Herr talman! När man talar om att man sitter i so-
cialförsäkringsutskottet kan människor tro att man
endast har siffror och matematiska uträkningar att
syssla med. Men vi som sitter där har hela tiden de
människor som det gäller framför oss. Det betyder
egentligen hela svenska folket. Vi behandlar allt från
havandeskapspenning innan det lilla barnet föds fram
till närståendepenning i livets slutskede. Däremellan
finns barn- och studiebidrag, sjukpenning, föräldra-
försäkring och pensioner i olika former.
I dag skall vi huvudsakligen behandla sjuk- och
föräldraförsäkringen och också frågor om sjukdoms-
begrepp och rehabilitering m.fl. Jag håller med Cen-
terpartiets Rune Backlund om att det är nästan hela
vårt välfärdssystem som behandlas. Vi kommer att
fatta beslut i dessa frågor, men flertalet frågor kom-
mer upp ännu en gång då kompletteringspropositio-
nen skall behandlas.
Vi kommer inte att ta ställning till alla nedskär-
ningar som föreslås inom socialförsäkrings- och bi-
dragssystem, men jag skall försöka göra en översikt
över de viktigaste, även om en del av dem hör hemma
i andra utskott som socialutskottet och arbetsmark-
nadsutskottet.
Barnbidragen har sänkts för 1-16-åringar med 110
kr per månad, studiebidragen på motsvarande sätt.
Dessutom har antalet månader man får studiebidrag
minskats. Flerbarnstilläggen fasas ut. Det låter så
vackert, men det betyder egentligen att det för de barn
som föds efter den 1 januari nästa år inte finns något
flerbarnstilläg alls. Det är möjligt att det fanns ut-
rymme för små sänkningar, men det här kommer att
betyda mycket, särskilt när man vet att fyra- och fem-
barnsfamiljer till stor del lever under existensmini-
mum. Några har socialbidrag, men alla söker inte
socialbidrag fastän de skulle kunna få det. Barntilläg-
gen i svux och svuxa tar vi bort. Resetilläg för elever i
statens skolor för vuxna tas bort. Det rör sig endast
om 6 miljoner - det är felräkningspengar i statsbudge-
ten. CSN-kortet för studerande tas bort. Hyresbidraget
tas bort för ensamstående över 29 år, och hyresbidra-
get till pensionärer sänks de facto sedan staten tar
över. Basbeloppet med flera nivåer för pensionärer
innebär nedskärningar.
Sedan kommer vi till höjda avgifter. Högkostnads-
skyddet höjs för andra gången - i höstas var gränsen
1 600-1 700 kr, och nu blir det 1 700-1 800 kr om
året. När det gäller mediciner planerar man ytterligare
en höjning innan den förra har trätt i kraft. Man skall
få betala ända upp till 160 kr för första medicinen och
därefter 60 kr. Detta kommer i kompletteringspropo-
sitionen. Självrisken inom tandvården höjs från 500
kr till 700 kr.
Sedan har vi de stora sänkningarna. Undantaget
barnbidraget är de jättestora. Ersättningen blir 75 %
av lönen i föräldraförsäkringen utom 30 dagar för
varje förälder, dvs. att männen alltså skall få en högre
procentandel. Jag kan inte förstå detta. De har dess-
utom ofta högre lön, och så gör man på detta sätt. Jag
tycker att det skulle vara en förmån att få vara hemma
och sköta sina barn om man kan ta emot samma peng-
ar som de flesta kvinnor gör. Andra stora sänkningar
gäller 75 % av lönen i arbetslöshetsförsäkringen,
75 % i sjukförsäkring och rehabiliteringspenning,
tillfällig föräldrapenning och avskaffande av kontakt-
dagar.
