Fru talman! Jag har nu lyssnat på debatten under
tre timmar. Man har i den använt orden "kostnad" och
"kostnadsutveckling" på samma abstrakta och diffusa
sätt som man i den allmänna debatten brukar använda
ordet marknad. Siffror har helt lyst med sin frånvaro.
Jag tänker nu bryta mot den socialpolitiska konve-
nansen och ägna mig åt siffror. Ur dessa kommer jag
att försöka dra vissa slutsatser om hur man på ett
fördelaktigare sätt kan hushålla med knappa resurser,
så att alla får det bättre.
Svårigheterna att få ekonomisk kontroll över so-
cialförsäkringarna har varit allmänt omvittnade, och
det är inte förvånande. Läs bara proposition nr 100
bil. 6! Statsrådet konstaterar där att det har skett en
oroväckande utveckling av försäkringskostnaderna för
läkemedel. Allt hon säger är att det är oroväckande.
Vad är egentligen oroväckande i det här hänseendet?
Jag skall försöka att belysa det.
Den totala läkemedelsförsäljningen ökade 1994
jämfört med 1993 med 11 % räknat i apotekens utför-
säljningspriser. Ökningen var ungefär 1,5 miljarder på
en totalförsäljning av 15,8 miljarder 1994. Vad inne-
fattar de siffrorna? Det är tre komponenter:
1. hela försäljningen till allmänheten mot recept,
patientavgiften inräknad,
2. försäljningen av egenvårdsläkemedel, som sta-
ten inte har med att göra, och
3. läkemedel inom slutenvården, som landstingen
skall betala.
Läkemedelsförsäkringen betalar endast läkemedel
mot recept. Alltså bör vi endast se på siffror som
berör den försäljningen. Den uppgick till ca 12,2
miljarder 1994 mot 10,8 miljarder 1993. Ökningen
var 13 %, det låter mycket.
Vad berodde den här ökningen på? Vi kan inte ba-
ra titta på själva ökningen. Har priserna ökat? Nej,
försäljningspriserna har faktiskt minskat för receptför-
skrivna läkemedel. De var 1,3 % lägre 1994 än 1993,
trots att 60 % av de här läkemedlen var importerade.
Samtidigt hade vi andra effekter. Försäljningen av
dyrare och mer avancerade läkemedel, rensat från
volym- och prisförändringar, hade ökat med 10 %,
och volymen som sådan hade ökat - det har vi sett av
antalet recept - med 5 %. Men ser vi på sålda för-
packningar var ökningen bara 3 %. Kort sagt, här kan
vi dra några slutsatser.
Riksförsäkringsverkets prisförhandlingar har,
skulle jag vilja säga, varit mycket framgångsrika.
Trots att kronan under ganska kort tid deprecierats
med kanske 30 % har priserna mellan 1993 och 1994
sjunkit med 1,3 %, med en importandel som ligger på
drygt 60 % av hela konsumtionen. Denna utveckling
var väl inte oroväckande? Den var verkligen glädjan-
de.
Hur kan vi då förklara ökningen? Det finns tre
komponenter här också.
1. Försäljningen till slutenvården fortsatte att
minska med nästan 5 %. Det berodde på två saker.
Den ena var att ÄDEL-reformen fortfarande hade
effekt. Vi hämtade hem patienter från landstingen till
kommunerna. Effekten på läkemedelsökningen var att
kommunerna satte patienterna i eget boende, och då
fick läkemedelsförsäkringen betala läkemedelsräk-
ningen. Den andra är, och det är egentligen mycket
mer glädjande, att man trots allt har kunnat stänga
mycket av slutenvården på grund av kortare me-
delvårdstider och färre antal vårdplatser.
Den ena frågan man skall ställa sig här är: Har
man tagit hem rationaliseringsvinsterna? Den andra
frågan är naturligtvis: Har man tagit hem pengarna
från kommunerna, som först fick pengar genom skat-
teväxling med landstingen?
2. Sjukdomspanoramat har ändrats. Befolkningen
har blivit äldre. Det är på sitt sätt kanske inte så roligt.
Det behövs alltså mer läkemedel, möjligtvis också
dyrare läkemedel. Dessutom har vi fått nya, dyrare
läkemedel. Det är också en kostnadseffekt i ena än-
dan. Vi känner alla till Losec. Vi har inte så många
blödande magsår mer. Vi behöver inte göra mag-
sårsoperationer. Magsårspatienterna behöver inte
ligga på sjukhus. De har kortare sjukskrivningsperio-
der. En sjukdom som tidigare hade kroniska drag är
av mer akut slag. Detta är faktiskt en effektivisering.
