Fru talman! Vi moderater har lagt ned ett stort ar-
bete på att förbereda, följa och söka påverka den
regeringskonferens inom EU som ledde fram till
Amsterdamfördraget. Tyvärr är jag inte lika entusias-
tisk över resultatet av förhandlingarna som utrikes-
ministern. Min mer reserverade hållning - att jag inte
ropar bingo - återspeglar en skillnad i prioritering
mellan våra partier.
Viktigast för oss moderater har varit att skapa
förutsättningar för EU:s utvidgning till de från kom-
munismen nyligen befriade länderna i Central- och
Östeuropa. Tillkomsten av tiotalet nya medlemsländer
förutsätter förändringar i EU:s institutioner och be-
slutsprocesser. Dessutom hade regeringskonferensen i
uppdrag att vidareföra viktiga frågor från Maastricht
beträffande den gemensamma marknaden, utrikes-
och säkerhetspolitiken samt inrikesfrågor och rättsli-
ga frågor.
Regeringen har från första början lagt större vikt
vid vad som haft karaktären av hjärtefrågor på hem-
maplan, t.ex. sysselsättning, jämställdhet, konsument-
politik m.m. Hur angelägna dessa politikområden än
må vara, är de på intet sätt avgörande för Europa-
samarbetets framtida utveckling.
Självfallet är t.ex. frågan om en bättre sysselsätt-
ning i Europas länder betydelsefull. Regeringen gör
ett stort nummer av att det tillkommit ett särskilt av-
snitt om sysselsättningspolitiken i fördraget, att det
skall tillsättas en rådgivande sysselsättningskommitté
och att det i höst skall hållas ett extra möte med Euro-
peiska rådet i detta ärende.
Men arbetslösheten bekämpas inte med ord, och
nya kommittéer och konferenser ger inte fler jobb.
Sysselsättningspolitik är dessutom en nationell ange-
lägenhet, och alla är ense om att det så skall förbli.
EU:s roll blir i huvudsak, liksom tidigare, att medver-
ka till en sysselsättningsfrämjande ekonomisk politik.
Ett viktigt inslag är naturligtvis då införandet av
den gemensamma valutan, euron. Men det är inte bara
beträffande euron som socialdemokraterna har en
egendomligt avvisande attityd. För när det gäller de
konkreta rekommendationer som EU antagit i syssel-
sättningsfrämjande syfte och som brukar sammanfat-
tas i de s.k. Essenpunkterna, senast bekräftade vid
Amsterdammötet i somras, har regeringen förklarat att
den inte avser att fästa avseende vid de grundläggande
förslagen om lägre löneskatter samt ökad flexibilitet
genom avreglering på arbetsmarknaden. Den nya
sysselsättningskommitté som nu är under bildande
kan få den betydelsen att Sveriges regering får svårare
att smita undan genomförandet av de åtgärder för fler
jobb som EU:s medlemsländer samlas kring.
Fru talman! Som jag redan nämnt, ser vi modera-
ter lösningen av regeringskonferensens huvuduppgift
som en besvikelse. Besluten beträffande viktiga insti-
tutionella frågor som röstviktningen i ministerrådet
samt kommissionens sammansättning och arbetssätt
fick endast provisorisk karaktär. Beredskap finns nu
för att ta in endast ett begränsat antal av de länder
som söker medlemskap. Frågan kan naturligtvis stäl-
las om det inte hade varit bättre att försöka förhandla
saken i botten i somras, eventuellt vid ett extra topp-
möte i juli. Nu blev det inte så, och som vi ser det är
det därför angeläget att en ny förhandlingsomgång
startas, så att antagningen av nya medlemsländer inte
behöver fördröjas som en följd av att den institutio-
nella strukturen inte finns på plats.
En konsekvens av att endast begränsade resultat
uppnåddes i strukturfrågorna vid regeringskonferen-
sen blir att Amsterdamfördraget väl ryms inom den
ram för överlåtelse av beslutanderätt som redan god-
känts i samband med Sveriges inträde i EU. Den
moderata riksdagsgruppen kommer att tillstyrka rati-
fikation av Amsterdamfördraget, när detta av rege-
ringen föreläggs riksdagen i vår.
Men som framgått av vad jag redan sagt slutar inte
EU:s utveckling med det nu aktuella fördraget. Blick-
en måste återigen riktas framåt. Ett löfte har ju givits
att medlemsförhandlingar skall inledas sex månader
efter konferensens slut. Kommissionen avgav i somras
sina rekommendationer inom ramen för vad som
kallas Agenda 2000. Detta dokument diskuteras nu
inom EU och i medlemsländerna med sikte på ett
ställningstagande vid Europeiska rådets möte i de-
cember. Enligt den bedömning vi moderater gör bör
det vara möjligt att direkt därefter påbörja förhand-
lingsarbetet med ansökarländer om inträde i unionen.
Frågan hur dessa medlemsförhandlingar skall läg-
gas upp har varit föremål för debatt. Vi har i Sverige
varit ense om att förorda en gemensam förhand-
lingsstart. Inte minst från de baltiska ländernas syn-
punkt har det varit viktigt att ansökarländer skall
bedömas efter sina meriter och inte utifrån något slags
geo-politiska överväganden.
Kommissionen har nu föreslagit att medlemsför-
handlingar först skall tas upp med de tre länder som
också kommer i fråga för tidigt medlemskap i Nato,
dvs. Polen, Ungern och den tjeckiska republiken, men
därutöver med - förutom Cypern, som har en sär-
ställning - Slovenien och Estland. Övriga ansökarlän-
der har på intet sätt avvisats men har, utifrån en
prövning av deras förberedelser, bedömts behöva
vidta ytterligare åtgärder för att vara mogna för för-
handlingsstart.
