Herr talman! Precis som många redan varit inne på har vi diskuterat denna fråga under lång tid. Det är åtta år sedan vi började diskutera frågan i Sveriges riksdag, och det är sex år sedan Sverige sade ja till direktivet och EU antog det. För mig är detta ändå en sorglig dag, när vi tvingas implementera datalagringsdirektivet i svensk lagstiftning. Vi kommer i dag inte att fatta något beslut för eller emot datalagring, utan vi fattar beslut om hur direktivet ska implementeras.
Vi går tillbaka lite historiskt. Precis som flera varit inne på var dåvarande justitieminister, socialdemokraten Thomas Bodström, drivande i EU för att införa detta direktiv. Han lyckades, och i mars 2006 antogs direktivet. Det skulle i huvudsak ha varit implementerat i svensk lagstiftning den 15 september 2007.
Från första början har vi i Centerpartiet motarbetat direktivet. Vi var ett av fyra partier här i Sveriges riksdag som sade nej till direktivet. Det beror på att detta är en djupt ideologisk fråga för Centerpartiet. Som liberaler vill vi inte ha ett övervakningssamhälle. Vi vill inte se det växa fram. Vi vet också att det finns en stor fara med denna typ av databaser. Uppgifter kan läcka ut och gör ibland det. Staten ska inte tvinga fram stora integritetskränkande databaser över hur vi kommunicerar med varandra.
Det finns brottsbekämpande åtgärder som i sig är integritetskränkande men som ändå är proportionella - det brottsbekämpande behovet överväger den kränkning som åtgärden innebär. Det gäller till exempel hemlig telefonavlyssning och husrannsakan. Men vi menar att datalagringsdirektivet inte är proportionellt. Nyttan och behovet av datalagringsdirektivet överväger inte det integritetsintrång som det innebär.
Detta har vi framfört under snart åtta års tid. Vi förlorade frågan 2006, och direktivet antogs. Vi har dock från Centerpartiets sida fortsatt att aktivt motarbeta direktivet där det kan förändras, det vill säga inom EU. Vi har fått med oss vår liberala partigrupp i EU på att datalagringsdirektivet ska göras frivilligt för EU-länderna.
Herr talman! Nu står vi med ett EU-direktiv som jag och Centerpartiet skarpt ogillar. Ändå är vi tvungna att implementera det i svensk lagstiftning. Det är en icke speciellt trevlig situation när det reella handlingsutrymmet har reducerats till ett möjligt alternativ.
Det finns de i debatten - även om Vänsterpartiet och Miljöpartiet i det här fallet över huvud taget inte vill diskutera den frågan - som påstår att Sverige inte skulle behöva implementera direktivet. Men det stämmer inte. EU-rätten är mycket tydlig: Alla medlemsländer är skyldiga att implementera de direktiv som finns.
Jens Holm talade tidigare om att driva detta till domstolen. EU-domstolen har ju redan i en dom slagit fast - i det så kallade överträdelseförfarandet - att Sverige har överträtt gällande fördrag och ska implementera datalagringsdirektivet. Jag tycker att det är besynnerligt hur man argumenterar för att Sverige ska trotsa en domstol. Man argumenterar för att Sverige ska nonchalera gällande regler och EU-domstolens utslag.
Det finns också de som försöker argumentera som om Sverige kan strunta i att följa de regler som finns och som vi själva har varit med och röstat för och i stället betala oss fria genom att betala det vite som nu löper. Det finns dock ingen paragraf i Lissabonfördraget som säger att de som har råd kan köpa sig fria och slippa genomföra EU:s beslut. Så är det inte.
