Fru talman! Vi i Folkpartiet är, som många vet,
mycket positiva till att Sverige är med i Europeiska
unionen och till att vi som medlemmar påverkar Eu-
ropas framtid. Vi menar att den centrala tanken är hur
fred, frihet, demokrati och säkerhet kan garanteras för
alla Europas invånare. Medlemskapet i EU ger oss
större möjligheter att medverka till detta.
Medlemskapet ger, enligt vår mening, också större
möjligheter att lösa problem i Sverige och att skapa
en bättre framtid för hushållen här hemma. Det inne-
bär inte att vi tror att EU skall lösa Sveriges problem.
Dessa måste vi själva klara av, men medlemskapet ger
oss bättre förutsättningar. Det innebär inte heller att vi
okritiskt gillar allting som beslutas i EU-sammanhang.
Där finns det förvisso mycket som vi skulle vilja se
var annorlunda. Det gäller också Amsterdamfördra-
get, ämnet för dagens debatt.
I det stora hela bedömer vi att fördraget för Euro-
pas utveckling framåt, men det är en besvikelse att det
går så långsamt och trögt.
Regeringskonferensen hade tre huvuduppgifter: att
se över maktfördelningen, dvs. förbereda för fler
medlemmar genom östutvidgningen, att göra besluts-
fattandet mer effektivt och att föra EU närmare med-
borgarna, dvs. skapa ett medborgarnas Europa i stället
för ett institutionernas Europa.
Det centrala är enligt min uppfattning att EU
verkligen effektivt visar att samarbetet kan användas
för att lösa några av de problem Europas medborgar-
na möter i sin vardag. Fred och demokrati i ett enat
Europa är i den meningen helt centralt. För om vi inte
lyckas lösa detta kan vi tvista hur mycket som helst
om skatter, arbetsrätt och vad det kan vara, och fram-
tiden skulle ändå bli sämre. Det här med fred och
demokrati upplevs inte alltid i Sverige som riktigt
aktuellt eller viktigt, förmodligen därför att få lyck-
ligtvis har erfarenhet av riktiga hot. Men när man väl
börjar tänka efter tror jag alla inser att de flesta frågor
bleknar vid en allvarlig utrikespolitisk kris. Därför är
östutvidgningen och arbetet för att säkerställa fred
och demokrati i ett enat Europa den allra viktigaste
uppgiften för EU enligt Folkpartiet.
Regeringskonferensen lyckades inte lösa denna sin
huvuduppgift, nämligen bestämma hur de egna be-
slutsreglerna och de egna institutionerna skall föränd-
ras för att skapa en effektiv och handlingskraftig uni-
on när många fler medlemmar skall tas in. Resultatet
blev en halvmesyr, att beslutsreglerna skall ses över
igen när EU får fler än 20 medlemmar. Det är en
besvikelse.
Utrikesministern sade att tidningsrapporteringen
var bingo för Sverige. Jag undrar vilka tidningar utri-
kesministern har läst, för det stämmer inte riktigt med
min upplevelse av rapporteringen här.
Följden av att man har misslyckats med huvud-
uppgiften är att kommissionen har föreslagit att ut-
vidgningsförhandlingarna startas med bara fem länder
samt Cypern som har ett gammalt löfte. Det är en stor
framgång att ett baltiskt land - Estland - har kommit
med i kommissionens förslag till en första förhand-
lingsomgång, men Folkpartiet anser att det är mycket
viktigt med en gemensam förhandlingsstart för alla
ansökarländer, utom Slovakien. Det innebär natur-
ligtvis inte att alla länder måste bli medlemmar sam-
tidigt, eftersom förhandlingarna kan och kommer att
ske i olika takt och med olika långa övergångstider
och liknande. Men vi anser att det är en väldigt viktig
sporre för länderna att skynda på och befästa sin egen
politiska, demokratiska och ekonomiska utveckling.
Det bör t.ex. vara möjligt för ett land som utvecklas
snabbare att förhandla klart tidigare trots en kanske
något svagare utgångsposition. Det borde vara fullt
möjligt att genomföra en formellt gemensam förhand-
lingsstart med vissa länder i praktiken på något som
kan kallas för sparlåga. Att redan från början utesluta
Lettland och Litauen, som Moderata samlingspartiets
ledare numera förordar, anser jag vara mycket olyck-
ligt gentemot Baltikum. Jag måste fråga Lars Tobis-
son: Hur kan ni försvara detta ställningstagande? Vad
säger ni när nu träffar letter och litauer? Jag skall
erkänna att jag tyckte mig uppleva en viss reträtt i
Lars Tobissons anförande, och det vore i så fall väl-
kommet.
Fru talman! Några av resultaten från regeringskon-
ferensen är för visso positiva. Det gäller den ökade
öppenheten i beslutsfattande och redovisning av be-
slut, det gäller en del sociala frågor, polissamarbete
och utrikespolitiken. Amsterdamfördraget innebär
t.ex. att EU får ökade möjligheter att engagera sig i
humanitära uppgifter, i fredsbevarande uppgifter, i
operativa insatser i samband med krishantering och
fredsfrämjande. På EU-språk är detta sådant som
kallas för Petersbergsuppgifter.
Jag måste dock erkänna en viss besvikelse även i
diskussionen om insatserna för bekämpningen av den
gränsöverskridande brottsligheten. Vi vet alla att
bovarna i dag är internationella, bovarna samarbetar
över gränserna. För att effektivt kunna bekämpa den
gränsöverskridande brottsligheten borde enligt Folk-
partiets uppfattning även polissamarbetet blir mera
gränsöverskridande. Vi ser hellre danska poliser än
danska bovar i Sverige. Jag tror att det är en allmän
uppfattning. Vi anser dock inte att det hittillsvarande
mellanstatliga polissamarbetet är tillräcklig effektivt.
