Fru talman! För drygt tio år sedan var Tallinn en
provinshuvudstad i det kommunistiska Sovjetimperi-
et. I dag är Tallinn huvudstad i ett självständigt Est-
land - en sprudlande dynamisk stad full av optimism
och tillförsikt inför framtiden. Skillnaden mellan då
och nu är ett av många exempel på den skaparkraft
som frigjordes i Central- och Östeuropa när den
kommunistiska diktaturen och den planekonomiska
vanskötseln avskaffades.
Estland är också ett av de många länder som an-
sökt om medlemskap i Europeiska unionen. Tankarna
på ett nära samarbete mellan länderna i Europa för att
förebygga de återkommande förödande krigen fick
fastare former för 50 år sedan. Sex länder bildade
därefter Kol- och stålunionen, som utvecklats till
världens största fredsprojekt.
Målet för Europeiska unionen är fred - inte bara i
vår tid utan också för våra barn, barnbarn och för
kommande generationer. Medlet är att bryta ned
gränser och barriärer, att knyta samman ländernas
ekonomier och att bryta barriärerna mellan männi-
skorna. När man flätar samman ländernas ekonomier
blir väpnade konflikter otänkbara. Det omvända be-
skrevs av den insiktsfulle franske liberalen Frédéric
Bastiat redan i mitten av 1800-talet: "Om inte varor
korsar gränserna kommer soldater att göra det."
Det europeiska samarbetet kring en gemensam
marknad har en djupare innebörd än den rent ekono-
miska. Den gemensamma marknaden är det verktyg
med vilket vi kan stärka friheten och freden, samti-
digt som välståndet utvecklas. Det naturliga mötet
mellan människor med olika traditioner och med
olika språk ger samtidigt en större medvetenhet om
och stolthet över den egna kulturen.
Fru talman! Vår generations centrala historiska
politiska uppgift är att ena hela Europa och att väl-
komna länderna i Central- och Östeuropa till det
europeiska samarbetet. Utvidgningen stärker friheten,
freden och demokratin. Den konsoliderar de refor-
mansträngningar som redan har gjorts i kandidatlän-
derna.
Redan i juni nästa år, om mindre än 13 månader,
borde förhandlingarna kunna avslutas med de länder
som kommit längst i sina reformansträngningar.
Därmed skulle de första nya medlemmarna kunna tas
in redan den 1 januari 2003. Men för att denna mål-
sättning ska kunna uppfyllas krävs det stora insatser
av Sverige som ordförandeland.
Varje land ska bedömas på sina egna meriter. De
som har kommit långt i sitt reformarbete ska inte
behöva vänta på dem som har mer arbete som åter-
står. Men det sprids nu en oro i kandidatländerna för
att tidtabellen för utvidgningen ska förskjutas.
Det finns en tydlig brist på ledarskap i den euro-
peiska unionen. Resultatet av två år av socialdemo-
kratiskt styre i de flesta av EU:s medlemsländer är
inte uppmuntrande. Den historiskt viktiga uppgiften
att genomföra utvidgningen riskerar att sinkas och
skjutas på framtiden. Därför måste Sverige ta ett stort
ansvar inför och under kommande ordförandeår för
att grunden för utvidgningen ska kunna läggas.
Den fulla potentialen hos den gemensamma
marknaden, den gemensamma valutan och den nya
ekonomin kan inte realiseras på grund av bristande
reformvilja i de nationella regeringarna. Skatterna är
fortsatt för höga, regleringarna är fortsatt för många
och regeringarnas åtgärdsplaner är fulla av ord men
tomma på åtgärder. Det svåra, Göran Persson, är inte
att sätta målet om full sysselsättning. Det svåra är att
skapa förutsättningarna, och där finns tyvärr inte
mycket att yvas över.
Den svenska regeringen kan inte sägas ha gått
från klarhet till klarhet i sitt förhållande till den ge-
mensamma valutan. Från att inte ha haft en uppfatt-
ning över huvud taget har Socialdemokraterna nu i
alla fall lyckats samla sig till en uppfattning. Men det
räcker inte. Sverige behöver en tidtabell och en hand-
lingsplan för hur vi snabbt ska kunna ta till vara de
fördelar som euron ger - lägre räntor, lägre priser och
bättre förutsättningar för arbete och välstånd.
