Fru talman! Ni som lyssnar där uppe och här nere!
Detta betänkande handlar om yttrandefrihet och
tryckfrihetsfrågor. Det är lite fascinerande ur ett ide-
ologiskt perspektiv att konstatera att det finns något
rödgrönt bälte här och i andra länder som försvarar
den reella mångfalden, medan det finns ett liberalt
bälte som accepterar reell koncentration inom medi-
erna, vilket egentligen är ganska fascinerande. Ideo-
logiskt borde det åtminstone för socialister vara tvärt-
om, att värna enfalden, och för liberaler att värna
mångfalden. Men i realiteten är det tvärtom, vilket
förvånar mig ibland, särskilt när jag hör dagens folk-
partister tala.
Den här debatten föranleder mig att gå tillbaka till
en av liberalismens stora män, John Stuart Mill, nå-
gon som man kan lära sig väldigt mycket av för att
förstå vikten av frihet - frihet att tänka, frihet att tala,
frihet att skriva. Ett av Mills huvudargument för ytt-
randefrihet var att många idéer aldrig kommer fram
om ingen får yttra dem. Hur galna idéerna än kan
tyckas vara kan de innehålla något korn av verkligt
geniala tankar som kan föra samhället framåt. Nya
idéer är helt enkelt en förutsättning för framsteg.
I kommunistiska, nationalsocialistiska eller fasc-
istiska stater har just maktens rädsla för idéer varit det
främsta skälet till att säga nej till yttranhefrihet, något
som innebär förstelning och till slut en brutal terror
mot den egna befolkningen för att försöka försvara
den stagnerade och likriktade samhällsutvecklingen.
I vårt land, i demokratin Sverige, sprider sig tyst-
naden på arbetsplatser. Det som i vårt land uppfattas
som en grundbult för demokratin, meddelarfrihet och
offentlighetsprincipen, ifrågasätts alltmer öppet och
alltmer hysteriskt inom EU. Det vi uppfattar i vårt
land med den historia vi har som effektivt i samhället,
nämligen meddelarfrihet, uppfattas inom EU-kulturen
som ett hot mot effektiviteten.
Det John Stuart Mill talade om var främst indivi-
dens frihet, individens frihet att tänka, tala och yttra
sig på olika sätt, inte i första hand företags, reklamby-
råers eller transnationella kommersiella intressens
frihet. Det var individens frihet, individens rätt att
yttra sig, individens rätt att skriva, individens rätt att
tala och tänka fritt.
Jag är inte alldeles övertygad om att John Stuart
Mill skulle anse att det låg inom yttrandefrihetens
ram att acceptera t.ex. TV- spel som går ut på att
våldta så många kvinnor som möjligt så fort som
möjligt. Jag tror inte det. Rätta mig om jag har fel, Bo
Könberg. Även John Stuart Mill menade att det måste
finnas spelregler också när det gäller yttrandefriheten,
det är någonting som man ofta glömmer från liberalt
håll i dag. Jag anser att det är viktigt att ha det klart
för sig.
Många i dag, en majoritet, anser att det är helt
rimligt och förenligt med den yttrandefrihet som hör
hemma i ett demokratiskt samhälle att t.ex. förbjuda
reklam för tobak, sprit eller narkotika. Det uppfattas
som ganska naturligt av en majoritet här. Vi i Miljö-
partiet vill vidga det här till att även gälla pornogra-
fisk reklam. Jag vill betona att vi inte se denna spel-
regel som vi vill införa som ett självändamål eller
argumenterar inte för detta i moralistiska former. Det
är upp till varje vuxen individ att själv under förut-
sättning att ingen skadas eller kränks vare sig i pro-
duktionen eller i konsumtionen ha en egen attityd till
pornografi. Det är inte det jag diskuterar. Jag vill
diskutera här mansrollen som en del av jämställdhe-
ten och därmed som en del av demokratin. Jag vill
betona att frågan om kvinnomisshandel, våldtäkter,
sexuellt påtvingat våld, sexslaveri och handel med
prostituerade över gränserna inte är någon kvinnofrå-
ga, inte heller i första hand något kvinnoproblem,
utan det är ett mansproblem.
Det är oerhört viktigt att vi som män och pappor
engagerar oss och inte tystnar eller flinar när de här
frågorna blir aktuella, som så ofta sker i grabbiga
sällskap. Vi män måste reagera väldigt kraftigt när vi
ser t.ex. porrbilar som rullar omkring på Stockholms
gator. De bidrar nämligen till att skapa en norm som
innebär att kvinnokroppen är en handelsvara. Det
skändar dessutom mina barn, mina döttrar, som sitter
i andra bilar och ser det.
Det är vi män som måste reagera när män i den
svenska kultureliten uttalar att de tänder på 13-åringar
och att alla män egentligen tänder på 13-åringar.
Därmed bidrar denna kulturelit till att göra anspel-
ningspornografi till något acceptabelt, som i sin tur
legitimerar barnpornografin. Det är vi män som måste
reagera när pornografiska reklam används som en del
i masskommunikationssamhället, för denna reklam
bidrar till att fördjupa de taskiga, mentala och fysiska
könsroller som fortfarande existerar, trots all debatt,
all upplysning, all information och alla vackra betän-
kanden, alla vackra inkonsekventa beslut som fattas i
denna kammare.
Vi måste sätta frågan om pornografisk reklam i ett
bredare sammanhang. Veckotidningar som konsume-
ras av många tonårstjejer följer ett mönster med bud-
skapet att du inte duger som du är, du måste göras
om. Man matas också förskräckande ofta med bud-
skapet att vara kvinna är detsamma som att alltid vara
sexuellt tillgänglig.
Då pornografisk reklam förmedlar en snedvriden
bild av både mäns och kvinnors sexualitet, motverkar
jämställdhet och driver in i en gråzon i vilken pojkar
och män kan hitta en legitimitet i kvinnoförakt, våld
mot kvinnor och att kvinnor kan vara en handelsvara
legitimerar det, om inte alltid acceptans, så åtminsto-
ne tystnad. Varför är män så tysta när sexslaveri,
kvinnomisshandel och våldspornografi debatteras?
Varför tiger så många män när kvinnoförnedrande
skämt och lumparjargong överlever långt in i medel-
åldern? Det är i detta perspektiv, just i detta perspek-
tiv som vi har lagt vår reservation 8. Jag är uppriktigt
förvånad att vi i Miljöpartiet är ensamma om att
stödja den reservationen.
För att provocera lite skulle jag vilja ställa några
frågor. Är det av avsaknaden av moralism i vår reser-
vation som gör att Kristdemokraterna inte stöder den?
Är det möjligtvis därför att problemet skulle kunna
uppfattas bara som ett storstadsproblem som Center-
partiet inte stöder den? Är det därför att kravet inte
kommer från regeringen som de socialdemokratiska
kvinnorna, som ofta är aktiva i det socialdemokratis-
ka kvinnoförbundet, inte stöder den? Mig veterligen
har jag och många andra miljöpartister stått på samma
sida tillsammans med vänsterpartister och socialde-
mokratiska kvinnor och propagerat för detta ute i
verkligheten. Sedan kommer vi hit till kammaren, och
då är det inget stöd. Sida vid sida har vi stått t.o.m.
med folkpartister i denna fråga ute i verkligheten,
men inte här.
Min fråga är: Varför?