Herr talman! När det gäller Per-Ola Erikssons frå-
ga om Folkpartiets inställning till de stabila och sunda
statsfinanserna ber jag att få hänvisa till mitt inled-
ningsanförande, som Per-Ola Eriksson uppenbarligen
missade.
Jag kan tillägga att om man gör en enkel kalkyl
skall man finna att den statsfinansiella kostnaden för
Centerpartiets medverkan i statsbudgetsammanhang
uppgår till drygt 15 miljarder eller så. Centerpartiets
egen medverkan är alltså inte så väldigt mycket att
skryta med.
Annars är det slående att Per-Ola Eriksson mer
och mer låter som en regeringsföreträdare. Jag måste
faktiskt fråga: Känns det inte litet konstigt att fram-
ställas som så usel av bästa kompisen - det är ju
nämligen vad Erik Åsbrinks historieskrivning impli-
cerar?
Jag undrar faktiskt vilken värld Per-Ola Eriksson
lever i. Han skröt ganska mycket om lägre räntor som
skulle göra egnahemsägare saliga av lycka. Man be-
höver ju bara gå utanför dörren, här och i ännu högre
grad i övriga landet, för att träffa egnahemsägare som
är oroliga, förbittrade och arga, inte över några sjun-
kande räntor som de skulle tillskriva Per-Ola Eriksson
utan över höjda fastighetsskatter och höjda taxerings-
värden. De är förbittrade och oroliga för att de inte
skall kunna bo kvar i sina hus. Vilka egnahemsägare
Per-Ola Eriksson träffar vet inte jag.
Arbetslösheten berördes mycket, mycket magert.
Centerpartiets bristande engagemang på det här om-
rådet, åtminstone för närvarande, illustrerades av hur
Per-Ola Eriksson såg på frågan om människors bero-
ende av socialbidrag. Den för mig naturliga inställ-
ningen är att säga att då måste man försöka se till att
färre människor tvingas leva på socialbidrag och kan
försörja sig med eget arbete. Men Per-Ola Eriksson
säger att då måste vi höja socialbidragen. Att accepte-
ra att människor inte skall kunna försörja sig själva på
eget arbete är verkligen att ha givit upp.
Eftersom jag nu tydligen har förbrukat min talartid
skall jag slutligen bara be att få ta avstånd från nya
Rehnbergavtal.