Fru talman! Det sista som Anne Wibble sade var
intressant. Hon talade om det dubbelspel som finns,
vad som å ena sidan sägs på den nationella arenan och
vad som å andra sidan sägs på den internationella
arenan. Hela EU-problematiken är ett bra exempel på
hur detta låter sig göras, dels därför att man inte be-
höver ta ansvar för de beslut som fattas bakom låsta
dörrar, dels därför att man alltid vid presskonferenser
kan säga: Vi vann. Vi fick igenom våra krav.
Om man lyssnar på ett antal presskonferenser efter
sammanträden eller fördragsundertecknanden som
olika representanter från olika länder håller förvånas
man över att alla har vunnit. Det är ingen som har fått
stryka på foten, utan alla har inhöstat stora segrar.
Man kan fråga sig om de har varit på samma ställe,
men det har de ju antagligen. Detta dubbelspel är väl
ingenting nytt i det här sammanhanget.
Lena Hjelm-Wallén ställde ett antal frågor i redo-
görelsen. Debattekniken att utmåla oss som motsätter
oss saker och ting som allmänt gnälliga är litet trist,
tycker jag. Lena Hjelm-Wallén frågar: Varför vill ni
säga nej till förbättringar av EU? Det är klart att vi
inte säger nej till förbättringar, men vi säger nej till
försämringar. Det man måste göra är att man måste
föra en saklig diskussion om huruvida det är fråga om
förbättringar eller försämringar. På de områden som
utrikesministern tar upp - sysselsättningen, miljöom-
rådet, öppenheten och jämställdheten - är det inte alls
så självklart att detta går att beskriva i termer av för-
bättringar, om man granskar fördraget noggrant och
går till bl.a. traktatstexterna.
Jag vill ta upp några exempel. Det första gäller
sysselsättningen som väl är den fråga som engagerar
oss mest och som engagerar flest medborgare i den
europeiska unionen. Den är central för att vi skall
komma till rätta med en väldigt massa problem. Det
sägs här att införandet av sysselsättningen i traktaten
innebär att man har flyttat fram positionerna och att
det nu verkligen skall bli någonting av. Det sägs ock-
så vara en stor framgång.
I artikel 125 - som det heter enligt det nya fördra-
get, tidigare hette artikeln 109 n - står det: Gemen-
skapen skall arbeta för att utveckla en samordnad
sysselsättningsstrategi och särskilt för att främja en
kvalificerad, utbildad och anpassningsbar arbetskraft
och en arbetsmarknad som är mottaglig för ekono-
miska förändringar. Detta skall utvecklas i syfte att
uppnå de mål som finns i en annan artikel, artikel 2,
där det står: Uppgiften är att upprätta en gemensam
marknad och en ekonomisk och monetär union och
genom att fullfölja en gemensam politik. Enligt artik-
larna 3 och 4 skall man uppnå en bra ekonomisk poli-
tik och förhoppningsvis en god sysselsättning.
I artikel 4 punkt 2 sägs det att målet är att paral-
lellt och i enlighet med fördraget och tidsplanen skall
verksamheten omfatta en oåterkallelig låsning av
växelkurserna som skall leda till att en gemensam
valuta, ecun, införs och till att en gemensam penning-
och valutapolitik fastställs och bedrivs; denna politik
skall ha som huvudmål att upprätta prisstabilitet.
Detta är målet för denna sysselsättningsparagraf.
Målet är alltså inte att få ned arbetslösheten, utan
målet är att utveckla den ekonomiska och monetära
unionen som har som målsättning att verka för en
ekonomisk politik som har som mål att upprätta pris-
stabilitet.
Man måste ta detta i flera steg om man skall förstå
den reella innebörden av dessa traktat och paragrafer.
Det går inte bara att läsa på en sida. Man får gå till
flera sidor, och man måste rota i texterna. Det är ett
stort jobb och ett stort upplysningsarbete, där rege-
ringen har ett stort ansvar som den dessutom inte tar,
men det skall jag återkomma till senare.
Målet är alltså inte att få ned arbetslösheten, utan
målet är att utveckla EMU med alla dess mekanismer
som skall leda till prisstabilitet. Vi vet ju att detta gör
man genom att försvaga fackföreningarnas inflytande
och genom att införa s.k. flexibla arbetssrättsregler
osv. Det handlar om avreglering rakt upp och ned,
och det har man också gjort inom EU under de här
åren. Det är detta som har resulterat i de astronomiska
arbetslöshetssiffrorna på ca 18-20 miljoner arbetslösa
människor. I Sverige ligger vi inte heller så dåligt till
när det gäller arbetslösheten. Eller rättare sagt: Vi gör
ju det. Läget är fruktansvärt och katastrofalt. Det är
just denna ekonomiska politik som leder till just detta
resultat.
