Herr talman! Vi har under början av 90-talet haft
en lång debatt i vårt land om socialförsäkringarna.
I en av debatterna, som ägde rum för ett år sedan i
Visby i samband med Försäkringskasseförbundets
stämma, hade jag som då ansvarigt statsråd för dessa
frågor nöjet att diskutera dem med bl.a. Socialdemo-
kraternas dåvarande talesman för sociala frågor, nu-
mera talmannen Birgitta Dahl, Gullan Lindblad m.fl.
Vi hade en intensiv och levande debatt. Jag avslutade
den för egen del med att säga att jag tyckte att det
även av den debatten hade framgått att det parti i
Sverige som mest engagerade sig för försvaret av
socialförsäkringarna var Folkpartiet liberalerna. Jag
kände, när jag sade det, att det var sant. Men det är
klart att det var litet grand på gränsen i så måtto att
framför allt Socialdemokraterna länge har haft en med
Folkpartiet liberalerna likartad uppfattning i dessa
frågor.
Tyvärr måste jag nu denna vår och i denna debatt
konstatera att jag hade mer rätt än vad trodde. Genom
de ställningstaganden som socialdemokraterna i rege-
ringsställning har gjort har det visat sig att vi från vårt
parti får föra kampen för vettiga och bra socialför-
säkringar även mot socialdemokraterna.
Debatten i dag handlar om socialförsäkringsut-
skottets betänkande nr 10. Det som är ovanligt med
det är inte numret, utan att det finns två betänkanden,
det ena med ett vitt omslag och det andra med ett
blått. Och det är inte bara omslagen som är olika,
även innehållet skiljer sig åt. Betänkandet med vitt
omslag är från den 23 mars och betänkandet med blått
omslag är från den 4 maj. Jag utgår ifrån att det är den
blå modellen som gäller för regeringens socialförsäk-
ringspolitik.
När vi i Folkpartiet liberalerna har försvarat väl-
färdsstaten som en del av det sociala ansvar som är ett
viktigt inslag i liberalismens uppgift, innebär det att vi
har försvarat de två ben som välfärdsstaten vilar på.
Det ena handlar om att det skall finnas en bra utbild-
ning, vård och omsorg tillgänglig för alla människor i
vårt land. Det andra gäller inkomstförsäkringarna som
vi har att diskutera i dag under denna programpunkt.
Den debatt som har förts har till stor del handlat
om huruvida man skall ha obligatoriska försäkringar
eller inte. Vi tycker att det finns mycket starka skäl
för att de skall vara obligatoriska. Det har att göra
med att man skall utjämna kostnaderna för riskerna
mellan olika människor, mellan de som är sjuka ofta
och de som nästan aldrig är sjuka samt mellan de som
ofta är arbetslösa och de som nästan aldrig är det. Det
gäller också de som har förmånen att leva länge och
behöver försörjning på gamla dar.
Det finns andra argument för obligatoriska för-
säkringar. Vid en jämförelse mellan olika länder före-
faller det som att i de länder där man har hyggliga
socialförsäkringar, som omfattar större delen av eller
nästan hela befolkningen, verkar förhållandena för de
allra fattigaste vara de bästa. Detta kan uppfattas som
något av en paradox, framför allt av dem som säger
sig vilja rikta besparingar åt ett visst håll.
Som jag sade i inledningen får nu debatten om
socialförsäkringar föras inte bara mot nyliberaler,
vänsterpartister, centerpartister som vill ha grund-
trygghet i stället för inkomsttrygghet, miljöpartister
och kds:are som vill ha brutna tak utan även mot
socialdemokratin. Socialdemokratin har på den här
punkten - som på många andra punkter, tyvärr - två
olika uppsättningar av politik. En politik för den tid
då man befinner sig i opposition och en annan politik
för den tid då man befinner sig i regeringsställning.
Det finns helt enkelt två helt olika handböcker för
socialdemokraterna om hur de skall bedriva politik.
Man tar fram den som passar beroende på hur förhål-
landet till regeringsmakten är.
I oppositionsställning kritiserade man nästan alla
besparingsförslag som lades fram av den dåvarande
regeringen för att den skulle försöka få någon ordning
på ekonomin och finanserna. Man gick emot delpen-
sionsförslaget två gånger och lyckades tillsammans
med Ny demokrati fälla det förslaget. Man var emot
införandet av karensdagar och förändringar av nivåer-
na i sjukförsäkringen. Man var emot reformeringen av
arbetsskadeförsäkringen och reformeringen av arbets-
löshetsförsäkringen, som gick ut på en sänkning till
80 %. Efter ett avhopp från krisuppgörelsen var man
- och är fortfarande - också emot pensionsåldershöj-
ningen.
