Fru talman! Jag tycker att det är lite märkligt att
debatten så här långt är så fixerad vid ekonomi. Jag
skulle önska att debatten lyfte lite grann från kronor
och ören och i stället handlade om den långsiktiga
målsättningen och den politiska målsättningen. Jag
tänkte att det var lite av tanken med denna debatt, att
vi skulle blicka framåt. Då handlar det visserligen om
EMU-frågan. Den ska vi ta ställning till i en folkom-
röstning. Jag skulle, precis som Bo Lundgren, vara
glad över om vi kunde komma i gång med arbetet för
att sätta ett datum för den folkomröstningen, eftersom
det absolut är en avgörande fråga. Men det är inte
frågan med stort F, utan ekonomin är ju ett medel för
att skapa den politiska unionen. Och den diskussion
som vi borde föra är ju vilken ambition som vi har
med den europeiska unionen. Är det att bygga upp en
europeisk stat, eller är det att värna om ett mellan-
statligt samarbete med respekt för varje lands självbe-
stämmande och interna demokrati?
Där ser jag att det finns ett vägskäl och att det
finns olika åsikter mellan de politiska partierna i
denna kammare. Jag tror att det vore bra om vi kunde
tydliggöra det, för jag tror också att det är nödvändigt
att föra ut den diskussionen till människor som finns
utanför det politiska etablissemanget och som tycker
att den här frågan är svår och att den dessutom dis-
kuteras och beslutas om långt ovanför huvudet på de
flesta av dem.
Den politiska ambition som i dag diskuteras inom
EU, bl.a. som en följd av utvidgningen, är ju just att
göra om konstitutionen, att gå ifrån en fördragstext
till att bygga en författning. Det är ju de frågorna som
står på dagordningen och där är det inte någon vänta-
och-se-linje som den svenska regeringen eller de
svenska EU-parlamentarikerna har, utan i den diskus-
sionen deltar man med liv och lust och är med och
fattar de avgörande beslut som kommer att påverka
EU:s framtida konstitution och framtida form. Där
finns det en klar strävan från en majoritet att just
bygga staten och inte värna om det mellanstatliga
arbetet.
De diskussioner som förs i förlängningen av ut-
vidgningen - konsekvenserna av utvidgningen och
konsekvenserna av hur många länder som ska ha
kommissionärer, hur många röster kommissionärerna
ska ha, hur många EU-parlamentariker varje land ska
ha osv. - går i en riktning som pekar mot att alltfler
små och mellanstora länder kommer att få allt mindre
att säga till om.
De förslag som senast diskuterades, i april, i EU-
parlamentet och som de flesta av riksdagens partier
ställde sig bakom - inte Vänstern och inte Miljöparti-
et men många av de andra partierna, inklusive Soci-
aldemokraterna - skulle för Sveriges del innebära att
vi går från 22 EU-parlamentariker till 12. Det innebär
också att möjligheterna för små partier i Sverige
kommer att minska. Möjligheterna för små partier att
vara med över huvud taget i EU-arbetet kommer att
minska.
Åsiktsriktningarna kommer alltså att krympa. Det
blir ett fåtal personer som ska föra ett större antal
människors talan. Detta är en minskning, en krymp-
ning, av de demokratiska möjligheterna och detta går
på tvärs mot det som man sade i folkomröstningen
om den europeiska unionen och medlemskapet, näm-
ligen att Sverige ska gå med för att kunna påverka,
för att göra vår stämma hörd. Samma partier sitter i
dag i EU-parlamentet och arbetar aktivt för och röstar
aktivt för en ordning som innebär att t.ex. Sverige
kommer att få allt mindre att säga till om.
Det här är någonting som behöver redovisas öppet
för svenska folket, som ju har att ta ställning till hur
Sveriges fortsatta samarbete med den europeiska
unionen ska se ut. Det närmaste ställningstagandet
som vi har att göra gäller folkomröstningen om EMU.
Denna blir naturligtvis avgörande eftersom själva den
ekonomiska processen är motorn i detta unionsbygge
som vi ser väldigt tydligt avspegla sig i en framtid.
