Fru talman! Det har varit en lång debatt. Tyvärr
har den inte hela tiden präglats av ödmjukhet och
ledamöternas respekt för varandra, och det tycker jag
är synd.
Alla har talat om barnens rätt, och jag hoppas vid
Gud att det är sant. Men detta har tyvärr ibland slirat
över till att uppfattas som en politisk rättighet. Och
det är flera talare som har börjat tala om barnens rätt,
men sedan har de talat om den politiska rättigheten
för homosexuella att få adoptera barn.
Jag har vid flera tillfällen haft möjlighet att besö-
ka föreningar där homosexuella har utgjort den stora
majoriteten och diskuterat med dem. Vid ett tillfälle
var det en av debattörerna som sade att han hade
vuxit upp i ett heterosexuellt föräldraförhållande,
vilket för honom var självklart. Men hans uppväxt
hade varit mycket olycklig och en plåga. Han använ-
de t.o.m. ordet h-e. Jag säger så för att vara försiktig i
talarstolen. Vi diskuterade detta, och flera instämde i
det som han sade. Vi diskuterade varför och vad det
var som gällde.
Eftersom vi räknar med att 10 % av befolkningen,
av mänskligheten, är homosexuell och 90 % är hete-
rosexuell frågade jag honom vad som händer med det
lilla barnet som adopteras och som till 90 procents
säkerhet är heterosexuellt och hamnar hos homosexu-
ella föräldrar. Blir det då som han sade? Hade han
och hans meddebattörer rätt när de sade att det var en
fruktansvärt svår tid, framför allt puberteten, innan
man hittade sin egen sexualitet? Vi vet alla, tror jag,
att sexualiteten är en viktig del av människans liv. För
honom hade det varit mycket svårt att växa upp som
tonåring med sina heterosexuella föräldrar.
Jag blev väldigt förskräckt när jag tänkte på vad
en majoritet här kommer att besluta om. Blir det så att
en lång rad heterosexuellt födda barn växer upp bland
homosexuella föräldrar? Och detta har ingenting med
fördomar mot homosexuella att göra. Jag känner
många, och jag har t.o.m. släktingar som är det. Men
jag måste säga att vårt ansvar för att se till att barn
inte råkar illa ut på grund av skilda sexuella beteen-
den är mycket stort. Det är barnens trygghet som vi
har att värna om. Och jag förstår inte att ni som talar
för majoriteten och som också, åtminstone först, har
satt barnens trygghet som rubrik inte kan avvakta
vissa pågående utredningar och forskning från utlan-
det för att se om vi kan undvika svårigheter och risker
för dessa små barn. Kan vi på något sätt spåra hur
dessa barn ska kunna växa upp om det nu visar sig att
de har ett annat sexuellt beteende än sina föräldrar?
Hur ska vi bära oss åt? Men ni är inte som vi, så pass
ödmjuka att ni kan vänta ett tag till. Vi säger ju inte
nej, vi säger vänta.