Fru talman! När vi i Miljöpartiet begärde en ak-
tuell riksdagsdebatt med tanke på att utrikesministern
skulle åka ned och skriva under Amsterdamfördraget,
EU:s nya grundlag, fick vi inte det. Vi fick vänta en
tid, men nu får vi i alla fall till slut en debatt. Vi får
tacka för att ni ställer upp och debatterar viktiga frå-
gor.
Amsterdamfördraget innehåller hundratals stora
och små förändringar. Kännetecknande är kanske
ändå att alla går i samma riktning, nämligen mot att
mer beslut, mer makt och kompetens flyttas från Sve-
riges riksdag till EU och EU:s institutioner. Det inne-
bär mer makt åt EU och mindre makt åt Sveriges
riksdag, och därmed också åt svenska folket.
Det övergripande problemet med detta är att vi på
EU-nivån inte har en fungerande demokratisk organi-
sation. Mer makt åt EU innebär därför en avdemokra-
tisering av Sverige. Det är huvudorsaken till att Mil-
jöpartiet kräver en folkomröstning om det här fördra-
get, om EU:s nya grundlag.
Det största förändringarna kommer inom rättsom-
rådet och inom utrikespolitiken. Vi får gemensamma
yttre gränser samtidigt som gränskontrollerna mellan
EU:s länder helt skall avskaffas. Detta är ett stort steg
på vägen mot att göra EU till en stat. Det innebär t.ex.
att asyl- och flyktingpolitiken blir överstatlig. EG-
domstolen kommer att få ett avgörande inflytande
över vilka flyktingar som får asyl i Sverige.
Borttagandet av gränskontrollerna underlättar ock-
så för kriminella, vilket är orsaken till att vi nu får en
europeisk polisorganisation, början till EU:s FBI. Det
är tänkt att en likriktning av straffrätten skall komma
därefter.
Det är säkerligen ytterst få som älskar tullar. Men
i stället för gränskontroller ökar alltså övervakningen
av medborgarna inne i landet. Vi bygger upp över-
statliga organisationer med stora datasystem utan
någon egentlig demokratisk kontroll och insyn. Det
här är farligt. Jag tror att det leder oss till ett betydligt
sämre samhälle.
Rättsfrågorna i Amsterdamfördraget är generellt
sett en enda stor sörja. Det är överstatliga beslut,
mellanstatliga beslut och nationella beslut. Det är
oordning och en konstig, märklig logik som gör att
rättssäkerheten måste diskuteras i framtiden. Jag tror
att svenska jurister snarast bör titta noga på fördraget
och på vad det innebär för enskilda människor.
Det andra stora området gäller utrikespolitiken
som vi får en kraftig åtstramning av, med majoritets-
beslut som dominerande beslutsform. Den rest av
vetorätten som blir kvar går bara att använda i ganska
extrema situationer. Effekten om riksdagen antar
Amsterdamfördraget kommer att bli att svenska folket
i framtiden inte kommer att kunna rösta fram en rege-
ring som driver en i viktiga frågor annan politik än
den EU för.
Jag skall läsa några rader och exempel ur fördra-
get eftersom ytterst få har hört talas om det här och
därför att majoriteten här i riksdagen inte vill låtsas
om att det faktiskt blir stora förändringar med det nya
fördraget. Jag vill läsa några rader också därför att
Lena Hjelm-Wallén utan att rodna fortfarande tycks
kunna prata om att EU är ett mellanstatligt vanligt
samarbete.
I artikel J 2 står det t.ex.: Medlemsstaterna skall
aktivt och förbehållslöst stödja unionens utrikes- och
säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig
solidaritet. Medlemsstaterna skall arbeta tillsammans
för att förstärka sin ömsesidiga politiska solidaritet.
De skall avstå från varje handling som strider mot
unionens intressen eller som kan minska dess effek-
tivitet som en sammanhållande kraft genom interna-
tionella relationer.
I artikel J 6 står det: Medlemsstaterna skall infor-
mera och samråda med varandra om alla utrikes- och
säkerhetspolitiska frågor av allmänt intresse för att
säkerställa att unionens inflytande utövas så effektivt
som möjligt genom ett konvergent uppträdande.
