Herr talman! Europapolitik är numera mitt hu-
vudområde. Med de stora frågor som där är aktuella -
utvidgningen, regeringskonferensen, eurons införande
i Sverige, det svenska ordförandeskapet och regering-
ens totalförvirring om Österrike - räcker fyra minuter
inte långt. Jag tvingas inskränka mig till att kom-
mentera ett uppdrag från riksdagen som på sistone
tagit åtskillig tid.
Sedan årsskiftet pågår inom EU ett arbete på en
stadga för grundläggande rättigheter. Denna uppgift
har anförtrotts ett särskilt organ med företrädare för
regeringscheferna, Europaparlamentet och de natio-
nella parlamenten, där jag alltså är en av riksdagens
två representanter. Detta s.k. konvent på drygt 60
personer utgör en ganska brokig samling vad avser
bl.a. politisk färg, språk och rättsliga traditioner.
Dessutom är tidsramen ytterst knapp - ett första ut-
kast ska vara klart till toppmötet i juni.
Knäckfrågorna är många. En första gäller doku-
mentets karaktär. Uppdraget är att lägga fram ett
förslag till politisk deklaration. Men särskilt företrä-
darna för Europaparlamentet strävar efter att texten
ska göras rättsligt bindande. Arbetet inriktas nu på att
få fram en förklaring, som genom ett senare beslut
lätt kan omformas till juridiskt bindande regler.
Nästa problem är huruvida förklaringen endast
ska ange traditionella medborgerliga rättigheter eller
även omfatta nya rättigheter på exempelvis det eko-
nomiska eller sociala området, där det ofta mer rör sig
om politiska målsättningar.
Ytterligare ett avgränsningsproblem är om förkla-
ringen ska ha allmän karaktär eller om den snävt ska
inriktas på vad som ligger inom EU:s kompetensom-
råde. För närvarande ser det ut som om rättigheterna
kommer att formuleras i generella termer, men att det
samtidigt klargörs att de endast avser att ge individen
ett skydd i förhållande till EU:s institutioner eller när
EU-rätt tillämpas av nationella myndigheter.
Vi i riksdagen har hittills varit skeptiska till detta
projekt. Det kan beskrivas som ett sätt att uppfinna
hjulet på nytt. Vi har redan Europarådets konvention
om mänskliga rättigheter med all rättspraxis från 50
år. Risk föreligger naturligtvis för konkurrerande
rättighetskataloger och kompetenskonflikter mellan
Europadomstolen och EG-domstolen. Sådana pro-
blem skulle kunna undvikas genom att EU ansluter
sig till Europakonventionen, men detta i sin tur är
förenat med juridiska komplikationer.
Hur ska då denna situation hanteras? Frågan för-
svinner inte bara av sig själv om vi skulle säga nej.
Opinionsmässigt är det svårt att vara emot mänskliga
rättigheter. Dessutom kan det inte förnekas att det
finns en lucka vid EU-rättens tillämpning, där indivi-
den saknar det skydd som föreligger i förhållande till
nationell lagstiftning.
Först och främst måste regeringen utverka mer tid
för uppdragets fullgörande. Det är inte rimligt att
konventet på några månader - eller vad som nu åter-
står ett par veckor - ska kunna sno ihop en rättighets-
förklaring med alla de känsliga avvägningar som där
ryms - detta så mycket mera som ett förslag från
konventet förutsätter nästintill konsensus. Utrikesmi-
nistern skulle, om hon hade varit här, få rådet att ta
kontakt med kolleger med en realistisk uppfattning i
detta ärende.
Sedan gäller det att utforma en modell som vi i
Sverige kan leva med. För min del anser jag att kon-
ventets ambition inte bör sträcka sig längre än till att
formulera en politisk deklaration. Samtidigt bör ar-
betet påbörjas för att ansluta EU till Europakonven-
tionen, vilket förutsätter anpassningar inom både EU
och Europarådet. I ett senare skede, när en framtida
regeringskonferens med all sannolikhet har i uppgift
att konsolidera fördragstexterna till något som kanske
kan kallas en konstitution, kan sedan EU:s rättighets-
förklaring tas in i inledningen.
På detta sätt undviks dubbla system för rättighets-
skyddet i Europa. Och uppgiften att trygga mänskliga
fri- och rättigheter ligger primärt kvar hos Europarå-
det, som ju inrymmer de icke-EU-länder där behovet
av ett sådant skydd kanske är störst.