växande överskott i våra utrikesbetal-
ningar. Det bidrar till att vi kan börja amortera av på
den stora utlandsskuld som vi har dragit på oss under
de gångna åren.
Investeringarna fortsätter att öka kraftigt, framför
allt i år men även nästa år. Det är en förutsättning för
att vi skall kunna bygga ut vår produktionsapparat, att
skapa nya jobb, som ett led i kampen mot arbetslöshe-
ten.
Räntan fortsätter att sjunka. Och jag tror att det
finns utrymme för ytterligare räntenedgång. Det tar tid
innan det får effekt på företagens investeringsbeslut.
Men jag är övertygad om att vi kommer att se effek-
terna under 1997 och framöver. I själva verket har
räntenedgången under den senaste tiden gått så fort att
räntan redan ligger lägre än i de kalkyler som ligger
till grund för budgetpropositionen för de kommande
åren.
Vi står inför en konjunkturuppgång. Det finns
alltfler tecken på detta. Senast i går kom en ny kon-
junkturbarometer från Konjunkturinstitutet som stär-
ker bilden av en förestående konjunkturuppgång. Vi
ser den i Sverige, och vi kommer också att se den i
övriga Europa. Vi får en högre tillväxt i år, och fram-
för allt nästa år, än vi räknade med tidigare. Och vi får
bättre fart än tidigare på den privata konsumtionen,
som har fått hållas tillbaka under åtskilliga år.
I mångt och mycket ser det alltså bra ut. Det går
bättre för svensk ekonomi. Framtidstron och optimis-
men kommer att öka. Det är jag övertygad om. Men
det finns också, och det skall vi inte sticka under stol
med, allvarliga problem i den svenska ekonomin som
det återstår att bemästra. Det i särklass viktigaste
problemet och det som måste ha allra högsta prioritet
är arbetslösheten. Att bekämpa arbetslösheten och öka
sysselsättningen är, och förblir, den viktigaste uppgif-
ten för den ekonomiska politiken. Regeringen har satt
upp målet att halvera den öppna arbetslösheten till
år 2000. Jag försäkrar att vi skall göra allt som står i
vår makt för att uppnå det målet.
Det var många som sade att målet om att sanera
statsfinanserna var orealistiskt. Det skulle vi inte
klara. Den politik som presenterades dög inte för att
klara den uppgiften. Ingen säger så längre, för alla
kan se att det var fel. De kan se att vi klarar att nå de
mål som vi satt oss för. Det går t.o.m. fortare än vi
själva räknade med. Sverige är på väg att få de star-
kaste statsfinanserna i Europa och i EU.
På samma sätt som vi klarade det målet - vi har
inte haft mer än två år på oss i regeringsställning -
skall vi också klara målet att under en fyraårsperiod
halvera den öppna arbetslösheten. Det kommer att
hjälpas av den konjunkturuppgång som vi står inför
och det kommer att hjälpas av en rad åtgärder som
riksdagen har beslutat, senast i somras i samband med
sysselsättningspropositionen. En stor del av de åtgär-
derna har ännu inte ens trätt i kraft.
Och inte nog med det: Vi kommer fortlöpande att
följa upp utvecklingen. Varje halvår skall vi ha en
avstämning, en kontrollstation, för att se hur det går
när det gäller sysselsättningen. Om vi inte tycker att
utvecklingen följer de banor som vi vill att den skall
gå i, har vi självfallet en beredskap för att vidta ytter-
ligare åtgärder för att få ned arbetslösheten och öka
sysselsättningen.
Jag vill också betona att vi skärper ambitionerna
när det gäller de offentliga finanserna. Vi har tidigare
sagt att vi sträcker oss fram till balans 1998, och vi
klarar det. Det finns skäl att höja ambitionerna, att
eftersträva varaktiga överskott i de offentliga finan-
serna bortom 1998. Detta knyter an till gammal god
tradition i Sverige - och, dristar jag mig att säga, till
gammal god socialdemokratisk tradition. De mest
framgångsrika perioderna i svensk ekonomisk politik
under efterkrigstiden - man kan peka på 50- och 60-
talen - har nämligen varit perioder med hög ekono-
misk tillväxt som gav utrymme både för stigande
reallöner och för reformer, förbättringar av välfärden.