Vi moderater menar att det i det uppkomna läget
finns anledning att stödja kommissionens upplägg-
ning. Skillnaden mot en gemensam förhandlingsstart
är inte stor. Valet av tillvägagångssätt kan beskrivas
som att man antingen låter alla löpare passera startlin-
jen men omedelbart därefter för hälften av dem till en
särskild fålla vid sidan av, där de först får stärka sin
kondition, eller att man i stället låter samma grupp i
samma syfte dröja ett tag bakom startlinjen. Det vikti-
ga i båda fallen är ju att ingen utestängs från start, och
den som i den senare gruppen sköter sig kan mycket
väl hinna i fatt och förbi ett tidigare startande land,
som inte genomför sin anpassning lika bra.
I stället för att motarbeta kommissionens förslag
borde regeringen verka för ett beslut om ett smidigt
förfarande för att inleda nya förhandlingar, så att alla
ansökarländer, när förutsättningar föreligger, utan
dröjsmål kan börja förhandla om medlemskap.
Agenda 2000 rör emellertid inte bara upplägg-
ningen av förhandlingar med blivande medlemslän-
der. Utvidgningen påkallar eller driver på även andra
reformer inom EU, som på olika sätt har att göra med
kostnaderna för verksamheten.
Från en del håll har gjorts gällande att en utvidg-
ning till sämre utvecklade länder i Central- och Östeu-
ropa skulle föra med sig hart när oöverstigliga och
ohanterliga merkostnader. Det är ett märkligt synsätt
med tanke på att en utvidgning innebär att Europas nu
mest dynamiska och snabbväxande ekonomier blir en
integrerad del av det europeiska samarbetet.
Flera studier, däribland en färsk sådan utförd vid
Centre for Economic Policy Research i London, tyder
på att utvidgningen är till ekonomisk fördel även för
dem som utgör den nuvarande medlemskretsen.
Dessutom kan kostnaderna för alternativet, att ingen
utvidgning kommer till stånd, bli förskräckande höga
i form av politisk oro och avbrutna reformprocesser.
Att sådana alternativkostnader är svåra att beräkna
gör dem inte mindre relevanta.
Nya riktlinjer för EU:s budget skall under alla
omständigheter antas för tiden efter 1999. I detta
sammanhang aktualiseras naturligtvis den gemen-
samma jordbrukspolitiken.
Från svensk synpunkt var det beklagligt att EU-
inträdet förutsatte en viss återreglering av en jord-
brukspolitik som redan i politisk enighet hade nått en
god bit på liberaliseringens väg. Nu kommer en för-
ändring i rätt riktning ändå att drivas fram - mindre
som en konsekvens av utvidgningen och mer till följd
av åtaganden i WTO-sammanhang. Vi moderater
stöder regeringens arbete för att driva på marknads-
anpassningen av den gemensamma jordbrukspolitiken
inom EU.
EU:s näst största utgiftspost efter jordbrukspoliti-
ken avser dess struktur- och regionalfonder. Huvud-
syftet med detta stöd har varit att hjälpa förhållande-
vis nyinvalda länder i Sydeuropa samt Irland att nå en
ekonomisk mognad som kunde kvalificera för delta-
gande i valutaunionen. När nu flertalet av dessa län-
der verkar vara klara för inträde i eurogemenskapen,
finns det anledning att koncentrera det strukturella
och regionala stödet till de blivande medlemsländerna
i Central- och Östeuropa. Från svensk synpunkt före-
faller det meningslöst att vi skall betala en betydande
avgift till EU som sedan delvis kommer tillbaka i
form av bidrag försedda med villkor som vi inte själ-
va förfogar över. Sverige bör därför i de kommande
förhandlingarna sträva efter att vårt land endast skall
behöva betala ett nettobelopp, som då i huvudsak
avser bidragsgivning till nya medlemsländer.
Det är en rimlig strävan att EU:s utgiftsbudget,
trots de merkostnader utvidgningen för med sig, åt-
minstone inte skall behöva föranleda en höjning av
det nuvarande avgiftsuttaget. Från den svenska rege-
ringens sida har det framställts krav på att man som
stor nettobidragsgivare till EU skall få rabatt på den
nuvarande avgiften, även om det har formulerats om
till korrigeringsmekanism. Det kan förefalla egen-
domligt att Sverige, som tillhör den fattigare hälften
av EU:s nuvarande medlemsländer, trots detta får
bidra så mycket mer till den gemensamma kassan än
vad vi får ut av den. Men orsaken är naturligtvis att
tyngdpunkten på utgiftssidan för närvarande ligger på
just jordbrukspolitik och regionala stödåtgärder. En
bättre tingens ordning bör rimligen kunna uppnås
genom att denna utgiftsfördelning ändras och grunder
för avgiftsberäkningen ses över. Men att satsa på en
särskild rabatt för Sverige förutsätter att Lena Hjelm-
Wallén har samma tyngd i handväskan som Margaret
Thatcher, när hon utverkade en sådan för brittisk del,
och med all respekt tror jag knappast att det skulle
kunna vara fallet.
Fru talman! Det fortsatta reformarbete inom EU
som inletts med framläggandet av Agenda 2000 är av
stor betydelse för samarbetets utveckling och för
Sveriges ställning i medlemskretsen. Regeringen har
inlett ett beredningsarbete på vissa områden, t.ex. den
gemensamma jordbrukspolitiken. Jag anser att det är
viktigt att riksdagen och oppositionspartierna blir
delaktiga i detta förberedelsearbete, inte minst avse-
ende de riktlinjer för EU:s budget som skall gälla
inför 2000-talet.