Men det finns pengar. Det finns pengar i Sverige. I
försvarsdebatten som vi hade i förra veckan handlade
det om 55,8 miljarder kronor. En planerad utbyggnad
av vägar skall kosta 113 miljarder kronor under en
tioårsperiod. Dessutom har det ju varit en felräkning
på uppåt 90 % på ökningen av kostnaderna för de
stora vägprojekten de senaste decennierna, så det
betyder egentligen 210 miljarder kronor. Detta mot-
svarar 13 000-24 000 kr per svensk. Det finns alltså
pengar. Vi har också en bolagskatt som är lägre än
den lägsta inom EU. Vi har 28 % och inom EU är den
lägsta 30 %.
Det finns alltså pengar. Det finns pengar på de
områden där pojkarna spelar, men det finns inte peng-
ar där kvinnorna har sina arbeten och till kvinnornas
behov. Det tycker jag man ser helt tydligt. Det kostar
oerhört mycket att skapa nya jobb, men vi har jobben
inom vården, och där kostar det inte så mycket pengar
att låta människorna arbeta.
Miljöpartiets egna förslag ger lika stora bespa-
ringar som Socialdemokraternas. Vi har t.o.m. sparat
ytterligare miljarder. Vi har en solidarisk fördelning
av barnbidraget, där man höjer det och sedan beskat-
tar det. Det är egentligen både generellt och behovs-
prövat. Vi har också 80 % i ersättning upp till en lön
på 12 000 kr i månaden på alla andra försäkringar, där
ersättningen nu är sänkt till 75 %. Det betyder att man
tjänar på det upp till 13 900 kr, sedan förlorar man.
Men då har vi skyddat de svaga. Det är alltså en bra
fördelningsprofil.
Nu gör man så att när man sänker till 75 % tar
man ifrån dem som inte har några marginaler alls, och
de börjar bli många, alldeles för många.
Jag kommer nu in på rehabiliteringen av arbets-
skadade. Bakgrund till den motionen är att situationen
för de arbetsskadade har förvärrats. Arbetsgivarna har
av olika anledningar inte tagit det ansvar som var
tanken med 1991 års beslut. Det innebar bl.a. att
arbetsgivarnas ökade ansvar för rehabilitering skulle
innebära en snabb återgång till arbetet och därmed
minska behovet av sjukersättning. Riksrevisionsverket
har också konstaterat att försäkringskassan inte klarar
sin roll, och att ansvarsfördelningen mellan försäk-
ringskassa och arbetsgivare är oklar.
Detta är den verklighet som möter de människor
som nu också står inför att få sin ersättning försämrad.
Vi i Miljöpartiet föreslår i vår motion bl.a. att arbets-
givaransvaret skärps och att försäkringskassans roll
tydliggörs. Det står en bra skrivning i utskottsbetän-
kandet, men vi vill ändå betona detta.
Att som utskottet avstyrka motionen med hänvis-
ning till att Sjuk- och arbetsskadeberedningen inte
slutfört sitt arbete, anser jag vara att inte ta problemen
på allvar. Hela tiden annars hänvisar man till pågåen-
de utredningar.
Utslagningen från arbetsmarknaden är i detta läge
obönhörlig, och Sveriges riksdag för en politik som
stärker utsorteringen av de svaga, de lågutbildade och
dem som blivit offer för en ibland undermålig ar-
betsmiljö. Genom att reservera oss till förmån för vår
motion tillkännager vi regeringen än en gång vikten
av dessa frågor.
Jag yrkar alltså inte bifall till reservationen men
markerar ändå att vi har gjort den. Vi betonar därmed
att beredningens arbete måste möjliggöra en snabb
och konkret åtgärd mot de problem som borde vara
uppenbara.
När det gäller sjukdomsbegreppet har utskottet
valt att avstyrka Miljöpartiets yrkande om att inte
snäva in det sjukdomsbegrepp som skall ligga till
grund för försäkringskassans prövning av rätt till
sjukpenning eller förtidspension. I propositionen
föreslås att försäkringskassan skall bortse från ar-
betsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala eller lik-
nande förhållanden. Miljöpartiet befarar att detta är
ett alltför snävt sjukdomsbegrepp, som kommer att
diskriminera människor vars sjukdom helt eller delvis
har sin grund i existentiella orsaker. Detta avfärdas av
utskottet, som menar att gällande praxis även fort-
sättningsvis kommer att ge rätt till ersättning vid sjuk-
domstillstånd av sådan art.