Jag sade att man var emot nästan alltihopa. Men
det finns ett stort och viktigt undantag, och det är
krisuppgörelsen hösten 1992. Den dåvarande rege-
ringen och den dåvarande socialdemokratiska opposi-
tionen kunde då göra upp om ett omfattande program
för att klara rikets finanser. Det var bra. Men det var
egentligen det enda tillfället som man var överens. Nu
när man har kommit i regeringsställning bedriver man
en annan politik, en politik som får en hel del kritik.
Det rör sig även om intern kritik som syns i dem för
oss alla tillgängliga massmedierna. Statsråden är nu
ute och försvarar sig. I gårdagens kvällstidningar var
det två av socialförsäkringsministerns kolleger som
försökte försvara kombinationen av sänkt matmoms
och kraftiga försämringar i socialförsäkringarna.
I samband med socialdemokraternas förra parti-
kongress gjorde man en stor affär av de omfattande
försämringar som man ansåg hade genomförts i ar-
betslöshetsförsäkringen i och med att den borgerliga
regeringen hade sänkt ersättningsnivåerna från 90 %
till 80 %. Man fattade beslut om att när ekonomin
tillät det skulle man återinföra den gamla 90-
procentsnivån. Därmed skulle man villfara önskemå-
len från bl.a. de tusentals människor som man hade
bussat till Riksdagshuset i Stockholm för att de kraft-
fullt skulle protestera mot sänkningen från 90 % till
80 %. Socialförsäkringsministern och hennes kolleger
kan förstås säga att ekonomin nu är så dålig att vi inte
kan gå från 80 % till 90 %, utan vi tvingas nu gå från
80 % till 75 %.
Jag skall inte föra någon debatt om detta, utan jag
skall i stället ta upp en annan fråga. I en socialdemo-
kratisk rapport sägs det att vi är på rätt väg. Finans-
ministern har i ett uttalande sagt att vi måste sänka
nivåerna i socialförsäkringarna till 75 % för att de
skall kunna fungera i nästa lågkonjunktur. Borta är
argumentationen om att man egentligen vill ha 90 %
men att man just nu inte klarar av det, eftersom eko-
nomin i landet är så dålig.
Man har den uppfattningen att i den naturliga ut-
veckling som sker i varje land där det förekommer
hög- och lågkonjunkturer är det önskvärt med en nivå
på 75 %. Det är ju - som Gullan Lindblad var inne på
i sitt anförande - en position som ligger mycket nära
den som Moderata samlingspartiet länge har intagit
och länge fått skäll av socialdemokraterna för.
Den interna kritiken rör också de fördelningspoli-
tiska bedömningarna som regeringen tycks ha gjort
och numera tillsammans med centerpartiet står för här
i riksdagen.
Såvitt jag kan förstå kommer riksdagens majoritet
denna vår, denna dag för första gången i Sveriges
historia att fatta beslut - om man inte redan har gjort
det - om sänkta barnbidrag, om avskaffande av fler-
barnstilläggen, om sänkningen av ersättningsnivån i
föräldraförsäkringen från 80 % till 75 % med undan-
tag av ett par inslag, om sänkningen från 80 % till
75 % i sjukförsäkringen, om sänkningen från 80 % till
75 % i arbetslöshetsförsäkringen. Genom dessa fem
åtgärder lyckas man nästan spara ihop till kostnaden
för sänkningen av matmomsen. Dessa fem åtgärder
ger tillsammans bortemot de 8,5 miljarder som mat-
momssänkningen innebär.
Herr talman! Vi har avgett några reservationer och
särskilda yttranden till betänkandet. För att undvika
alltför många omröstningar i dag yrkar jag bifall till
bara en av reservationerna, nämligen till vår huvudre-
servation, reservation nr 2.
Innan jag lämnar talarstolen vill jag ställa två frå-
gor till Anna Hedborg som glädjande nog är här och
som finns uppsatt litet längre ner på talarlistan. Jag
hoppas därför att hon har möjlighet att svara på mina
frågor.
Den första frågan är: Är det Anna Hedborgs och
regeringens uppfattning att socialförsäkringarna i vårt
land permanent bör ligga på nivån 75 %, eller tar hon
avstånd från Göran Persson och den socialdemokra-
tiska rapporten på den punkten?
Den andra frågan är: Vari ligger det fördelnings-
politiskt positiva i de här av mig uppräknade fem
försämringarna kombinerat med den sänkta matmom-
sen?