Därför är frågan viktig - men inte för den ekonomis-
ka sakens skull utan för den politiska sakens skull.
Vad jag skulle vilja höra av Göran Persson är just
hur regeringen diskuterar när det gäller den långsikti-
ga ambitionen, den politiska ambitionen, med Sveri-
ges medlemskap. Är det att vara med aktivt och byg-
ga upp en politisk union med ett starkt centraliserat
beslutsfattande där uppenbarligen små länder kom-
mer att få mindre möjligheter att göra sin röst hörd
eller är det att värna om det mellanstatliga samarbe-
tet, med en stor möjlighet för varje land att självt
bestämma i sina angelägenheter? Här går det en skil-
jelinje och den måste vi klargöra.
De frågor som statsministern tog upp för ordför-
andeskapet tycker jag är väldigt bra vad gäller ut-
vidgningen, kampen för sysselsättningen och miljö-
frågorna. Statsministern nämnde i diskussionen om
sysselsättningen också jämställdhetsfrågorna. Men
jag vill ta upp en konkret fråga där jag tycker att
Sverige ska ta krafttag, att vi ska passa på att utnyttja
ordförandeskapet för att lyfta fram en fråga där vi inte
är bättre än andra länder men där vi har en mer öppen
debatt. Det gäller jämställdhetsarbetet men kanske
snarare den mer brutala delen av det kvinnoförtryck
och den diskriminering mot kvinnor som går igen
inom alla områden, också arbetsmarknaden; det är vi
överens om. Jag tänker nu på prostitution, våld mot
kvinnor och kvinnohandel.
Det finns ett utskott i den europeiska unionen
som, väl att märka, inte har full status och det är ju
också ett utslag för någonting att just det utskott som
heter utskottet för kvinnors rättigheter och jämställd-
hetsfrågor är ett diskvalificerat utskott med lägre
status än alla andra utskott. Det är också diskussioner
om att helt avskaffa det här utskottet. Utskottet leds
av två svenska kvinnor, Maj Britt Theorin från Soci-
aldemokraterna och Marianne Eriksson från Vänster-
partiet. De har för Europaparlamentet lagt fram en
resolution om åtgärder i kampen mot kvinnohandel.
Det har de gjort av det skälet att detta är ett växande
problem.
En halv miljon kvinnor handlas det faktiskt med.
En ökad andel kommer från Öst- och Centraleuropa,
från de blivande medlemsländerna. De kommer till
Västeuropa. De kommer till de västeuropeiska män-
nen, vill jag poängtera, och de kommer inte hit för att
plocka svamp eller lingon utan det är andra tjänster
som det handlar om i den annars så populära tjänste-
sektorn. Jag tror inte ens att man kan kalla det här för
hushållsnära tjänster.
Det här är en fråga som, på goda grunder, upprör
väldigt många. Detta borde också uppröra väldigt
många inom unionen och detta borde vara föremål för
inte bara en mycket aktiv politisk diskussion utan
också ett politiskt aktivt handlande.
I den här resolutionen konstateras att kvinnohan-
deln är ett problem som berör alla medlemsstater.
Kvinnohandeln sker via kriminella nätverk. Den är
kopplad till andra former av brottslighet och åtföljs av
höga vinster, penningtvätt och täckföretag. Man ser
att antalet offer fortsätter att stiga, och antalet inblan-
dade minderåriga ökar. Det är framför allt barn från
kandidatländerna som blir prostituerade i medlems-
staterna. Det saknas lagstiftning på det här området
och finns den, så tillämpas den inte.
Man rekommenderar en gemensam EU-politik.
Jag tycker att det är väldigt bra och tycker att det vore
klokt om Sverige under vårt ordförandeskap lyfte upp
frågan och gav den ökad dignitet. Jag tycker också,
för att ge ännu mer eftertryck åt det här och för att
kanske också frammana en beslutspotens i frågan, att
det vore bra om den svenska regeringen drev kravet
om en EU-kommissionär för jämställdhet. Jag vill
fråga om statsministerns syn på detta.