Jag fick häromdagen i min hand en bok av en lä-
kare och forskare som heter Olle Hellström. Boken
heter Vad sjukdom vill säga, och den handlar om vad
sjukdom kan säga om människan. Jag är säker på att
det han beskriver stämmer, att man ofta blir sjuk av
yttre orsaker och inte alltid av medicinska orsaker. De
människor som nu slås ut på olika håll råkar ut för just
detta att de blir sjuka på grund av att de mår så illa.
Jag vill återgå till det cirkelresonemang som förs i
propositionen och som jag upplever att utskottet inte
har analyserat, i alla fall inte så som vår avsikt var.
Regeringen instämmer i att den förra regeringen av-
färdade Rehabiliteringsutredningens förslag att sjuk-
domsbegreppet borde utvidgas, för att förutom sjuk-
dom också gälla annan nedsättning av den fysiska
eller psykiska prestationsförmågan, dvs. en kodifie-
ring av praxis. Regeringen hävdar sedan att det är
angeläget att motverka att ersättning från sjukförsäk-
ringen utges för sociala och generella livsproblem
utan att motsvarande utvidgning av det försäkrings-
rättsliga sjukdomsbegreppet har skett genom domstol-
spraxis eller lagändring. Samtidigt hänvisar man till
just praxis, när man nu avstår från att försäkrings-
rättsligt utvidga innebörden.
De förarbeten i arbetsförsäkringslagen som man
hänvisar till gjordes på 40-talet. Det är knappast kon-
troversiellt att hävda att mycket har skett i vår syn på
sjukdom, framför allt på sambandet mellan psyke och
soma, själ och kropp, sedan dess. Detta bör självfallet
avspeglas i lagstiftningen och inte överlåtas till dom-
stolspraxis.
Den 1 juli 1994 utökades möjligheten att vårda
sjuk nära anhörig till 60 dagar, s.k. närståendepen-
ning. För en ytterligare höjning av livets kvalitet
skulle det vara bra att utöka närståendepenningen. Det
skulle vara befogat, som det sägs i en motion av
Folkpartiet. Dessutom skulle det i de fall där den
sjuke och de anhöriga så önskar bli en besparing. Om
denna vård kunde utökas skulle landstingen spara
mycket mer än staten skulle få ge ut på närstående-
penningen. De ofta vattentäta skotten mellan olika
penningpåsar ger fördyrande effekter. Vi i Miljöpar-
tiet är ännu inte beredda att stödja Folkpartiets reser-
vation 12, som gäller mom. 12, men vi kommer att
fördjupa oss i frågan.
När det gäller de fria läkemedlen anser Miljöpar-
tiet att en uppdatering av den gamla listan på fria
läkemedel bör ses över och uppdateras. En möjlighet
vore att ha en lista på sjukdomar som skulle få kost-
nadsfria mediciner och inte bindas till särskilda prepa-
rat. De mediciner som används skall naturligtvis ha
samma krav som i dag finns i övriga receptförskriv-
ningar, dvs. att generiska mediciner används och att
ersättningen från den allmänna försäkringen vid inköp
av läkemedel baseras på det billigaste alternativet i de
fall flera likvärdiga alternativ finns i form av ett eller
flera generiska läkemedel, dvs. där patentet har gått ut
och de sätts ned.
När det gäller pensionärernas levnadsförhållan-
den - särskilt de med låg pension - är den analys som
aviseras i betänkandet brådskande och viktig, och den
bör skyndsamt initieras. De åtgärder som krävs speci-
fikt för de sämst ställda bör också verkställas. Jag är
mycket positiv till den analys som skall göras där. Jag
är också övertygad om att åtgärder kommer att krä-
vas, med alla höjningar som beslutats och anmälts
inom bl.a. medicin och tandvård och de bidrag som
sänkts.