De ökade läkemedelskostnaderna är alltså inte ba-
ra oroväckande, de har en positiv ekonomisk sida. Vi
får snabbare bot, högre livsvärde för dem som råkar
bli sjuka och vi behöver mindre antal sjukhusplatser.
Jag tycker att vi bör hålla detta i minnet också.
3. Siffrorna behöver skärskådas ytterligare. När vi
säljer de mer potenta, avancerade läkemedlen till
högre priser påverkar det absolut inte distributionsar-
betet. Hanteringskostnaderna är exakt desamma om vi
säljer en burk Losec som om vi säljer en ask Mag-
necyl. Redovisning, inköp, lagerhantering, etikette-
ring, etc., är exakt desamma. Svinnkostnaderna bärs
av industrin.
Apoteksbolaget har mycket låga räntekostnader.
Sitt utförsäljningspris får Apoteksbolaget fram genom
pålägg på inköpspriset. Pålägget består av en pro-
centmarginal som är lika hög för läkemedel med högt
som med lågt pris, i alla fall i stort sett. Apoteksbola-
get får således en extra marginal i kronor räknat, eller
rått uttryckt en extra vinst beroende på att läkemedels-
industrin har varit så duktig och forskat fram nya, bra
och effektiva läkemedel. Det tycker jag inte är särskilt
rättvist.
Det vittnar inte heller om ekonomisk klokskap hos
dem som bestämmer i staten, att man inte direkt ser
till att Apoteksbolagets marginaler dras ner. Jag skulle
vilja säga att en tredjedel till 50 % av statens kost-
nadsökningar, som är ungefär 1,5 miljarder i läkeme-
delsförmåner, egentligen inte är så högt, eftersom
patientavgiften kommer till. Det skulle man ha kunnat
dra in från Apoteksbolaget.
Tillbaka till ordet oroväckande. Att läkemedel-
skostnaderna ökar behöver alltså inte vara oroväckan-
de. Att kostnaden för läkemedelsförmånen ökar kan
vara oroväckande. Det beror litet grand på hur det ser
ut. Men jag tycker att man här skall komma ihåg att
nya produkter erfarenhetsmässigt ger besparingar på
2-3 gånger genom mindre kostnader för behandlade
sjukdomar, sjukförsäkring, sjukvård och genom pro-
duktivitetsförbättringar inom näringslivet.
Att vi måste göra nya och strängare avvägningar
mellan vad staten och enskilda betalar är vi väl gans-
ka ense om trots allt. Men innan vi höjer egenavgif-
terna - och det är kraftiga höjningar som föreslås i
vårbudgeten - borde vi ta det politiska ansvaret och
dra ner kostnaderna just där de är för höga.
Apoteksbolagets marginalsättning måste skärpas.
Och på tal om alla höga direktörslöner är självfallet
även den som finns på Apoteksbolaget litet stötande,
fyra gånger en normal generaldirektörslön.
Naturligtvis kan subventionen när det gäller läke-
medelsförmånen skärpas, men jag måste säga att jag
tycker att det är utmanande om man inte tar ut även de
överkostnaderna på annat håll innan man låter detta
drabba gamla och betalningssvaga.
Jag tycker att det är synd att utskottet inte vågat
beakta de två moderata motionerna. Vårt förslag om
ett höjt högkostnadsskydd är mycket mindre drastiskt
än det förslag som kommer att behandlas i riksdagen,
som innebär att vi höjer avgifterna till 160 plus 60 kr.
En patient som behöver fem olika läkemedel måste
alltså betala 460 kr och ett läkararvode som antagli-
gen har kommit till innan.
Det är inte kostnaden, utan ofta likviditeten som är
problem för patienterna. Det har alltid de erfarna
socialdemokratiska ledamöterna i socialförsäkringsut-
skottet brukat framhålla. Därför tror jag faktiskt att
vår väg var vettigare. Men det är en politisk viljein-
riktning.
Den sens moral som jag vill dra av det jag har sagt
här är att en rättvis politik måste börja i ordentliga
analyser av så grå ting som kostnader, kostnadsut-
veckling, produktmix, marginaler, osv. Först då kan
politiken bli klok, rättvis och paradoxalt nog ha ge-
nomtänkta sociala avvägningar.
Strängt, okänsligt, det är väl vad man säger. Nej,
jag tror inte det. Jag tror att det är ganska förnuftigt
och omtänksamt, även om det inte är insmickrande.
För att inte spilla tid på voteringar har jag inget
yrkande. Jag har bara en önskan, och det är att man
mer ofta i socialpolitiska sammanhang fick höra litet
mer om siffror, litet mindre om positiva signaler. Jag
har lyssnat mycket noggrant under den här förmidda-
gen.