Fru talman! Låt mig säga att det när det gäller
varje nedläggning av en ambassad är smärtsamt och
tråkigt att behöva fatta beslutet. Jag vill hänvisa till
Helena Nilsson, som här mycket frankt sade att det
här är fråga om en del svåra beslut men att det har
kommit på utrikesutskottets bord att försöka fatta
beslut om dessa besparingar. Det har vi gjort, och vi
har hört de berörda.
K.-G. Biörsmark säger att de missionärer som är
verksamma i området menar att de behöver ambassa-
den för att få stöd. Såvitt jag minns detta samtal sade
man att ambassaden inte i första hand är viktig för
dem utan genom de signaler som den sänder ut till
invånarna i Zaire.
De motiveringar och den analys som man har gjort
av de kriterier som skulle kunna vägleda beträffande
nedläggningarna visar att kriterierna för ett behållande
inte är så starka när det gäller Kinshasa. När det gäller
den allmänpolitiska delen svarar i stor utsträckning
enskilda organisationer för biståndet. Vi har inte nå-
got biståndskontor där, och Zaire är inte ett program-
land.
Vi har en svagare närvaro i det fransktalande Af-
rika än i det övriga Afrika. Om jag skulle forma något
slags symmetri i nålarna på kartan, så att de bildade
ett vackert och jämnt fördelat mönster, K.-G. Bi-
örsmark, skulle det vara ganska lätt, men den gjorda
analysen medför att fördelningen blir ojämn. Södra
Afrika är för närvarande ett större intresse för Sveri-
ge.
Jag vill slutligen återigen upprepa att utrikesut-
skottet inte beslutar om nedläggning i Kinshasa. Be-
slutet härom får regeringen fatta, och det är möjligt att
den kommer fram till en annan uppfattning. Jag note-
rar också att man har långtgående samtal om en lös-
ning för att tillgodose missionärernas intressen.