Dessutom är det en ohållbar inställning i en rättsstat att säga att Sverige skulle kunna strunta i att följa gemensamma regler och i stället betala. Man kan undra om Maria Ferm och Jens Holm tycker att det skulle vara okej om en ekonomiskt oberoende person säger: Jag har råd att betala böterna, så jag struntar i att följa de regler som finns. Ska den som är rik ge sig själv rätten att inte följa de regler som finns och som andra måste följa? Är det lämpligt att medborgare, eller för den delen länder, medvetet inte följer demokratiskt fattade beslut och domstolsutslag och i stället försöker köpa sig fria?
Herr talman! Jag började med att tala om det historiska perspektivet. Med anledning av vad Miljöpartiets och Vänsterpartiets representanter har sagt här i kammaren tidigare måste jag återkomma till vad vi tidigare har gjort i den här frågan.
Det var alltså mer än sex år sedan frågan ja eller nej till datalagringsdirektivet avgjordes, men ändå låter det på vissa debattörer som om det är den frågan vi avgör i dag. Så är dock inte fallet. Detta är också en ganska ny konstruktion från Miljöpartiets och Vänsterpartiets sida.
Jag har gått tillbaka till gamla protokoll för att se vad ni har gjort tidigare här i riksdagen. I mars 2006 behandlade riksdagen en motion av Lars Ohly, Vänsterpartiet, om datalagringsdirektivet. Då hade frågan precis avgjorts i EU. Det var inget parti som reserverade sig till förmån för motionen, men i stället valde Centerpartiet tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Moderaterna att skriva ett särskilt yttrande. Där framförde vi gemensam kritik mot datalagringsdirektivet, framför allt med integritetsargument: "Vi har framfört kritik mot förslagen genom hela processen. Ett direktiv är juridiskt bindande för Sverige, men vår principiella kritik kvarstår."
Då, 2006, hade Vänsterpartiet och Miljöpartiet redan förstått att direktiv är juridiskt bindande för Sverige. Vad hände sedan?
Vi flyttar oss fyra år framåt i tiden, till februari 2010. Då behandlade justitieutskottet återigen motioner om datalagringsdirektivet. Då gick Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ihop i en reservation och skrev bland annat: "Eftersom direktivet är beslutat i EU följer det dock av Sveriges förpliktelser som medlemsland att genomföra detta i svensk lagstiftning."
År 2006 hade ni förstått att direktiv är juridiskt bindande för Sverige, och fortfarande 2010 ansåg ni att Sverige var förpliktat som medlemsland att genomföra datalagringsdirektivet i svensk lagstiftning. Men sedan var det något som hände. Det är ju inte så att EU:s regler skulle ha förändrats på något sätt, utan det var något som hände i Miljöpartiets och Vänsterpartiets retorik.
Dessutom måste man nämna att för två år sedan, på våren 2010, meddelade Alice Åström, som då var gruppledare för Vänsterpartiet i riksdagen, att det rödgröna regeringsalternativet hade kommit överens om att implementera datalagringsdirektivet i svensk lag. Hon sade att Sverige är skyldigt att införa direktivet i nationell lag, och hon kunde också berätta att uppgifterna "enbart" skulle lagras i ett år.
Vänsterpartiets ledare i riksdagen sade då att Socialdemokraterna hade förespråkat två års lagring men att Vänsterpartiet och Miljöpartiet genom förhandlingar hade fått ned lagringstiden till ett år. Jag tror bestämt att Maria Ferm och Jens Holm glömde att berätta just det här i sina anföranden. Om de rödgröna vunnit valet 2010 hade datalagringsdirektivet redan varit implementerat i svensk lag, och vi hade haft dubbelt så lång lagringstid, det vill säga ett år i stället för sex månader. Vi är även av detta skäl tacksamma för att det inte blev en rödgrön valseger.
Jag vill avsluta med att säga detta är en jobbig dag. Vi står här med ett lagförslag som vi egentligen inte vill ha men som vi ändå måste rösta för. Sverige är skyldigt att implementera direktivet. Att vara med i ett samarbete som EU innebär fördelar men också nackdelar. I alla samarbeten krävs det kompromisser, så även i dag.
(Applåder)