Fru talman! Med anledning av en del frågor som
Viola Furubjelke riktade till mig vill jag först och
främst svara att jag tror att det blev en missuppfatt-
ning. Jag har inte sagt att jag tycker att anslaget till
information om Sverige i utlandet skulle omdispone-
ras på annat sätt. Jag ville lyfta fram att det är en
mycket liten del av det formella informationsanslaget
som bidrar till Sveriges ansikte utåt. Det avgörande är
hur vi på olika sätt agerar internationellt. Jag har
alltså inga förslag till förändringar av summorna på
den punkten.
Också jag vill ta upp frågan om Kinshasa, bl.a.
med anledning av det som Viola Furubjelke i en tidi-
gare replik anförde. Representationen är inte till för
missionärernas egen skull, även om det kan vara nog
så viktigt att se till att de har ett befogat skydd i en
osäkerhetssituation osv., utan den är framför allt till
för Sveriges skull. Det gäller att få utökade kunskaper
om det fransktalande Afrika och att ha en bevakning
på plats. Man kan naturligtvis skaffa sig kunskaper på
olika sätt, men det underlättar att ha ambassader på
plats.
En viktig aspekt som kom fram när vi träffade
missionärer och andra i ärendet är att Sverige spelar
en viktig roll som neutral part, eftersom vårt land inte
har varit en kolonial makt.
Frågan om besparingar, som vi alla har talat om,
är smärtsam, och vi vet att de drabbar enskilda famil-
jer inom UD, som hastigt får bryta upp. Här har t.ex.
inte nämnts ambassaden i Wellington, där såvitt jag
har förstått enskilda UD-tjänstemän har hamnat i en
mycket besvärlig situation.
Vi har från Vänsterpartiet sagt att vi allmänt är bered-
da att ställa oss bakom besparingar på detta område.
Vi tvingas göra det, även om vi inte tycker att det är
en särskilt rolig uppgift. Men vi vet att det till slut är
regeringen som fattar beslut i de enskilda fallen. Ändå
är det viktigt med de markeringar vi gör i utskottet
och vi har ju gjort sådana. Jag vidhåller att vi hade
kunnat göra på samma sätt och borde ha gjort det vad
gäller Kinshasa.
Till slut vill jag ta upp fredsanslaget igen. Utskot-
tet hade inte mer pengar. Det är därför jag menar, och
jag riktar mig huvudsakligen till Lena Hjelm-Wallén,
att det är en fördelningsfråga mellan olika departe-
ment, mellan olika verksamheter. Jag har ännu inte
fått någon förklaring till varför man skär ned på
fredsorganisationer men stärker militära organisatio-
ner eller åtminstone låter dem ligga i orubbat bo.
Ingen kan förklara hur det på något sätt skulle vara
gynnsamt, så att flykten från promillemålet åtminsto-
ne stannade upp. Jag tar fasta på socialdemokraternas
uttalade önskemål att ändå fortsätta med detta för att
få någon balans i kostnaderna. Men allting motsäger
det, tyvärr.