Fru talman! Utrikesministern fortsätter att försöka
ge intryck av att genom Socialdemokraternas inträde i
EU och genom insatser i samband med regeringskon-
ferensen har man nu plötsligt nått därhän att det skall
ske ett samarbete om sysselsättningsfrågorna. Vad jag
påpekade är att man har samarbetat om sysselsätt-
ningsfrågor långt innan Sveriges inträde. Ett sådant
samarbete fanns t.ex. i de fem Essenpunkterna, de
rekommendationer som regeringen då till stor del
vägrade att efterkomma. Vad som nu skall komma är
ett särskilt kapitel. Det ger inga jobb. Det skall kom-
ma en särskild kommitté. Det ger inga jobb. Vad som
i stället skall bedrivas är fortsatt samordning i den
meningen att man utfärdar rekommendationer. Kom-
mer regeringen att efterkomma de rekommendationer
om sänkta löneskatter och om avregleringar på ar-
betsmarknaden som blir resultatet av det här arbetet?
Jag skall gärna ta upp frågan om förhandlingsstar-
ten. Talet om en sysselsättningsunion är ett exempel
på inrikes utrikespolitik, och regeringens sätt att efter
kommissionens besked driva den här frågan in absur-
dum har varit ett utslag av samma taktik. Regeringen
försöker demonstrera sin omtanke om de tre baltiska
länderna genom att söka sak i den här frågan. Jag
menar att det riskerar att missgynna baltiska intressen,
inklusive Lettlands och Litauens ställning.
Vi drev kravet på en gemensam förhandlingsstart
för att förhindra att de baltiska länderna ställs vid
sidan av. Det fanns starka intressen i den riktningen.
Nu blev det inte bara de tre blivande Natoländerna
som togs med i första omgången, utan även Estland
kom med. Det ligger, menar jag, även i Lettlands och
Litauens intresse. Det är inte fråga om någon uteslut-
ning, som jag tror att Anne Wibble beskyllde oss för
att verka för. Tvärtom är det klarlagt att medlemskap
står öppet för alla, t.o.m. för Slovakien om landet
bättrar sig på det demokratiska området. Här skall ske
en återkommande prövning när det är klart för för-
handlingsstart med dem som tills vidare får avvakta.
Vi ser gärna att den prövningen sker oftare än årligen,
vilket jag tror är vad som har antytts skall gälla.
Inrikta arbetet på att åstadkomma en smidigare
process för att ta med efterkommande länder in i
förhandlingsarbetet snarare än att driva linjen att det
är absolut nödvändigt med en gemensam förhand-
lingsstart, där ändå vissa länder inte kan komma i
gång från början därför att de inte är riktigt klara för
det. Det är genom att framställa Lettland och Litauen
som förfördelade av EU som regeringen skapar miss-
stämning och möjligen framkallar känslor av utstöt-
ning, som kan leda till att man kommer av sig i sitt
interna reformarbete. Det skulle vara olyckligt om vi
spelade bort den vinst som ligger i att Estland är med.
Om vi insisterar på att alla skall vara med från början
riskerar vi att göra utvidgningstakten beroende av den
långsammaste båten i konvojen. Det handlar inte bara
om Lettland och Litauen utan även om åtminstone
Rumänien och Bulgarien.
Jag har noterat att de som stöder en gemensam
förhandlingsstart är de i södra Europa som kanske är
minst angelägna om en utvidgning. Jag har också
noterat att bland dem som företräder den här linjen i
Europaparlamentet finns vad jag brukar kalla för-
djupningsfundamentalister från Beneluxländerna, som
en gång röstade emot tillkomsten av EES och Sveri-
ges EU-inträde. Funderar inte Lena Hjelm-Wallén
över det sällskapet?
Jag menar att skillnaden mellan vår och regering-
ens ståndpunkt är obetydlig, men genom att bita sig
fast vid den här formfrågan försitter regeringen möj-
ligheten att påverka reformprocessen i EU i sak. De
här frågorna är så viktiga att vi bör ta möjligheten att
samarbeta om förberedelserna för Agenda 2000 sna-
rare än att diskutera den här formfrågan.