Vi hade full sysselsättning och ett blomstrande nä-
ringsliv. Samtidigt kunde vi hålla en låg inflation, en
stark utrikesbalans och ett sparande i den offentliga
sektorn, ett kollektivt gemensamt sparande.
De här sakerna hänger samman. Det är ingen till-
fällighet att det var på det sättet. Med ett kollektivt
sparande får vi en ökad tilltro till vårt pensionssystem
och till våra socialförsäkringar. Det i sin tur ger män-
niskorna en ökad framtidstro och en ökad benägenhet
att satsa. Det gäller både individer och företag.
Det handlar om ett sparande som skall vara till-
räckligt stort för att betala de ökade investeringar som
vi vill ha i framtiden, den utbyggnad av näringslivet
som är nödvändig för tillväxten och framför allt för
att öka sysselsättningen och få ned arbetslösheten.
Därför är det en önskvärd ambition att vi kan etablera
ett överskott i de offentliga finanserna bortom 1998.
Jag ser att det är möjligt att göra detta utan att lägga
nya sparpaket och utan att komma med nya skatte-
höjningar.
Ordning och reda i statsfinanserna skall vi alltid
ha. Vi måste alltid vara försiktiga och gnetiga och
alltid hålla hårt i kronorna, för ytterst är det skattebe-
talarnas kronor vi talar om. Men vi behöver inte
komma med nya stora sparpaket och skattehöjningar
för att klara den här ambitionen. Vi klarar den ändå.
Med en hygglig ekonomisk tillväxt är detta inom
räckhåll.
Att vi i dag för första gången på många år kan ta
del av en budget som inte innehåller nya sparpaket
och nya skattehöjningar är i sig en stor landvinning
och ett bevis för att den ekonomiska politiken är på
väg att lyckas.
Den största besparingen på statsutgifterna, alla
kategorier, som vi är på väg att ta hem gäller
statsskuldräntorna. Med ett fullt genomfört sanerings-
program på 126 miljarder kronor kommer
statsskuldräntorna år 1998 att vara 19 miljarder kro-
nor lägre än de skulle ha varit om vi inte hade genom-
fört detta program. Det är den största utgiftsbesparing
som vi över huvud taget kan se i budgeten, och det är
naturligtvis en mycket stor framgång att vi kan åstad-
komma detta. Det skapar utrymme för en kraftfull
satsning på sysselsättning och det skapar utrymme för
fördelningspolitiska insatser i framtiden.
Den budget som jag har lagt i dag är på nytt ett
uttryck för samarbetet mellan Socialdemokraterna och
Centerpartiet. Det samarbete som har bedrivits sedan
förra året och som har följts upp i år i vårpropositio-
nen och i sysselsättningspropositionen kommer till
uttryck också nu i budgetpropositionen.
Det är inte så att vi har diskuterat varenda enskild
detalj i budgeten. Det kan finnas enstaka frågor där vi
har delade meningar, men i allt väsentligt står vi ge-
mensamt bakom det här förslaget. Det är naturligtvis
en oerhörd styrka att detta samarbete har fortsatt och
fördjupats. Det är en oerhörd styrka att vi har en ma-
joritet för den ekonomiska politiken. Det i sig är en
viktig signal ut till hela svenska folket och ut till dem
som finns på marknaderna om att vi har läget under
kontroll, att utvecklingen går åt rätt håll och att det
finns förutsättningar för lägre räntor och för en allt
stabilare situation i framtiden. Detta är nödvändigt för
att vi skall klara de viktiga uppgifter som vi har fram-
för oss: att bekämpa arbetslösheten, att halvera den
till år 2000 och att återskapa tillväxt, utveckling och
framtidstro i svensk ekonomi.
(Applåder)