Fru talman! Det känns litet störande att Anna
Hedborg är så slarvig i beskrivningen av olika partiers
förslag. Anna Hedborg vet mycket väl att vårt förslag
när det gäller arbetslivsförsäkringen innehåller en
grundpenning, men också en inkomstrelaterad del.
De saker som vi har pekat på, och som också
återfinns i de direktiv som ministern själv har lagt
fram, är att det framför allt är två omständigheter i det
nuvarande försäkringssystemet som skapar bekym-
mer. Den ena är att så stora grupper faktisk hamnar
utanför försäkringen och ramlar mellan systemen. I
vårt förslag har vi pekat på behovet av att få in ett
grundpenningsystem och att kunna få en allomfattan-
de försäkring som tar in de grupper som i dag ramlar
vid sidan av. Det ingår ju i beredningens uppdrag att
analysera den här situationen.
Den andra är att få rehabiliteringsarbetet att funge-
ra och att framför allt få en samverkan mellan olika
system. Även på den här punkten tycker jag att de
förändringar som har skett av direktiven är till det
bättre. Här har man ju utvidgat och ser rehabilite-
ringsarbetet i ett betydligt större sammanhang.
Men om man nu skall åstadkomma förbättringar
på dessa punkter och få fler att ingå i systemet och
klara rehabiliteringen måste resurserna frigöras nå-
gonstans inom systemet om man inte skall tillföra mer
pengar. Då kommer den diskussion som vi tycker
måste föras, nämligen var gränsen skall gå för det
inkomstrelaterade systemet. Hur högt upp kan man
gå?
Vi har bara konstaterat att det inte finns mer peng-
ar att tillföra. Då måste man kapa i toppen för att få
loss pengar till att göra något i botten av systemet och
förbättra rehabiliteringsarbetet.
Jag tycker inte att man skall vara så tvärsäker i sitt
vidhållande av att de nuvarande nivåerna måste vara
exakt så för all framtid. Då tror jag att man låser in
möjligheterna att göra något konstruktivt för att för-
bättra försäkringarna och göra dem mer robusta.