Herr talman! Elin Lundgren har nyss redogjort för varför Socialdemokraterna är för datalagring. När vi här stiftar lagar ska dessa vara proportionerliga; vi ska väga olika intressen mot varandra.
Jag har två frågor till Elin:
Om det i undersökningar från länder där datalagringsdirektivet införts visar sig att människor faktiskt ändrar sitt beteende och kanske drar sig för att kontakta terapeuten, sexualrådgivaren, psykologen eller vad det nu kan vara, känns då inte det som ett väldigt tungt argument i den andra vågskålen? I den ena vågskålen finns ju polisens intressen; det är det som Elin Lundgren mycket talat om. Hur har Socialdemokraterna resonerat i det avseendet?
Ifall man nu kan tycka att det finns problem med datalagringsdirektivet - en uppfattning som jag tror att många socialdemokrater delar - varför stöder då Socialdemokraterna det här förslaget där man går längre än vad EU kräver?
Den borgerliga svenska regeringen lägger här fram förslag om att även missade samtal ska registreras och sparas. Även positioner - var man befinner sig - vid ett samtals slut ska sparas, vilket i praktiken gör att alla våra mobiltelefoner blir spårsändare i statens tjänst. Är det verkligen någonting som Socialdemokraterna tycker är bra?