Fru talman! Det var Europadagen i går. Vi firade
med en välbesökt fest i Kungsträdgården där Marit
Paulsen stekte grekiska köttbullar, och det var mycket
trevligt.
Den underliggande tanken är förstås att vi vill att
Europadagen ska utvecklas till någonting lika natur-
ligt som Sveriges nationaldag. På samma sätt som det
är naturligt att sluta upp bakom den svenska nationen,
även om man tycker illa om en del inslag i den, så ska
det vara naturligt att sluta upp bakom unionstanken.
Vi måste komma bort ifrån resonemangen kring om
vi ska vara medlemmar och komma till hur vi ska
vara medlemmar.
Mot den bakgrunden är jag mycket upplivad av
det besked som jag fick av Gudrun Schyman tidigare
i debatten. Det var ett klart besked om att Vänster-
partiet kommer att lägga ned sin talan i EU-frågan om
det blir ett ja i folkomröstningen om EMU.
Det vore mycket bra om Birger Schlaug i denna
sin sista debatt som språkrör kunde lämna ett liknan-
de besked från Miljöpartiet. Då skulle vi äntligen
kunna få den Europadebatt som är så viktig, nämligen
där det inte är ja-eller-nej-frågan som står i centrum
utan i stället frågan om hur vi ska utnyttja medlem-
skapet.
I går på Europadagen firade vi att det nu har gått
50 år sedan Robert Schumann lanserade idén om Kol-
och stålunionen. Det var en intressant idé, som var
djupt förankrad i de verkliga problemen i efterkrigsti-
dens Europa. Hur skulle man binda länderna så tätt
tillsammans att krig blev omöjligt? Men idén rymde
också en mer långsiktig vision om hur detta samar-
bete skulle kunna vidgas och därigenom säkra freden
och demokratin i vår världsdel.
Det är viktigt att vi följer båda dessa spår. Vi ska
vara mycket engagerade i arbetet med att förändra
och förbättra den europeiska unionen hela tiden, men
vi ska också vara medvetna om att det ingår i en lång-
siktig vision.
Folkpartiet vill ju gärna vara det främsta Europa-
partiet. Här har nämnts några siffror på hur många
länder som så småningom kommer att ingå i den
europeiska unionen. Jag vill ju gärna vara värst och
lägga mig på en siffra som ingen kan överträffa. I
Europa finns det 40 länder. Jag menar att visionen
inte kan ligga på en lägre nivå än att alla länder som
helt eller delvis ligger i Europa ska ingå i den euro-
peiska unionen.
Det är klart att detta ligger mycket, mycket långt
fram i tiden. Många av dessa länder är diktaturer,
t.ex. Serbien och Vitryssland, som jag redan har
nämnt. Några länder behandlar sina minoriteter på ett
helt orimligt sätt, som Turkiet. Ryssland begår krigs-
handlingar i Tjetjenien på ett helt oacceptabelt sätt.
Men på samma sätt som Schumann hade en vision
som fortfarande, 50 år senare, håller på att förverkli-
gas, så tycker jag att vårt mål inte kan sättas lägre än
så.
De flesta av oss gör deklarationer om hur viktig
utvidgningen är. Det kan nästan tyckas vara lite litur-
gi i det, men det är det ju inte. I dagens verklighet
håller utvidgningsprocessen på att bromsas upp.
Ungern har en liberal premiärminister som heter
Viktor Orban. På ett liberalt möte för några år sedan
sade han att de år efter år hade fått höra att de får
komma med i EU om fem år. Vi kan nu konstatera att
det har gått 10 år sedan muren föll, och Ungern är
fortfarande inte medlem. Nu talas det om att det kan-
ske kommer att dröja till 2004. Det är nästan ytterli-
gare fem år tills de får komma med.
Jag menar att det som redan har sagts här skulle
vara att byta en historisk möjlighet mot ett historiskt
misslyckande.
Visst kan man, om man blickar ut över världen,
säga att Europa är en lycklig del av världen. Vi är rika
och välmående, relativt sett, vi har en högtstående
kultur och är vetenskapligt framstående osv. Men vi
får aldrig förblindas av det perspektivet och glömma
bort vår 1900-talshistoria t.ex.
Vi hade goda förutsättningar också under det förra
århundradet, men då visade det sig ju hur tunn civili-
sationens hinna är och hur även gamla kulturfolk kan
råka i krig och barbari.
Som jag redan varit inne på i debatten ser vi i dag
i Europa att det också finns en annan verklighet. Det
pågår krig. Vi ser hur främlingsfientligheten breder ut
sig. Det finns stora miljöproblem. Jag uppskattar
mycket Gudrun Schymans inlägg om gränsöverskri-
dande organiserad brottslighet, som drabbar inte
minst kvinnor. Det är verkligheten. Sådana problem
finns. Det är nödvändigt att vi med all kraft griper oss
an sådana problem.
Västeuropas premiärministrar är till övervägande
del socialdemokrater. Det har vi då och då hört Göran
Persson tala lyriskt om. Han brukar vara glad över att
bli fotograferad tillsammans med sina kompisar på
kontinenten.
Men om man knyter ihop dessa båda resonemang
ser man att det faktiskt är under socialdemokratiskt
ledarskap som glöden i den europeiska visionen hål-
ler på att falna. I Europa talas det allmänt om detta
och om att vi håller på att tappa tempo i utvidgning-
en. Jag menar att det vi ser i Europa är en brist på
ledarskap. Eftersom det i mycket stor utsträckning är
socialdemokrater som sitter vid makten är det alltså
hos dem ledarskapet brister.
Även om jag uppskattar väldigt mycket av det
Göran Persson säger här i talarstolen och känner
varmt för de allra flesta av hans argument, så är Sve-
rige i verkligheten en stor del av den här problemati-
ken. Sverige är inte ett land som med kraft, engage-
mang och entusiasm driver frågan om europeiskt
samarbete. Inom EU uppfattas Sverige som ett brom-
sande land.
Jag kan ge några exempel. Göran Persson talade
om toppmötet i Lissabon och om hur arbetslösheten
sattes i centrum. Man talade mycket om att vi i Euro-
pa har en mycket sämre utveckling än USA, och att vi
måste lära oss av USA. Allan Larsson talade lyriskt
om hur bra det vore om vi i Europa fick lika många
tjänstejobb som man fått i USA. Men socialdemo-
kraterna har ju lärt den svenska allmänheten att de
jobb som tillkommit i USA bara är hamburgerjobb
och inget som vi vill ta efter.
Nu har man enat sig om ett antal rekommendatio-
ner för att Europa ska få en lika bra utveckling som
USA. Men Sverige följer ju sällan rekommendatio-
nerna från toppmötena, och jag antar att vi inte heller
kommer att följa rekommendationerna från Lissabon.
Detta är ett exempel på att Sverige inte lever upp till
de fina deklarationerna.
Vi står utanför EMU. Statsministern vägrar att ge
besked om när vi får ta ställning i den frågan. Grek-
lands ansökan fick klartecken häromdagen. Mycket
tyder på att Sverige kommer att bli det allra sista EU-
landet som ansluter sig till valutaunionen, och det
tycker jag är pinsamt. Göran Perssons retorik i den
här frågan är det inget fel på, men verkligheten är
tyvärr att Sverige är en del av den europeiska pro-
blematik som just nu innebär att visionen om ett helt
Europa håller på att falna.