I artikel J 9 står det att medlemsstaterna skall
samordna sitt uppträdande inom internationella orga-
nisationer och vid internationella konferenser. De
skall där hävda de gemensamma ståndpunkterna.
I artikel J 10 står det att svenska ambassader och
konsulat skall verkställa EU:s beslut i framtiden.
Jag tycker att de här paragraferna talar för sig
själva.
Svenska insatser skall jag också gå in litet grand
på. I regeringen har man vid ett flertal tillfällen be-
römt sig själv för de svenska insatserna och utrikes-
ministern talar om bingo för Sverige. Det gäller t.ex.
miljön, öppenheten och sysselsättningen.
Sanningen är dock inte lika enkel. I regeringens
eget kampanjmaterial, som Gudrun Schyman nyligen
visade upp, står det t.ex.: Enskilda länder får nu större
möjligheter att ha strängare miljöregler för varor än
dem EU beslutat om gemensamt. Den 18 juni, dagen
efter slutförhandlingarna, skrev EU i ett nyhetsbrev
ungefär detsamma och tillade att särskilt genombrottet
för miljögarantin i slutförhandlingarna var en svensk
framgång. Och när den danska delegationen kom hem
till Köpenhamn sade de att det här var en dansk fram-
gång.
Numera säger de emellertid inte det längre i Kö-
penhamn. Det har nämligen visat sig att när det gäller
just miljöfrågan kan man hellre tala om ett misslyck-
ande. Danska medier har avslöjat bluffen, Helena
Nilsson. Den internationella miljörörelsen har nyligen
gått ut med samma budskap.
När man granskar den nya miljögarantin visar det
sig att de nya villkor som den är omgärdad av är så
stränga att den inte kommer att kunna användas och
att det blir ännu svårare än tidigare för ett enskilt land
att ha hårdare miljöregler. Miljöproblemet måste t.ex.
vara specifikt för just det landet och ha uppkommit
efter det att EU beslutat om gemensamma regler.
Dessutom skall vetenskapliga bevis finnas, inga han-
delshinder får tillåtas och den inre marknadens funk-
tion får, som det så ofta heter, inte skadas. Om Helena
Nilsson eller utrikesministern kan hitta ett sådant
exempel lovar jag att ni skall få varsin gräddkola av
mig.
När regeringen talar om framgångar när det gäller
sysselsättning och öppenhet visar det bara hur små
ambitioner man har haft. Man har i verkligheten inte
ens haft förhoppningen att uppnå något som liknar
t.ex. den svenska offentlighetsprincipen. Den viktiga
svenska meddelarfriheten vågade man inte ens ta upp
i förhandlingarna. Den var för "exotisk". Nu ser vi
redan hur den får stryka på foten i t.ex. Europol-
samarbetet.
Försvaret skall jag också gå in litet grand på. När
det gäller försvarsfrågorna innehåller fördraget mer
långtgående förslag än de flesta tycks ha insett. EU
får genom Amsterdamfördraget för första gången rätt
att sätta in militära stridskrafter i andra länder och
andra delar av världen. EU behöver inte ens vänta på
klartecken från FN, utan kan gå in direkt efter beslut
av regeringscheferna.
Det här är en helt ny svensk politik. Tidigare har
det varit självklart att svenska soldater endast kan
sättas in med FN:s uttryckliga stöd.
En nyhet är också att EU:s regeringschefer nu får
rätt att besluta om att inrätta en gemensam armé utan
att det behövs några nya fördragsändringar. Den enda
begränsningen för EU är att syftet med militärinsat-
serna skall vara att skapa fred.
Det är väl bra, men problemet med krig är att syf-
tet nästan alltid är att skapa fred. Det är alltid någon
annan som hotar freden, och även om syftet är gott
kan det sluta väldigt illa.
Vi här hemma i riksdagen, kanske särskilt vi som
sitter i EU-nämnden, har varit med om en lång för-
handling som avslutades med nattmanglingar den 17
juni. Vi satt i flera möten med utrikesministern och
andra regeringsrepresentanter under kvällen. Vi trod-
de att förhandlingarna om det nya fördraget då i prin-
cip var slut, efter den 17 juni.
