Fru talman! Sverige har väl utbyggda socialför-
säkringar, som skyddar medborgarna från inkomst-
bortfall vid sjukdom, ålderdom och i samband med att
man får barn. Dessa socialförsäkringar fungerar i
huvudsak väl. Genom deras konstruktion har man
kunnat uppnå målen, både rättvisa och samhällelig
effektivitet.
Vi har trots detta föreslagit vissa betydelsefulla
förändringar av trygghetsförsäkringarna. Det främsta
motivet till förändringarna är att vi måste komma till
rätta med budgetunderskottet. Det är genom att sanera
statsfinanserna som vi kan göra oss oberoende och
återställa politikens och demokratins handlingskraft.
För att kunna uppnå detta mål kan vi inte bara öka
skatter och avgifter, utan vi måste också göra ned-
skärningar i transfereringarna. När vi gör nedskär-
ningar och förändringar är det viktigt att vi gör dem
på rätt sätt. I vårt förslag har vi valt att sänka ersätt-
ningarna i socialförsäkringarna med 5 %. Hade vi haft
råd att behålla en 80-procentig ersättning hade det
naturligtvis inneburit en bättre försäkring. Men också
75 % är ett försvarligt inkomstskydd, väl jämförbart
med pensionsnivåerna.
Ett viktigt skäl för förändringar har varit att lägga
en stabil grund för försäkringens olika grenar, så att
den kan klara de påfrestningar som de ekonomiska
konjunkturernas svängningar medför. Ett annat skäl
har varit att bringa ordning och reda i den snårskog av
olika ersättningsnivåer som de senaste årens föränd-
ringar har inneburit.
I besparingstider är det, som sagts tidigare, extra
viktigt att inte förstöra grundprinciperna bakom sys-
temet. För att kunna bygga stabila försäkringar måste
hela befolkningen få sin sociala trygghet från de all-
männa systemen. Det kräver att vi följer inkomstbort-
fallsprincipen.
Som ett alternativ till en generell sänkning av er-
sättningen har Miljöpartiet, kds och Centern i motio-
ner föreslagit att man skall ge upp inkomstbortfalls-
principen och övergå till modeller som i större ut-
sträckning är baserade på grundtrygghet. Skälet till
detta, menar dessa partier, är att man skulle få en
rättvisare ekonomisk fördelning av de ekonomiska
bördorna. På kort sikt kan det stämma, men på längre
sikt skulle det få långtgående negativa konsekvenser
för trygghetsförsäkringarna. Enbart grundtrygghet
skulle för stora grupper innebära att de för sin egen
trygghet skulle bli beroende inte som i dag av vad de
betalar till den allmänna försäkringen utan av vad de
inte betalar dit utan till sin egen försäkring. Trycket
att minimera den allmänna försäkringen och den ge-
nomsnittliga finansieringen skulle snabbt öka.
Med allmänna statliga försäkringar kommer alla
medborgare att dela på kostnaden för individer med
höga risker. Risken att bli sjuk eller arbetslös varierar
kraftigt mellan individer och också mellan sociala
klasser, kön och olika näringsgrenar. I system där
privata avtals- eller företagsförsäkringar står för en
stor del av försäkringsskyddet kommer de med högre
risk att få betala markant mycket högre premier. Re-
sultatet blir intressant nog att ju mer av sin trygghet
höginkomsttagarna får från den allmänna försäkring-
en, desto jämnare blir slututfallet.
I länder där man har valt inkomstbortfallsförsäk-
ringar fördelar man de statliga resurserna på ett till
synes mer ojämlikt sätt än i länder med grundtrygg-
hetsmodeller och behovsprövade system. Den s.k.
utjämningsparadoxen består i att ju mer höginkomst-
tagarna får från de offentliga systemen, desto mer
jämlika blir slututfallen. Som brukligt är upplöses
paradoxen vid närmare betraktande. Skälet till att de
stora systemen, som försäkrar också höginkomstta-
garna, till slut leder till större jämlikhet är naturligtvis
att med dessa behövs betydligt mindre av privata
lösningar, som alltid har en ojämnare inkomstfördel-
ning. Slutresultatet brukar också bli att de som har det
sämst får ett bättre absolut utfall när alla är med och
därmed försvarar det offentliga systemet, vilket påpe-
kades av bl.a. Bo Könberg.
Det som däremot är litet märkligt i Bo Könbergs
sätt att reagera är att ju mindre intresserat av samver-
kan som representanter för Folkpartiet är, desto mer
storvulna blir de i sina pretentioner på att vara de
enda som försvarar inkomstbortfallsprincip och soci-
alförsäkringar av gammal god svensk modell.
Det är särskilt intressant att läsa de motioner som
har väckts med anledning av kompletteringsproposi-
tionen. Man upptäcker då att Folkpartiet i själva ver-
ket inte har någonting emot att spara 2 miljarder på
nya SGI-beräkningar, vilket såvitt jag kan begripa är
en större besparing än vad sänkningen till 75 % i
sjukförsäkringen representerar. Det innebär rimligtvis
exakt samma påfrestning när det gäller att faktiskt
gardera för inkomstbortfall på ett annat sätt.
Grundtrygghetssystem har också andra nackdelar.