Det talas också om att miljön nu äntligen har fått
en framträdande roll och om att miljögarantin har
stärkts osv. Visst, det har kommit skrivningar om att
hållbar utveckling skall vara vägledande etc. Det är
jättebra att dessa texter åtminstone finns på plats, men
om man tittar på vad som står i paragraferna är detta
inte en miljögaranti, utan det är en möjlighet för en-
skilda länder att i vissa specifika fall söka dispens
från de regler som gäller i vanliga fall. Detta kan man
göra om man kan påvisa att ett visst ämne - kanske ett
kemiskt ämne, som ju är aktuellt i dagarna - är farligt.
Men det skall vara farligt för den egna befolkningen.
Då kan man få dispens om man vill avvika från de
regler som gäller i de andra länderna. Det skall dess-
utom finnas en nationell bärighet i undantaget. Man
skall också vetenskapligt kunna bevisa att det är på
detta vis. Det leder till att katastrofen, faran eller
olyckan måste ha inträffat. Annars kan man rimligen
inte bevisa det vetenskapligt.
Det innebär att det är en omvänd bevisbörda som
gäller mot det som vi är vana vid och det innebär att
allt prat om miljöfrågor, försiktighetsprinciper o.d. är
som bortblåst. Sedan tillkommer precis som vanligt
att det kan aldrig medges några dispenser om det
skulle innebära att de på något vis stör varornas fria
rörlighet eller den allmänna konkurrensen och den
fria marknadens principer.
Den miljögaranti som har funnits i Maastrichtför-
draget har ju - och det vet säkert också Lena Hjelm-
Wallén - tillämpats väldigt sparsamt. Den nya garan-
tin kommer väl att tillämpas ännu mera sparsamt. Att
leva upp till de motiv och kriterier som krävs för att
man skall få dispens lär inte vara lätt för någon.
Så till frågan om öppenheten. Där säger också re-
geringen och andra anhängare av denna traktat att
man har haft stora framgångar. Det låter ungefär som
att den offentlighetsprincip som vi har i Sverige nu
kommer att införas i hela EU. Ja, det undrar jag verk-
ligen. Och framför allt: Det finns ännu inte ett enda
konkret exempel att peka på, Lena Hjelm-Wallén. Det
finns en text som säger att öppenhet kanske inte är så
dumt, men det finns naturligtvis ingenting infört efter-
som det inte är någonting beslutat. Så om detta vet vi
ingenting än så länge.
Det vi vet med ganska stor bestämdhet efter alla
diskussioner och reaktioner är att den rättighet som vi
har i Sverige och som benämns meddelarfrihet lär inte
komma in i denna traktat. Och vi vet att den öppenhet
som möjligen i framtiden realiseras och blir verklighet
i EU kommer att ligga långt ifrån den offentlighets-
princip som vi har i Sverige med öppna diarieföringar
och liknande. Så det är inte sant att man har tagit stora
kliv och att det redan är på gång.
Sedan har vi frågan om jämställdhet. Det är den
enda fråga där jag tror att vi är överens om att har det
gjorts ett framsteg. Här har det införts regler som
innebär att det är möjligt att ha en positiv särbehand-
ling, precis så som vi redan har i Sverige. Det är bra
att den uppfattningen och det mer civiliserade synsät-
tet sprider sig också till andra länder. Jag hoppas att
vi skall fortsätta att arbeta för en utveckling på det här
området.
Men sammantaget är det inte så mycket bevänt
med dessa storstilade framgångar. Därför, Lena
Hjelm-Wallén, är vi kritiska.
Det finns också många diskussioner om att det nu
skall bli medborgarnas EU. Men jag tror inte att det
finns en enda rad i det här nya traktatet som visar på
att man förstärker medborgarnas inflytande i termer
av att vi flyttar besluten närmare medborgarna och
möjliggör en större delaktighet, dvs. att vi förstärker
de nationella parlamentens inflytande. Detta sker icke.
Det som sker är att man förstärker överstatligheten.
Man förstärker kommissionens roll och EU-
parlamentets roll. Det blir alltså en ökad överstatlig-
het på en mängd områden.
Det gäller EU-parlamentet som får utökad med-
beslutanderätt på 23 nya områden som t.ex. folkhälsa,
statistik, yrkesutbildning, forskning, u-landsbistånd
osv. Överstatligheten förstärks också genom att
kommissionen och domstolen vidgar sina maktsfärer.
Majoritetsbeslut i EU:s lagstiftande organ, minister-
rådet, ökar. Allt detta ökande inflytande på andra håll
innebär ett minskat inflytande i denna församling dit
det svenska folket kan välja sina företrädare, ha insyn
och kontroll och avsätta oss som inte gör det som vi
säger att vi skall göra. Det är ju detta som demokrati
innebär: Folket, det är vi.
