Fru talman! Jag kan försäkra utrikesministern att
jag kan hantera min besvikelse över innehållet i
Amsterdamfördraget. Där finns en del framsteg, men
tyvärr är de otillräckliga vad avser den viktigaste
frågan, nämligen institutionella förberedelser, ändrade
beslutsprocesser, för att kunna genomföra en utvidg-
ning till kanske tio nya medlemsländer.
Även om det är riktigt att ratifikationen ännu inte
är klar, är Amsterdamfördraget för mig något som vi
egentligen har lagt bakom oss i det politiska arbetet.
Nu ser jag fram emot, och ägnade därför större delen
av mitt anförande åt, Agenda 2000 och det forsatta
reformarbetet.
Men utrikesministern återkommer då till syssel-
sättningsfrågan. Jag skall ge några ytterligare syn-
punkter på den. Jag vidhåller att regeringen, genom
att profilera inhemska hjärtefrågor under förhandling-
en, har försökt att imponera på hemmaplan snarare än
att påverka beslutsprocessen inom EU. Det här är på
något sätt typiskt. Det är likadant när det gäller vårt
förhållande till EMU. Genom sitt uppträdande bidrar
man inte till lösningen av de viktiga frågorna utan
åstadkommer tvärtom en minskning av Sveriges infly-
tande i det europeiska samarbetet. Det är den interna
splittringen som hindrar påverkan på de stora fram-
tidsfrågorna i det europeiska samarbetet.
Tvärtemot vad socialdemokrater vill ge sken av,
inleddes EU:s arbete med sysselsättningsfrågor inte i
och med att Sverige inträdde i unionen. Där fanns
tidigare vitboken om tillväxt, sysselsättning och kon-
kurrens, och där fanns framför allt de fem Essenpunk-
terna som ju vi i Sverige gång efter annan vid topp-
möten har bekräftat att vi står bakom. Men det konsti-
ga är då att utrikesministern aldrig besvarat denna
fråga: Om det är så viktigt med samordning av syssel-
sättningspolitiken, varför har man då samtidigt sagt
att man inte avser att efterkomma två väsentliga
punkter, nämligen sänkta löneskatter och avreglering
av arbetsmarknaden?
När konferensen startades, lanserade Socialdemo-
kraterna tanken på en sysselsättningsunion. Grundtan-
ken är att medan ett enskilt EU-land inte på Keynesi-
anskt maner kan expandera sig ur problem, skulle
detta vara möjligt om hela EU samfällt gjorde det.
Man skulle alltså kunna få en efterfrågestimulans för
att minska arbetslösheten. Det är ju egendomligt med
hänsyn till att statsministern nu ligger vaken på nät-
terna för att han oroar sig för en samordning av fi-
nanspolitiken, men det var den uppläggning man
hade. Detta stämmer inte överens med andra länders
strävan att med utbudspolitiska åtgärder angripa
strukturfel. Vi kan erinra oss Tony Blairs starka för-
ord för flexibilitet på arbetsmarknaden.
Den här kampanjen var inte utan missljud. Marga-
reta Winberg kom till EU-nämnden en gång och för-
klarade att hon med kraft skulle bekämpa försök till
samordning och harmonisering. Det var bara det att
det var vad Socialdemokraterna sade sig syfta till. Nu
blev det ett särskilt sysselsättningskapitel. Men det är
som jag sade förut: Ett nytt avsnitt i fördraget ger inga
nya jobb. Det här kapitlet öppnar verkligen inte, och
det ser jag med tacksamhet på, för en gemensam ef-
terfrågestimulans. Innehållet är ju tämligen besked-
ligt. Det handlar om informationsutbyte, statistikin-
samling och rekommendationer. Möjligen kan, som
jag sade, de regelbundna uppföljningssammanträdena
i kommittén göra det svårare för Socialdemokraterna
att undvika åtgärder som andra är överens om skulle
minska arbetslösheten.
Vi behöver göra det här - och den möjligheten
finns, det skall vi arbeta för - till en union för arbete
och företagande, och det förutsätter sänkta skatter och
avreglering.
Jag har berört angelägenheten av att vi nu hastar
fram, att vi får fram en lösning i fråga om de institu-
tionella aspekterna. Vad avser regeringen göra för att
ta upp de här frågorna, så att de lyfts fram och gör ett
inval av nya medlemsländer möjligt?