De skapar drivkrafter bort från arbete och undergräv-
er därmed arbetslinjen. De drivkrafter som finns i det
nuvarande systemet för människor att öka sina in-
komster för att kunna få en bättre ersättning eller
pension försvinner om ersättningen blir lika för alla.
Fru talman! Vid sidan av de statliga försäkringar-
na spelar också avtalsförsäkringarna en betydelsefull
roll för de försäkrade. Det gör de redan i dag. Ibland
kan man av debatten tro att avtalsförsäkringar inte
finns. I och med att vi nu har varit tvungna att minska
ersättningarna har avtalsförsäkringarnas roll också
kommit mer i fokus.
Det är nu på sin plats att se hur samspelet mellan
den allmänna och de avtalade försäkringarna funge-
rar. Uppfylls de krav på effektivitet och rättvisa som
vi bör ställa på alla typer av försäkringar med de
försäkringar vi har i dag? Finns det en rimlig samsyn
mellan olika parter om vad man kan och inte kan och
inte bör använda avtalsförsäkringar till? Om det finns
en sådan samsyn bör det vara möjligt att släppa på de
minskningsregler som i dag i praktiken begränsar
parternas möjligheter att träffa överenskommelser.
I det statsfinansiellt kärva läge som kan förutses
under åtskilliga år framöver är det motiverat att ge
arbetsmarknadens parter en möjlighet att avväga hur
de vill använda ett utrymme för framtida försäkrings-
skydd respektive löner och direkt konsumtion.
Det går, om man vill, att organisera tilläggsför-
säkringar och avtalsförsäkringar så att de blir en bra
andra försvarslinje med både rättvisa och effektiva
villkor knutna till arbetslivet.
Avsikten är att Sjuk- och arbetsskadeberedningen,
som nu har fått sina nya direktiv, skall kunna erbjuda
parterna en samtalsarena för samtal om principiella
krav på avtalsförsäkringar. Däremot kan givetvis inte
en statlig beredning utgöra själva förhandlingsorgani-
sationen för avtalsförsäkringar.
Beredningen skall också ta upp frågor om rehabili-
tering. Det är en mycket viktig fråga, nu när det har
visat sig att de över 50 i allt större utsträckning ställs
utanför arbetsmarknaden. Vi måste ha en arbetsmark-
nad där man inte slås ut i tidiga år utan har möjlighet
att arbeta så länge man kan. Det finns ett behov av att
se över reglerna för förtidspension och andra trygg-
hetssystem. Det är viktigt att vi har satt tidpunkten för
avskaffandet av äldrereglerna till den 1 januari 1997,
eftersom det också är viktigt att noga fundera över på
vilket sätt det kan komma att drabba dessa grupper.
Det är inte bara i vårt land som vi har många för-
tidspensionärer. Mellan 1960 och 1994 minskade
andelen män över 60 år som fortfarande arbetade från
över 80 % till 18 % i Holland, från över 70 % till
18 % i Frankrike, från över 60 % till 12 % i Österrike.
I det perspektivet är vi fortfarande ganska lyckligt
lottade. I Sverige minskade under samma period ande-
len män över 60 som förvärvsarbetade från drygt
80 % till knappt 58 %.
Någonstans har alldeles uppenbart vår arbets-
marknad, vår arbetsmarknadspolitik och våra trygg-
hetssystem ändå hållit tillbaka utslagningen. Ändå är
vi med rätta mycket oroliga för utvecklingen också i
vårt land.
Vi vill tillbaka till full sysselsättning. Det är nöd-
vändigt, både för samhällsekonomin i stort, för våra
välfärdssystem och för människors möjligheter att
skapa sig ett bra och självständigt liv. Jag är fullstän-
digt övertygad om att det är samhällsekonomiskt
lönsamt. Det stora flertalet av dem som nu ställs åt
sidan på grund av ålder, funktionshinder eller nedsatt
arbetsförmåga skulle kunna göra en värdefull insats
om de fick chansen.
Fru talman! Den svenska välfärdsmodellen har
byggt på att en i internationellt perspektiv mycket stor
andel av befolkningen är i förvärvsarbete och kan
försörja sig själv. På det sättet har vi kunnat vara
generösa mot dem som verkligen inte kan få eller ha
ett arbete under längre eller kortare tid, såsom äldre,
barn, sjuka, handikappade eller arbetslösa. Men detta
kan vi bara hålla fast vid om man under större delen
av sitt liv själv arbetar och är med och betalar för dem
som måste stå utanför arbetsstyrkan under en period.
Poängen med mycket av den omfördelning som äger
rum i välfärdssamhället är just att vi vet att om nå-
gonting händer oss eller våra nära, kan vi lita på att
hela samhället kommer att vara med och dela de eko-
nomiska bördorna av detta.
När vi i dag måste göra vissa försämringar av
trygghetsförsäkringarna är det inte för att undergräva
tryggheten utan för att rädda sysselsättningen och
därmed tryggheten och välfärdssystemet. Också när vi
försämrar är det viktigt att vi försöker hålla fast vid de
drag som har gjort den svenska modellen möjlig. Det
är socialpolitiken som ger alla medborgare tillräckligt
gott skydd om och när något händer. Det är det höga
arbetskraftsdeltagandet och den låga arbetslösheten.
Det är solidariteten med de svaga i samhället.