Fru talman! Den svenska regeringen har hävdat att
införandet av ett sysselsättningskapitel i Amsterdam-
fördraget är en stor framgång. Jag menar att det är ett
uttryck för ett otrevligt dubbelspel. Först och främst
ger paragrafer inga nya jobb. Däremot kan paragrafer
ge ett intryck av att det är EU som skall lösa syssel-
sättningsproblemet, trots att det mycket tydligt står att
ansvaret för genomförandet är medlemsländernas. Om
regeringen fortsätter att ge intryck av att EU nu tar
krafttag mot arbetslösheten riskerar det - när effek-
terna tyvärr uteblir - att skapa besvikelse och befästa
en negativ folkopinion till EU. Det andra inslaget i
regeringens dubbelspel är att man i Amsterdam, i
fördragstexten, har godkänt åtgärder som man hemma
i Sverige motarbetar. Jag tänker t.ex. på lägre skatt på
arbete och åtgärder för att skapa en mer flexibel ar-
betsmarknad. Det nya sysselsättningsavsnittet innehål-
ler mycket tydliga förord för just sådana åtgärder.
Men när sådana förslag läggs fram här hemma av t.ex.
Folkpartiet säger regeringen nej. Jag vill fråga utri-
kesministern om hon tror att sådant dubbelspel är bra.
Vad är det för fel på att driva samma linje i Bryssel
som i Stockholm?
Jag måste också erkänna en besvikelse över att re-
geringen inte drivit frågan om en europeisk koldiox-
idskatt. Det är naturligtvis inte säkert att det skulle ha
gått att nå framgång, men gränsöverskridande mil-
jöproblem tillhör de områden där EU skulle kunna
vara ett mycket effektivt instrument. Regeringen har
till Folkpartiets besvikelse valt att inte ens försöka.
Jag beklagar verkligen det.
I en regeringskonferens måste varje regering ha
väldigt klart för sig vilka frågor man skall driva hårt
och vilka man kanske för närvarande tvingas avstå
från att driva. Vad är viktigt och vad är något mindre
viktigt? Jag tror att den svenska regeringen inte riktigt
har gjort detta klart för sig. Jag menar att det skulle
vara en fördel om regeringen, precis som vi liberaler
har gjort i EU-sammanhang, bestämde sig för några
principer för vilken sorts frågor man skall driva för
avgörande i EU-samarbetet, för beslut på EU-nivå
och vad EU inte skall lägga sig i. Vi kallar det för
kompetenskatalog - ett krångligt och svårbegripligt
ord, om ni kan hitta på något bättre, så gärna det. Med
hjälp av en sådan princip kan man faktiskt tillämpa
den närhetsprincip som inte alltid är så lätt annars att
förklara, nämligen att lägga beslutsmakten på rätt
ställe. Ett problem som är gränsöverskridande och
viktigt bör EU ha kompetens att besluta om. Om pro-
blemet är gränsöverskridande men ganska oviktigt
kan man tills vidare lägga det åt sidan. Om problemet
är viktigt men inte gränsöverskridande bör man be-
stämma sig för att EU där skall hålla fingrarna borta.
Då bör beslutet tas i nationen, i Sveriges riksdag, i
regionen eller rent av hemma vid köksbordet utan
politisk medverkan alls. Regeringen landar alltför ofta
på att allt som vi svenskar tycker är viktigt måste vara
lika för hela Europa och beslutas på EU-nivå. Ta en
sådan sak som föräldraförsäkringen. Jag tycker det är
mycket viktigt, och jag är säker på att utrikesministern
tycker att det är mycket viktigt. Men frågan är inte
gränsöverskridande, och därför bör beslutet enligt min
mening enligt närhetsprincipen fattas i de olika med-
lemsländerna. Jag vill inte att andra länder kommer
och dikterar för oss i Sverige olika saker som berör
problem som inte gränsöverskridande. Då måste vi
också inse att andra länder kanske inte vill ha samma
lösningar som vi.
Fru talman! Till sist: Regeringens agerande i
EMU-frågan är det mest sorgliga kapitlet av alla.
Detta är ledarskapets lågvattenmärke i Sverige. Att
säga nej till deltagande med motiveringen att SIFO-
siffrorna är negativa utan att göra minsta lilla an-
strängning för att påverka dessa siffror är så dåligt
ledarskap att man nästan skäms för att vara svensk.
När sedan statsministern i intervjuer åberopar helt
andra invändningar, som risk för gemensam finans-
politik, utan att heller då göra minsta ansträngning för
att bemöta en felaktig argumentation blir det inte bara
uselt ledarskap utan också dubbelspel. Dubbelspel
blir inte bättre av att det sker på hög nivå.
Jag vill avsluta med att fråga utrikesministern: Hur
förklarar hon för sina europeiska kolleger att Sverige
är så passivt och inte ens vill försöka påverka opinio-
nen i detta för Europas enande så centrala projekt?
Hur förklarar - försvarar kanske - hon att den svens-
ka regeringen ger ett budskap hemma och ett annat i
Bryssel? Och hur vill hon förklara för svenska folket
att hon ger upp svenskt inflytande över östutvidgning-
en, över brottsbekämpningen, över miljöpolitiken
bara därför att regeringen av feghet inte vågar ta
ställning i EMU-frågan?