Så detta är inte något medborgarnas Europa eller
medborgarnas EU, hur man än försöker få det att
framstå som det. Jag tycker att detta behandlas med
större respekt i andra länder. Det läggs ned mer energi
på att faktiskt få en delaktighet i diskussionen och i
beslutsprocessen. Då tänker jag på Danmark, som ju
kommer att ha en folkomröstning om Amsterdamför-
draget för att de, i likhet med oss i Vänsterpartiet,
anser att det här är stora förändringar. Det finns en del
förändringar som är bra, och de är ganska små. Men
det finns stora förändringar som inskränker beslutan-
derätten i de nationella parlamenten.
Det finns stora förändringar på områden som jag
har inte har hunnit gå in på här. Det handlar om för-
svars-, utrikes- och säkerhetspolitiken. Visserligen
blev det inte de långa stegen som Lena Hjelm-Wallén
pratade om, det blev inte en gemensam försvars- och
utrikespolitik genast, men det ligger inte långt borta.
Det framgår med all önskvärd tydlighet i dessa för-
dragsskrivningar. För första gången sägs det klart ut
att EU skall ha en gemensam utrikes- och försvars-
politik. Det är inte en fråga om VEU, dvs. den militä-
ra delen i EU, skall inkorporeras eller inte, utan det är
mera en fråga om när. Det handlar om tidpunkten. Det
blir väl vid nästa fördragsändring. Väldigt många är
överens om att det ser ut på det sättet. Vapenexporten
och samarbetet inom EU:s medlemsländer skall ut-
vecklas osv.
En fråga som utrikesministern märkligt nog inte
har tagit upp alls är Schengenavtalets införlivande i
Amsterdamfördraget. Det är ju en mycket stor fråga.
Den ställer dessutom frågan om den nordiska passu-
nionen på sin spets. Där blir utgången av folkomröst-
ningen i Danmark avgörande. Säger Danmark nej till
Amsterdamfördraget, säger man också nej till inför-
livningen av Schengen i Amsterdamfördraget. Skulle
då Norge och Sverige säga ja, har vi alltså gränser i
förhållande till Danmark, vad jag förstår. Och vi
skulle väl inte vara lyckliga över att det är vi i Sverige
som spräcker den nordiska passunionen. Den innebär
ju att vi får resa fritt men att det finns gränskontroller.
Schengen däremot innebär att det är förbjudet med
gränskontroller.
Dessutom har detta en mycket stor inverkan på
flyktingpolitiken, asylpolitiken och asylrätten. Jag tror
att Lena Hjelm-Wallén vet detta. Därför är det mycket
konstigt att hon inte alls tar upp det. Jag tror att utri-
kesministern mycket väl känner till den massiva kritik
som har kommit från flyktingorganisationer och
UNHCR och de uttalanden som har gjorts om att
Schengenavtalet och dessa skrivningar innebär ett
brott mot Genèvekonventionen. Det måste utrikesmi-
nistern faktiskt ta upp och bemöta och tala om varför
Sverige inte har begärt undantag, precis som Belgien
har gjort.
Det finns många frågor. Framför allt är kanske den
stora frågan hur många som över huvud taget vet vad
det här betyder. Hur många är det som lyssnar på det
här i dag och som vet vad vi pratar om? Jag lät göra
en liten privat opinionsundersökning utanför riksda-
gen i går med hjälp av mina medarbetare. Av 100
slumpvis utvalda personer mellan klockan ett och fyra
på eftermiddagen kunde tolv säga att de visste någon-
ting om vad Amsterdamfördraget var. De visste att det
hade någonting med EU att göra. De associerade
ordet fördrag med EU. Kunskapen var inte större än
så. Jag tror att kunskapen inte är större än så på väl-
digt många håll.
Där har regeringen ett jätteansvar inför det beslut
som vi skall fatta här i riksdagen i vår. Där har rege-
ringen ett stort ansvar att gå ut och göra någonting åt
de felaktigheter som står i den här broschyren. Jag
begriper inte varför inte Utrikesdepartementet kan
lära sig av sina misstag. Ta in synpunkter också ifrån
oliktänkande, om ni skall kunna prestera någonting
som kan liknas vid fakta i stället för en skönmålning
av regeringens egen uppfattning!
Det står i det beslut som vi har fattat i riksdagen,
där vi har beviljat Utrikesdepartementet pengar för att
göra detta, att det skall vara en saklig och bred infor-
mation. Det är inte detta. Det är rena felaktigheter
som jag inte hinner att gå in på nu. Bengt Hurtig har
för Vänsterpartiets räkning gjort en anmälan till
konstitutionsutskottet. Men det är väldigt synd att ni
själva ser till att minska det folkliga förtroendet för ert
arbete. Jag tycker att det är viktigare än så.