När Finlands president Tarja Halonen var på be-
sök i Sverige i förra veckan sade hon: "Vi hade na-
turligtvis hoppats att också Danmark och Sverige
skulle gå med i EMU samtidigt, men vi tvekade inte
att fatta ett för oss riktigt beslut, även om det betydde
att vi är det enda nordiska landet i EMU. Redan nu
har vi sett att lösningen har haft en stabiliserande
inverkan på vår ekonomi."
Finland tvekade inte. Danmark går mot en folk-
omröstning den 28 september i år. När nu fyra partier
med nästan fyra femtedelar av mandaten i Sveriges
riksdag anser att euron bör införas krävs också hand-
ling. Den folkomröstning som nu är ett faktum måste
hållas så snabbt som möjligt. Det är märkligt att höra
Sveriges statsminister hålla ett anförande i en EU-
debatt i riksdagen och inte med ett enda ord beröra
denna för oss och naturligtvis för hela Europa viktiga
fråga.
Så, Göran Persson, vilken är tidtabellen? När ska
folkomröstningen hållas? Vilken insats tänker Göran
Persson och hans parti göra? Den insatsen är inte
särskilt stark. Det är snarare så att man är som cirkus-
direktören när man efter kongressen säger: Största
möjliga tystnad. Gör ingenting. Säg ingenting. Detta
är en avgörande framtidsfråga för Sverige. Göran
Persson - ge besked! Hur ska vi snabbt komma med
när vi nu har samma uppfattning, att det här är något
som är bra för Sverige?
Den inre marknaden erbjuder en enastående möj-
lighet att vitalisera och ge kraft till det europeiska
företagandet. Med euron på plats blir möjligheterna
ännu större. Men samtidigt saknas i Sverige och flera
andra EU-länder de reformer som skulle göra det
möjligt att med den goda konjunkturen i dag som bas
lägga grunden för en långsiktigt positiv utveckling.
Det är en avgörande faktor bland andra för dagens
värdering av euron.
Den fria rörligheten för människor, varor och
tjänster betyder mycket för välståndet och det fredliga
samarbetet i Europa. Men den europeiska unionen har
också en skyldighet att verka för dessa friheter glo-
balt. Den fria handeln är, tillsammans med rättsstaten
och marknadsekonomin, den starkaste välståndsbil-
dande kraft mänskligheten känner. Den fria handeln
är också ett kraftfullt verktyg för demokratisering.
I det perspektivet är den havererade upptakten till
en ny frihandelsrunda i Seattle förra året djupt tra-
gisk. Mest förlorar de fem miljarder människor som
lever i världens utvecklingsländer och som nu får
sämre möjligheter att av egen kraft öka sitt välstånd.
Den europeiska unionen måste sätta upp ett ambi-
tiöst mål för nästa WTO-runda. Det bör vara att av-
skaffa alla tullar till i-länderna och att lägga fram en
bindande plan för hur den europeiska jordbruksmark-
naden fullt ut ska kunna integreras med världsmark-
naden. Sverige måste prioritera dessa frågor under
ordförandeskapet nästa vår.
Fru talman! Ett framgångsrikt svenskt ordförande-
skap - för Sverige och för hela Europa - kräver en
genomtänkt europapolitik och ett tydligt ledarskap.
Ett avgörande problem för regeringen är då det fasta
samarbetet i Sveriges riksdag med två partier som vill
bryta upp från Europeiska unionen. Ett av dessa par-
tier har dessutom under lång tid hyllat de diktaturer
som hållit miljoner och åter miljoner européer i för-
tryck och ekonomiskt armod under decennium efter
decennium.
Europatankens motståndare får inte prägla politi-
ken. De beslut som återstår för en väl fungerande inre
marknad måste fattas. Arbetet på en liberalisering av
världshandeln måste intensifieras. Och viktigast av
allt: Under ordförandeskapet nästa år har Sverige ett
stort ansvar för att förhandlingarna med de ansökar-
länder som nått längst kan slutföras och att tidtabellen
för utvidgningen kan hållas. Det ansvaret måste axlas.
Vi får inte låta den historiska möjligheten bli ett his-
toriskt misslyckande.