Fru talman! Till för ett halvår sedan arbetade jag i
fastighetsbranschen. Där lärde jag mig en del nyttiga
ting. Jag lärde mig att ett hus måste stå på fast grund.
Jag lärde mig att ett hus måste byggas med omsorg,
miljötänkande och kvalitet. Jag lärde mig att ett hus
skall stå många decennier, kanske i sekel eller mer.
Det man satsar på ett gediget hantverk i bygget får
man tillbaka många gånger om genom längre livs-
längd och lägre kostnader för drift och underhåll.
Slarv och oreda skall man sky som pesten. Ingenting
går upp mot den tillfredsställelse den yrkesman eller
yrkeskvinna känner som vet med sig att han eller hon
har gjort ett gott dagsverke.
Så är det också med statens finanser. Minnet är
kort. Men för bara två tre år sedan, med den moderata
politiken, hotades själva grundvalarna för vårt sam-
hälle. Med en skenande skuldsättning, med industri-
världens största budgetunderskott och med ränteutgif-
ter som likt en allt fetare gökunge var på väg att
tränga ut alla andra statliga utgifter var Sverige på väg
att bli ostyrbart och omyndigförklarat av de interna-
tionella bankirer som vi hade gjort oss beroende av.
Statsfinanser i fundamental obalans avspeglade en
samhällsekonomi där i stort sett allting gick åt fel håll.
Arbetslösheten hade tredubblats, vår samlade pro-
duktion och våra samlade inkomster minskade under
tre år i rad. Investeringarna rasade, räntan steg till
tidigare okända nivåer och våra utrikesaffärer gick
med stora underskott. Förtroendet för Sverige i vår
omvärld var borta. Det svenska folket tappade fram-
tidstron och viljan att satsa.
Alla kunde se att den borgerliga ekonomiska poli-
tiken inte stod på fast grund. Alla kunde se att den
borgerliga ekonomiska politiken var ett eländigt fusk-
bygge. Alla kunde se att den borgerliga ekonomiska
politiken var ett fallfärdigt ruckel som det skulle krä-
vas oerhörda arbetsinsatser och gigantiska kostnader
för att ställa i ordning. Den moderatledda regering
som bar ansvaret för detta formidabla misslyckande,
denna vanvård av landets ekonomi och detta sking-
rande av tillgångarna i Moder Sveas kassakista har
ingenting att yvas över. Så var det, och så får det
aldrig bli igen.
När den ordinarie ekonomisk-politiske talesman-
nen för Moderaterna, Lars Tobisson, inte deltar därför
att han vikarierar som partiledare - med vilken grad
av framgång skall jag låta vara osagt - får i stället
ungtuppen Bo Lundgren gala. Och galet blir det för
det mesta när Bo Lundgren yttrar sig. Vi har nu på
nytt fått höra denna enastående historieskrivning om
hur fantastiskt bra det gick under den moderatledda
regeringen och hur uselt det går i dag. Det hedrar
åtminstone Anne Wibble och Mats Odell, som i övrigt
ställer upp för den där högerpolitiken, att de på den
punkten tiger. De skryter inte med eländet som rådde
under den perioden.
Jag vill ge ett råd till Bo Lundgren. Även om det
finns ett gammalt talesätt som säger att om man upp-
repar en lögn tillräckligt ofta blir den till sist trodd -
sluta med de där sagorna! De har ingen trovärdighet.
Det är bara pinsamt att lyssna till dem.
Låt mig nämna ett enda exempel. Under den tid
Moderaterna satt i regeringen försvann 450 000 jobb.
450 000 människor blev av med sina arbeten. Nu får
vi höra att den politik som Moderaterna då förde är
den som skall lösa landets arbetslöshetsproblem. Det
är den som skall skapa sysselsättning. Detta har ingen
som helst trovärdighet! Vi skall visa stor öppenhet
och lyhördhet för hur vi skall hantera arbetslöshets-
problematiken. Alla goda idéer och uppslag skall vi ta
fasta på. Men inte detta. Vi skall inte upprepa de
förödande misstag som begicks under den moderat-
ledda regeringen. De leder inte till full sysselsättning
- de leder till fortsatt och förstärkt elände.