När det gäller förtidspensionärer har Miljöpartiet
satsat 500 miljoner, som skall delas ut på samma sätt,
efter det brutna takets princip, som vi har talat om
många gånger här. Ändringar i pensionssystemet
borde inte genomföras förrän genomförandegruppen
är klar, anser Miljöpartiet. När reglerna för förtids-
pensioneringen beslutades stod i stort sett alla partier
som då satt i riksdagen bakom dem, och man borde
därför vänta innan man gör så radikala nedskärningar.
Förtidspensionärer är väldigt ofta aktiva och lever i
familjebildningar och mitt i samhället, och förutom
alla andra nedskärningar drabbas de dessutom av
denna. Vi har därför föreslagit 500 miljoner.
Att höja pensionsåldern till 66 eller 67 år innebär
en låtsasbesparing, medan den flexibla pension som
regeringen presenterar i betänkandet ger en bra valfri-
het. Man kan visserligen få betala om man tar pension
tidigare, men man har en valfrihet. Jag talar då natur-
ligtvis inte om sjukpensionen. Däremot bör man söka
höja den reella pensionsåldern, som kds har talat om.
Vidare gäller det avskaffandet av äldreregler. När
så oerhört många unga och medelålders går utan arbe-
te borde rehabiliteringen i första hand satsas på dem
som det gäller, och det är naturligtvis de som skall
återvända till arbetslivet. Rehabilitering inom sjuk-
vården och äldrevården skall naturligtvis fortsätta, för
att höja livskvaliteten och spara pengar, genom att de
sjuka kan rehabiliteras till mera egenvård och klara
sig med mindre hjälp av sjukvård och hemtjänst.
I stället för att ytterligare rehabiliteringsåtgärder
satsas på äldre över 60 år bör de satsas på de unga
och medelålders, för att få dem i arbete. Naturligtvis
anser också Miljöpartiet att man skall ta vara på äld-
res erfarenhet och kunnande. De är också viktiga på
de flesta arbetsplatser, för kontinuitet och för att lära
upp yngre arbetare. Där det finns en möjlighet skall
de naturligtvis få fortsätta att arbeta.
Tillsammans med Moderaterna, kds och Folkpar-
tiet har vi ett särskilt yttrande om insnävningen av
direktiven till Sjuk- och arbetsskadeberedningen, med
Gullan Lindblad som första namn. Vi stöder den tan-
ke som framförs där.
Miljöpartiet lägger också fram ett förslag om ett
reformerat ålderspensionssystem med en högre
grundpension för alla. Det är en grundpension lika för
alla, som innefattar en folkpension som är högre än i
dag, med ett golv på 100 000 kr per år och ett tak på
sex basbelopp.
I fråga om rätten att överklaga försäkringskassans
ställningstagande i samband med kommunicering om
indragning av sjukpenning, tycker vi att man skall ha
en rättighet att överklaga. Annars kan det bli en ren
rättslöshet för en person, som kanske kommer på kant
med dem som arbetar med detta och som behöver gå
vidare.
Ola Ström tar i motion Sf504 upp en viktig rättvi-
sefråga när det gäller handikappade studerandes eko-
nomi. Jag har efter den här motionen väcktes varit i
kontakt med hörselskadade i Örebro, som många
känner till. De har en helt annan ekonomisk situation
än sina friska kamrater, som helt enkelt får för mycket
pengar. De skulle behöva en bättre utbildning, och det
behöver göras en satsning på tolkutbildning inom
hörselvården m.m. De bör kunna leva på ungefär
samma ekonomiska standard som andra ungdomar.
Exakt vilken summa det handlar om vet jag inte, men
detta är ett problem för de här barnen i Örebro. Jag
har talat med både föräldrar, tolkar och lärare, och
alla är överens om detta.
Jag yrkar bifall till reservation 4, som gäller mom.
1, reservation 8 och reservation 34, men vi står själv-
fallet bakom alla våra reservationer.