Men den som i dag läser fördraget litet mer nog-
grant upptäcker att det finns ett särskilt papper på
flera sidor som är daterat den 22 juli. Papperet är ett
beslut från VEU, EU:s militärallians. Mer än en må-
nad efter slutförhandlingarna beslutar VEU om en
lång rad viktiga punkter som därefter utan prut och
diskussion, åtminstone här hemma i riksdagen, förs in
i förslaget till ny grundlag för EU. VEU ses där som
en del av Nato och VEU skall också delta i Natos
försvarsplanering. Man skall utnyttja Natos medel och
resurser när man skall genomföra militära operatio-
ner.
Sverige är inte fullständig medlem i VEU men
skall enligt det nya fördraget och VEU:s beslut kunna
delta fullt ut. Man talar också om maximalt deltagan-
de när det t.ex. gäller krigsmateriel. Steg för steg blir
Sverige en del av försvarsalliansen Nato. Först var det
övningar med Nato. Sedan skulle övningarna bli fler
och utvidgas. Först var det observatörsskap i VEU,
och nu skall det i praktiken bli fullt deltagande med
bibehållet observatörsskap.
Med Amsterdamfördraget är vi i praktiken bara en
hårsmån från fullt medlemskap i Nato. Socialdemo-
kraterna med Lena Hjelm-Wallén och Björn von
Sydow i spetsen går in för att smyga in Sverige, för att
vi om några få år skall kunna gå in i ett fullt Natomed-
lemskap utan att någon kommer att märka skillnaden
eller ens lyfta på ögonbrynen.
Jag tycker att det här är oanständigt. Svenska fol-
ket borde få möjlighet att ta ställning till Natostrategin
innan vi i praktiken är med i en fullfjädrad kärnva-
penbestyckad militärallians. Därför är Miljöpartiets
krav om en folkomröstning om Amsterdamfördraget
ett självklart demokratiskt krav.
Jag skall sluta med några ord om Östeuropa.
Många talar här, också i dag, ofta och gärna om ut-
vidgningen österut. Östeuropa måste få komma med i
det fina EU. En av de stora och mest omhuldade my-
terna är också att man måste göra EU mer överstatligt
för att Östeuropa skall kunna få vara med. De stora
länderna måste alltså få mer makt på de små ländernas
bekostnad. Vetorätten måste bort osv.
Det här är en myt som har skapats för att dölja de
stora ländernas maktambitioner och för att dölja att
förändringarna är ett steg för att göra EU till en ny
stat. Sanningen är den att Östeuropa inte har några
som helst intressen av att göra EU mera överstatligt
eller ge de stora länderna mer makt. I själva verket är
det sannolikt precis tvärtom.
I t.ex. Tjeckien finns det inte någon folklig majori-
tet för ett medlemskap i EU. Regeringen där är också
mycket tveksam till om den över huvud taget vill
lämna ifrån sig sin nyvunna frihet och självständighet.
Mer överstatlighet och mer makt för de stora länderna
Tyskland och Frankrike kan vara just det som gör att
Tjeckien helt avstår från EU-medlemskapet, och det
är kanske inte Lars Tobissons eller Lena Hjelm-
Walléns syfte.
Men den svenska regeringen och utrikesministern
är inte nöjda. Regeringen vill ha nya förhandlingar för
att snarast ge mer makt till Tyskland och Frankrike.
Varför går den svenska regeringen stormakternas
intressen i EU till mötes i stället för svenska folkets
eller de östeuropeiska ländernas intressen, som man
säger sig vilja värna så varmt om? Varför är det så
angeläget för både socialdemokrater och moderater
att göra EU mer överstatligt?
Jag skall till slut svara på Lena Hjelm-Walléns
fråga vad det är för fel på förbättringarna i fördraget.
De små förbättringarna är det inget fel på - det skulle
i så fall vara att de är för små - men de stora försäm-
ringarna är ju dessvärre ett problem, och det är därför
som Miljöpartiet säger nej till Amsterdamfördraget
och tycker att det skall avgöras av svenska folket i en
folkomröstning.
I detta anförande instämde Eva Goës, Ewa Lars-
son, Gudrun Lindvall, Gunnar Goude, Elisa Abascal
Reyes, Per Lager, Annika Nordgren och Thomas Julin
(alla mp).