Fru talman! Jag tycker att det är bra att ministern
nyanserar sig något på dessa punkter. Det är uppen-
barligen så att andelen nollklassade i sjukförsäkringen
har ökat. Det är ett växande problem. Det innebär ju
att just den delen av försäkringen inte längre omfattar
så stora grupper som man ursprungligen hade tänkt
sig.
För oss är det mycket viktigt att försöka få till
stånd en försäkringsmodell som innebär att vi har med
hela svenska folket i försäkringen och att vi kan göra
insatser för att undvika att människor blir fast i för-
säkringen. Rehabiliteringssynsättet ligger mycket
djupt i vår arbetslivsförsäkring. Det är viktigt för oss
att försöka få människor att lämna systemet och bara
behöva utnyttja det under en kortare tid.
Sedan tycker jag att det inte går att komma i från
att det finns en begränsning av hur stora resurser man
har att utnyttja om man inte avser att höja skatte-
trycket eller avgiftstrycket kraftigt. Skall vi få loss
resurserna för den del som ligger i botten måste det
tas någonstans. I så fall är det i toppen av systemet
som man får plocka loss pengar om man inte kraftigt
skall öka behovet av skattehöjningar eller avgiftshöj-
ningar eller återigen börja lånefinansiera saker och
ting. Det tror jag inte att någon av oss är intresserad
av.
Sedan kan jag inte låta bli att göra en reflexion
över debatten så som den har pågått tidigare när det
gäller de olika ersättningsnivåerna.
Det tycks vara så att man här i kammaren har
glömt bort att vi bara för något år sedan uppenbarli-
gen ansåg det helt acceptabelt att långtidssjuka skulle
leva på 70-procentsnivån. Med den uppgörelse som
Centerpartiet och regeringen nu kommit fram till höjs
nivån faktiskt till 75 %. Det har inte bara skett för-
sämringar utan också förbättringar, och jag tycker att
det skall komma fram också i denna debatt.