Fru talman! Det finns en fråga som är den i sär-
klass viktigaste när det gäller att klara låginkomstta-
garnas situation, och det är sysselsättningen. Det som
är allvarligt, och som gör att stora grupper i dag har
stora problem och att vi har fler socialbidragstagare
än tidigare, är minskad sysselsättning och arbetslös-
het.
Med politiken måste vi göra det nödvändiga för att
med säkerhet kunna vända utvecklingen så att vi får
en ökad sysselsättning. Lyckas vi inte med det kom-
mer vi att befinna oss i en situation som verkligen
kommer att innebära riktigt svåra påfrestningar, efter-
som vi då inte kommer att ha några resurser att över
huvud taget göra någonting åt det.
Det är därför som vi lagt fram ett oerhört ambiti-
öst, och faktiskt även framgångsrikt, program. Den
situation som skymtar redan nästa år, 1996, innebär
att det i alla fall inte längre blir värre. Ränteutgifterna
kommer inte längre att växa snabbare än ekonomin.
Statsskulden stabiliseras på ett sådant sätt att vi inte
genom ökade ränteutgifter hela tiden tvingas springa
efter med antingen utgiftsminskningar eller skatte-
höjningar bara för att betala ökade improduktiva
räntor.
Allt det vi gör är viktigt just för de grupper som
får betala det högsta priset, och det högsta priset är
arbetslöshet.