Herr talman! Man skall inte låta en enda tabell sty-
ra den totala bilden av fördelningspolitiken. Det är,
bara för att ta ett exempel, så att den grupp som re-
dovisas som de 10 % som har lägst inkomster till
mycket stor del består av folk som tillfälligt vistas i
den gruppen därför att de bara arbetar en del av året
på grund av studier, värnplikt eller utlandsvistelse. De
är alltså inte typiska låginkomsttagare utan människor
som en kort tid vistas i den gruppen. Därför skall man
vara försiktig med att dra långtgående slutsatser av en
enda tabell. Men visst finns det problem i fördel-
ningspolitiken. Vi skall åtgärda dem.
Tiden medger inte någon längre utläggning om ar-
betstiden. Jag skall ge bara ett enda argument till
varför jag inte tror på arbetstidsförkortning som en
generell åtgärd för att lösa landets arbetslöshets-
problem. Varje extra timme som jag jobbar sätter jag
åtminstone 25 departementstjänstemän i extra arbete.
Med det vill jag säga att mängden arbete inte är given.
Alla de som tror att arbetstidsförkortning är lösningen
på det här problemet utgår outsagt från detta antagan-
de, och det är fel. Vi kan och skall öka arbetsmängden
i samhället, för det finns väldigt många uppgifter som
behöver utföras som inte blir utförda i dag. Det är en
mycket bättre väg att bekämpa arbetslösheten.